Jag har suttit och småsnyftat mig genom sista timmen av den fantasifulla Finding Neverland. Johnny Depps och Kate Winslets platoniska kärlekspar ger oss den nästan sanna bilden av hur berättelsen om Peter Pan kom till.
På slutet dör Winslets Mrs Davies. Hennes lillgamle son Peter undrar hur han ska kunna träffa henne i det magiska Landet Ingenstans, dit hon såklart farit. I en känslofylld parkbänksscen förklarar den genomfine J M Barrie ungefär "You just have to go there yourself". Den tolkar SVT:s översättare som "Du måste resa dit ensam".
Förväxlingen mellan de tidvisa synonymerna "själv" och "ensam" blir den här gången förödande. Den vänder ut och in på en nyckelreplik i den andäktiga slutscenen. Jag fattade visserligen poängen, men festen var förstörd.
Dåliga översättningar ser man en del av, särskilt om man tittar på de mer lättspydda kanalerna, som trean och femman. Men SVT brukar inte göra sådana missar.
Det finns dock felaktiga översättningar som på något sätt går i takt med filmens anda. Jag såg för nästan 30 år sedan Monty Pythons "Life of Brian" för första gången, på en biograf i Helsingborg. I inledningsscenen står det med stora bokstäver över duken "Saturday afternoon". Den svenska översättningen: "Fredag eftermiddag". Då började man ana vad som väntade.
- En röst i kulturskymningen - En skunk i dunklet - Sista skriket från vildmarken - Ett nödrop i krösamoset -
fredag 21 december 2007
onsdag 19 december 2007
Adelsohn fattar inte hur medierna funkar
Ulf Adelsohn, den gamle dansören, manar sina vänner till bojkott mot Svenska Dagbladet. Uffe, som vännerna kanske kallar honom, tycker att allt i tidningen är fel: Ledarsidan angriper regeringen från höger, nyhetsredaktionen är vänstervriden. Sammantaget är SvD "en starkt bidragande orsak till regeringens dåliga opinionstal". Han tycker också att familjen "har det mycket trevligare vid frukostbordet nu sedan vi sagt upp vår prenumeration".
Jag har hört en del "makthavare", politiker och andra, som gnäller över mediernas okunnighet och illvilliga vinklingar när nyheterna inte passar dem. Jag vet inte hur många gånger jag försökt förklara att de har fel.
Det finns massor av positiva nyheter i tidningarna. Många av dem är resultat av beslut som fattats av dem som förvaltar våra skattepengar. Det kan vara vetenskapliga framgångar, tätare tågtrafik över Öresundsbron, liv som räddas eller bara människor som får en god utbildning och mår bra. En del av bakgrunden är att de som fått förtroendet använt våra pengar på ett bra sätt.
Men när de goda resultaten uppmärksammas är det ingen Oscarsgala. Det blir inga tal där alla som har den minsta del i framgången ska nämnas och hyllas. Journalisterna har inte, och ska inte ha, intresse av att dissekera en bra historia för att alla ska få en rättvis del av äran. Och den som för tillfället är hjälte har oftast inget intresse av att dela med sig.
När det i stället är dåliga nyheter, då vill ingen vara syndabock. Då är det lätt att skylla på dåliga beslut och bristande resurser - som säkert är åtminstone en del av sanningen. Då landar skulden i knät på politiker och andra fattare av beslut.
Ulf Adelsohns hustru, kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth, har uppenbarligen fattat detta. Hon håller bara med sin make på en punkt, nämligen att frukostarna är trevligare nu när hennes make inte hetsar upp sig över morgontidningen.
Jag har hört en del "makthavare", politiker och andra, som gnäller över mediernas okunnighet och illvilliga vinklingar när nyheterna inte passar dem. Jag vet inte hur många gånger jag försökt förklara att de har fel.
Det finns massor av positiva nyheter i tidningarna. Många av dem är resultat av beslut som fattats av dem som förvaltar våra skattepengar. Det kan vara vetenskapliga framgångar, tätare tågtrafik över Öresundsbron, liv som räddas eller bara människor som får en god utbildning och mår bra. En del av bakgrunden är att de som fått förtroendet använt våra pengar på ett bra sätt.
Men när de goda resultaten uppmärksammas är det ingen Oscarsgala. Det blir inga tal där alla som har den minsta del i framgången ska nämnas och hyllas. Journalisterna har inte, och ska inte ha, intresse av att dissekera en bra historia för att alla ska få en rättvis del av äran. Och den som för tillfället är hjälte har oftast inget intresse av att dela med sig.
När det i stället är dåliga nyheter, då vill ingen vara syndabock. Då är det lätt att skylla på dåliga beslut och bristande resurser - som säkert är åtminstone en del av sanningen. Då landar skulden i knät på politiker och andra fattare av beslut.
Ulf Adelsohns hustru, kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth, har uppenbarligen fattat detta. Hon håller bara med sin make på en punkt, nämligen att frukostarna är trevligare nu när hennes make inte hetsar upp sig över morgontidningen.
tisdag 18 december 2007
Ulven är mindre farlig utan fårakläder
Det finns de ibland oss som vill gå framåt och de som vill gå bakåt. Det finns de som ärligt talar om vad de vill och de som försöker dölja det.
Svenska kyrkan tycker att det är okej för par att gifta sig i kyrkan även om de är två män eller två kvinnor. Det ska nästan säkert kunna heta "gifta sig". Men det är tveksamt om man får använda ordet "bröllop". Och det är såklart alldeles uteslutet att använda begreppet "äktenskap". Nej, "partnerskap" ska det heta, och det ska vara en alldeles egen ceremoni, som inte ska kunna förväxlas med det heliga äktenskapet.
Hej, vi heter Svenska Kyrkan och vi är en modern kyrka där alla är välkomna. Vissa är visserligen mer välkomna än andra. Och vad skulle en modern kyrka vara utan lite good old diskriminering? Men det pratar vi helst inte om.
Då är ärkereaktionärerna i riddarhuset mindre hycklande med sin inställning. Kvinnor äga inte tillträde. Inga krusiduller. Inga försök till skönmålning, utan egentligen bara "så har det alltid varit".
På något sätt känns det tryggare att ulven behåller vargpälsen och inte utger sig för att vara något annat. Det är som när brunskjortorna överdoserar med blekmedel och plötsligt står där med argument lika nytvättade och till synes rumsrena som de vita skjortorna.
Svenska kyrkan tycker att det är okej för par att gifta sig i kyrkan även om de är två män eller två kvinnor. Det ska nästan säkert kunna heta "gifta sig". Men det är tveksamt om man får använda ordet "bröllop". Och det är såklart alldeles uteslutet att använda begreppet "äktenskap". Nej, "partnerskap" ska det heta, och det ska vara en alldeles egen ceremoni, som inte ska kunna förväxlas med det heliga äktenskapet.
Hej, vi heter Svenska Kyrkan och vi är en modern kyrka där alla är välkomna. Vissa är visserligen mer välkomna än andra. Och vad skulle en modern kyrka vara utan lite good old diskriminering? Men det pratar vi helst inte om.
Då är ärkereaktionärerna i riddarhuset mindre hycklande med sin inställning. Kvinnor äga inte tillträde. Inga krusiduller. Inga försök till skönmålning, utan egentligen bara "så har det alltid varit".
På något sätt känns det tryggare att ulven behåller vargpälsen och inte utger sig för att vara något annat. Det är som när brunskjortorna överdoserar med blekmedel och plötsligt står där med argument lika nytvättade och till synes rumsrena som de vita skjortorna.
torsdag 6 december 2007
Ingen regel utan undantag
Det gick inte mer än några sömniga timmar efter att jag sågat alla tekniker som titelsnyltare och insiktslösa krångelpellar innan jag stötte på det lysande undantaget.
I går hade jag och en arbetskamrat ett möte med en tekniker som skulle hjälpa oss göra en kravspecifikation av en ny funktion som ska läggas till vår väldiga webbplats. Bara att vi behövde en datanisse för att på rätt sätt beskriva vad vi behövde kändes underligt för mig. Jag vill skriva min önskelista, och sedan ska tomten komma med rätt paket. Men jag fann mig i att använda nissens hjälp, inte minst för att jag stött på honom ett par gånger förut och visste att han inte tillhörde den värsta sorten.
Mina farhågor att bli avkrävd på besked om tekniska detaljer som jag inte fattar ett jota om kom alltså på skam. Det hela utvecklade sig till en trevlig och intressant pratstund om vad man kan göra och vilka funktioner vi vill ha. Inte ett mystiskt dataord så långt örat kunde höra. Nissen varnade till och med om att "det här kanske blir alltför tekniskt", och så sa han nåt som var fullkomligt begripligt.
Han jobbade nästan journalistiskt. Det var som en intervju där vi svarade på hans frågor och fick svar på våra egna. Han noterade i sitt anteckningsblock och sa efter två trivsamma timmar att "nu har jag ett underlag för att skriva en bra beskrivning av vad ni behöver. Ni får den med e-post på tisdag."
Jag blev så betagen att jag höll ett kort hyllningstal till honom när vi tog farväl. Han såg inte helt förvånad ut när jag beskrev min grundläggande motvilja mot tekniker.
Ibland är det bra att inte få vad man väntar sig. Fördomar är till för att krossas. Men en fluga gör ingen sommar.
I går hade jag och en arbetskamrat ett möte med en tekniker som skulle hjälpa oss göra en kravspecifikation av en ny funktion som ska läggas till vår väldiga webbplats. Bara att vi behövde en datanisse för att på rätt sätt beskriva vad vi behövde kändes underligt för mig. Jag vill skriva min önskelista, och sedan ska tomten komma med rätt paket. Men jag fann mig i att använda nissens hjälp, inte minst för att jag stött på honom ett par gånger förut och visste att han inte tillhörde den värsta sorten.
Mina farhågor att bli avkrävd på besked om tekniska detaljer som jag inte fattar ett jota om kom alltså på skam. Det hela utvecklade sig till en trevlig och intressant pratstund om vad man kan göra och vilka funktioner vi vill ha. Inte ett mystiskt dataord så långt örat kunde höra. Nissen varnade till och med om att "det här kanske blir alltför tekniskt", och så sa han nåt som var fullkomligt begripligt.
Han jobbade nästan journalistiskt. Det var som en intervju där vi svarade på hans frågor och fick svar på våra egna. Han noterade i sitt anteckningsblock och sa efter två trivsamma timmar att "nu har jag ett underlag för att skriva en bra beskrivning av vad ni behöver. Ni får den med e-post på tisdag."
Jag blev så betagen att jag höll ett kort hyllningstal till honom när vi tog farväl. Han såg inte helt förvånad ut när jag beskrev min grundläggande motvilja mot tekniker.
Ibland är det bra att inte få vad man väntar sig. Fördomar är till för att krossas. Men en fluga gör ingen sommar.
tisdag 4 december 2007
Tekniktalibanerna tar mina fina ord
Jag har redan gnällt om tekniktalibanernas expansionistiska språkbruk. De har drivit min nuvarande yrkesgrupp på flykten från begreppet "information" genom att kalla sin otillgängliga verksamhet "informationsteknik". Vi har tagit flykten till begreppet "kommunikation", vilket i sig är tveksamt när man jobbar i en firma som bland annat ägnar sig åt trafik med bussar och tåg.
Men teknikfascisterna kan såklart inte finna sig i detta, utan måste ytterligare vidga sitt livsrum. De ska såklart dra ner även ordet "kommunikation" i sitt ogenomträngliga terminologiträsk. Nu pratas det om "informations- och kommunikationsteknik", IKT, som beskrivs som beskrivs som "den del av IT som bygger på kommunikation mellan människor". Var det inte innebörden av IT från början?
Mitt problem? Kommunikatörens, eller informatörens, första regel är att anpassa innehållet i sitt budskap till målgruppen. Tekniktokarnas lära är att målgruppen ska anpassa sig till innehållet. Om du inte begriper får du se till att lära dig. Hur många gånger har man inte suttit framför datorn eller lyssnat på en tekniknisse och varit helt lost bland alla datatermer, forkortningar och invecklade beskrivningar?
Först informatör, sedan kommunikatör... Vad ska man kalla sig om man vill beskriva händelser och sammanhang på ett tydligt och tillgängligt sätt? Journalist?
För att såga av den dysterkvist jag sitter på, kolla vad som händer när varken tekniker eller kommunikatörer tänker färdigt.
Men teknikfascisterna kan såklart inte finna sig i detta, utan måste ytterligare vidga sitt livsrum. De ska såklart dra ner även ordet "kommunikation" i sitt ogenomträngliga terminologiträsk. Nu pratas det om "informations- och kommunikationsteknik", IKT, som beskrivs som beskrivs som "den del av IT som bygger på kommunikation mellan människor". Var det inte innebörden av IT från början?
Mitt problem? Kommunikatörens, eller informatörens, första regel är att anpassa innehållet i sitt budskap till målgruppen. Tekniktokarnas lära är att målgruppen ska anpassa sig till innehållet. Om du inte begriper får du se till att lära dig. Hur många gånger har man inte suttit framför datorn eller lyssnat på en tekniknisse och varit helt lost bland alla datatermer, forkortningar och invecklade beskrivningar?
Först informatör, sedan kommunikatör... Vad ska man kalla sig om man vill beskriva händelser och sammanhang på ett tydligt och tillgängligt sätt? Journalist?
För att såga av den dysterkvist jag sitter på, kolla vad som händer när varken tekniker eller kommunikatörer tänker färdigt.
torsdag 22 november 2007
Om ändå Amors pilar träffade lika bra som mina
Vi behövde två bullseye för att vinna, Jerka och jag. Jag hade tre lånade pilar i handen. Följde rutinen: Titta ner i golvet på ingenting. Andas ut. Slappna av. Lyft blicken mot målet. Fokusera. Inget annat finns. Sikta. Sänk handen och slappna av igen. Lyft handen och sikta på det enda som finns. Mjuk rörelse. Släpp.
KABOOM! Dubbel bulle och två onödiga pilar i handen. Tack för god match.
Visst är jag glad för att Sverige tog sista chansen och fixade en plats i EM och gjorde den kommande sommaren extra spännande. Men det bleknar ändå när jag någon timme senare är i zonen vid darttavlan. Kraften är med mig. Herre på täppan. Skåne och Gotland sopar tavlan med Brittiska imperiet.
Skrytsamt? Ja. Ödmjukt? Nix. Det är en kick för stunden som gör mig glad och viktig. Jag blir föremål för med- och motståndarnas mer eller mindre motvilliga beundran.
Men segern – och de ytterligare två under kvällen – hamnar inte i något register. Jag kan inte skriva in dem i mitt CV. De får inte flickorna att flockas runt mig. De höjer inte min lön och hamnar inte i tidningen. Men de får mig att må bra just nu. Jag beskriver detaljerna för mina gäspande kompisar och jag njuter av stunden.
Det är inte varje dag man är i zonen. Man måste ta vara på de tillfällen i livet då kraften är med en. Det är viktigt att trivas här och nu. Sen tycker jag att fler tjejer borde inse hur värdefullt det är att en man är bra på att kasta pil.
KABOOM! Dubbel bulle och två onödiga pilar i handen. Tack för god match.
Visst är jag glad för att Sverige tog sista chansen och fixade en plats i EM och gjorde den kommande sommaren extra spännande. Men det bleknar ändå när jag någon timme senare är i zonen vid darttavlan. Kraften är med mig. Herre på täppan. Skåne och Gotland sopar tavlan med Brittiska imperiet.
Skrytsamt? Ja. Ödmjukt? Nix. Det är en kick för stunden som gör mig glad och viktig. Jag blir föremål för med- och motståndarnas mer eller mindre motvilliga beundran.
Men segern – och de ytterligare två under kvällen – hamnar inte i något register. Jag kan inte skriva in dem i mitt CV. De får inte flickorna att flockas runt mig. De höjer inte min lön och hamnar inte i tidningen. Men de får mig att må bra just nu. Jag beskriver detaljerna för mina gäspande kompisar och jag njuter av stunden.
Det är inte varje dag man är i zonen. Man måste ta vara på de tillfällen i livet då kraften är med en. Det är viktigt att trivas här och nu. Sen tycker jag att fler tjejer borde inse hur värdefullt det är att en man är bra på att kasta pil.
tisdag 13 november 2007
Fri parkering för miljöbil bidde en fingertutt
Som nybliven ägare av en miljöbil ser jag såklart mig själv som korsriddare för miljön, den globala uppvärmningens baneman, värd folkets jubel och samhällets eviga och gränslösa tacksamhet. Eller i alla fall gratis boendeparkering.
Det får mina likar i Göteborg och Stockholm. I Malmö har kommunen bestämt att "marknadsföra Malmö som miljöbilsstad" genom att ge miljöbilar fri parkering den första timmen på kommunens parkeringar i centrum fram till då bilen är tre år gammal. Det enda som krävs är ett särskilt parkeringstillstånd. Det kostar 300 kronor.
Jag bor så centralt att jag nästan alltid går eller cyklar i stan. Om den förmånen ska löna sig för mig måste jag göra många korta, onödiga bilturer och bidra till trängseln de närmaste tre åren för att utnyttja min fria timme.
Politikerna i Malmö vill att förmånerna främst ska gynna dem som bor i kommunen. Då väljer de att gynna de miljöbilister som behöver ta bilen till centrala stan, och ratar dem som betalar för att parkera där de bor. I Malmö. Logiskt?
Vi halkar efter Stockholm och Göteborg i statistiken över antalet miljöbilar, konstaterar beslutsfattarna. Och så fattar de beslutet att införa förmåner som är pinsamt mycket sämre än i de större städerna.
Ja, jag talar i egen sak. Men nog är det underligt att de visionära politikerna tar futtiga icke-beslut när de kan visa att de tar ställning för en bättre miljö?
Det får mina likar i Göteborg och Stockholm. I Malmö har kommunen bestämt att "marknadsföra Malmö som miljöbilsstad" genom att ge miljöbilar fri parkering den första timmen på kommunens parkeringar i centrum fram till då bilen är tre år gammal. Det enda som krävs är ett särskilt parkeringstillstånd. Det kostar 300 kronor.
Jag bor så centralt att jag nästan alltid går eller cyklar i stan. Om den förmånen ska löna sig för mig måste jag göra många korta, onödiga bilturer och bidra till trängseln de närmaste tre åren för att utnyttja min fria timme.
Politikerna i Malmö vill att förmånerna främst ska gynna dem som bor i kommunen. Då väljer de att gynna de miljöbilister som behöver ta bilen till centrala stan, och ratar dem som betalar för att parkera där de bor. I Malmö. Logiskt?
Vi halkar efter Stockholm och Göteborg i statistiken över antalet miljöbilar, konstaterar beslutsfattarna. Och så fattar de beslutet att införa förmåner som är pinsamt mycket sämre än i de större städerna.
Ja, jag talar i egen sak. Men nog är det underligt att de visionära politikerna tar futtiga icke-beslut när de kan visa att de tar ställning för en bättre miljö?
söndag 11 november 2007
Jag gjorde en dubbel Schenström
Att gå på krogen när man har beredskap kan stå en dyrt. Det vet väl hela svenska folket efter Ulrica Schenströms omsusade restaurangbesök tillsammans med Anders Pihlblad. För att om möjligt undgå samma öde gör jag nu en preventiv pudel. Kanske borde jag utmana Ulrica - som Laszlo Carreidas utmanar Rastapopoulos i "Plan 714 till Sydney" - om vem som egentligen är det ondas genius.
I min ficka ligger denna vecka den fruktade kibbofonen, den telefon som vandrar likt en svartepetter och talar om vem som ska rycka in om det blir kris i Skåne. Det är en ansvarsfull plikt som kräver att man är beredd att rycka in, pigg och alert, när som helst på dygnet.
Nu har jag gjort en dubbel Schenström. I går sågs jag tillsammans med min vän Magic Firefall, hängande vid en bardisk vid Davidshall. En öl, varken mer eller mindre, blev det efter biobesöket. I dag ringde Böna och försökte locka mig till puben. Eftersom alternativet var en tråkig NHL-match nappade jag på betet och drog iväg. En Guinness, en kopp kaffe och ett glas isvatten senare cyklade jag hem. Notan landade på 49 kronor. Åklagaren kan komma och hämta den när han vill.
Jag funderar på vilka avslöjande bilder Aftonbladet ska publicera av mig och mitt sällskap. Det skulle vara när den väl förfriskade bälgsäljaren Artur, enligt Böna med världens största mage, tafsade mig på låret. Han bedyrade att han skulle hänga sin keps på en krok under disken, men det syns ju inte på bild.
En sen lördagkväll på puben skiner vackrare genom ögon som grumlats av alkohol. De geniala lösningarna på världens problem smids bäst av hjärnor stadda i samma grad av berusning. Men även om man håller sig till isvatten är det roligare än en NHL-match.
I min ficka ligger denna vecka den fruktade kibbofonen, den telefon som vandrar likt en svartepetter och talar om vem som ska rycka in om det blir kris i Skåne. Det är en ansvarsfull plikt som kräver att man är beredd att rycka in, pigg och alert, när som helst på dygnet.
Nu har jag gjort en dubbel Schenström. I går sågs jag tillsammans med min vän Magic Firefall, hängande vid en bardisk vid Davidshall. En öl, varken mer eller mindre, blev det efter biobesöket. I dag ringde Böna och försökte locka mig till puben. Eftersom alternativet var en tråkig NHL-match nappade jag på betet och drog iväg. En Guinness, en kopp kaffe och ett glas isvatten senare cyklade jag hem. Notan landade på 49 kronor. Åklagaren kan komma och hämta den när han vill.
Jag funderar på vilka avslöjande bilder Aftonbladet ska publicera av mig och mitt sällskap. Det skulle vara när den väl förfriskade bälgsäljaren Artur, enligt Böna med världens största mage, tafsade mig på låret. Han bedyrade att han skulle hänga sin keps på en krok under disken, men det syns ju inte på bild.
En sen lördagkväll på puben skiner vackrare genom ögon som grumlats av alkohol. De geniala lösningarna på världens problem smids bäst av hjärnor stadda i samma grad av berusning. Men även om man håller sig till isvatten är det roligare än en NHL-match.
tisdag 6 november 2007
Döden är ingen vän till dem som blir kvar
En vän till mig dog i morse.
Det är svårt att förstå att vi inte kommer att stöta på varann på gården eller ta en fika tillsammans. Hans grävande efter bilder och fakta om vår bostadsförenings historia kommer inte att bli färdigt. Jag kan inte ringa honom för goda råd när jag trotsar sunt förnuft och försöker fixa något i hemmet på egen hand.
Det är såklart fruktansvärt för hans hustru och två tonåringar. Att förlora en förälder i den mest omvälvande åldern i livet måste vara otänkbart jobbigt.
Min far dog när jag var 5, min mor när jag var 42. Jag har bara svaga minnen av när far dog, och när Mojan dog häromåret var jag såklart fruktansvärt ledsen, men oroade mig på något sätt mer för mina barns sorg över sin farmor.
En gång trodde jag själv att mina barn skulle förlora mig inom en ganska kort tid. Och då var det just det, att jag inte skulle få vara med när barnen växte upp, som gjorde ont. Jag kände väldiga samvetskval för att jag skulle svika dem. Jag tvekade inför att lämna sjukhuset och tillbringa helgen hemma, trodde inte jag kunde se barnen i ögonen.
Den månad av isolering som lyckligtvis fixade sjukdomen den gången var en ansträngande tid. Jag hade då en vän som tog sig tid och besökte mig på sjukhuset ett par gånger, lyste upp min sjuka och smärtfyllda tillvaro. En riktig kompis.
Det är svårt att förstå att vi inte kommer att stöta på varann på gården eller ta en fika tillsammans. Hans grävande efter bilder och fakta om vår bostadsförenings historia kommer inte att bli färdigt. Jag kan inte ringa honom för goda råd när jag trotsar sunt förnuft och försöker fixa något i hemmet på egen hand.
Det är såklart fruktansvärt för hans hustru och två tonåringar. Att förlora en förälder i den mest omvälvande åldern i livet måste vara otänkbart jobbigt.
Min far dog när jag var 5, min mor när jag var 42. Jag har bara svaga minnen av när far dog, och när Mojan dog häromåret var jag såklart fruktansvärt ledsen, men oroade mig på något sätt mer för mina barns sorg över sin farmor.
En gång trodde jag själv att mina barn skulle förlora mig inom en ganska kort tid. Och då var det just det, att jag inte skulle få vara med när barnen växte upp, som gjorde ont. Jag kände väldiga samvetskval för att jag skulle svika dem. Jag tvekade inför att lämna sjukhuset och tillbringa helgen hemma, trodde inte jag kunde se barnen i ögonen.
Den månad av isolering som lyckligtvis fixade sjukdomen den gången var en ansträngande tid. Jag hade då en vän som tog sig tid och besökte mig på sjukhuset ett par gånger, lyste upp min sjuka och smärtfyllda tillvaro. En riktig kompis.
torsdag 1 november 2007
Ska det va ska så ska det va Skatalites
Fyra blåsande gubbar i blandad ålder mixar unisona slagdängor av Beatles med gamla filmlåtar till ett stadigt och variationslöst men dansant komp av klaviatur, gitarr, bas och trummor.
Ingmar Nordströms? Nej, The Skatalites.
Man fattar konstruktionen ganska snabbt. Först spelar farbröderna melodin två gånger unisont. Sedan tuggar kompet vidare, medan hornblåsarna solar loss i en blandning av beboppekoral och snuttar från andra klämmiga melodier. Sedan tar de ett par vändor tillsammans igen och så är det slut. Samma modell gäller, oavsett om det är Beatles "I should have known better", landsmännen Melodians "Rivers of Babylon" eller filmteman som "James Bond" eller "Guns of Navarone".
Tråkigt? Icke. Med ett smittande gott humör och ett sjuhelsikes sväng levererar gubbarna - några av dem var med redan när bandet startade som någon sorts skolorkester i början av 60-talet - precis vad den väldigt blandade publiken vill ha. De har renodlat den gammal jamaicanska traditionen att plocka melodiska ädelstenar från brittisk och amerikansk populärmusik och slipa om dem till ska- och reggaediamanter.
Sångerskan Doreen Shaffer tillhör också relikerna som varit med i över 40 år. Lyckligtvis är hennes stund på scenen ganska kort. För då intar hon fronten och de glada lurtutarna reduceras till en vanlig blåssektion. Och Doreen får ursäkta, men hon är inte någon Mavis Staples.
Nej, den vokala höjdpunkten är "Simmer down" hiten där Skatalites i originalet kompade The Wailers. Men högst hoppar jag av glädje när de river av favoriten från förr, den gamle medlemmen Roland Alphonsos höjdare - tyvärr utan den kompletta texten som också är låtens titel: Phoenix City.
Ungdomarna troppar av från KB mot slutet av de närmare två timmarna. Jag går till souvenirbordet och köper varsin tröja till mina barn. Också.
Ingmar Nordströms? Nej, The Skatalites.
Man fattar konstruktionen ganska snabbt. Först spelar farbröderna melodin två gånger unisont. Sedan tuggar kompet vidare, medan hornblåsarna solar loss i en blandning av beboppekoral och snuttar från andra klämmiga melodier. Sedan tar de ett par vändor tillsammans igen och så är det slut. Samma modell gäller, oavsett om det är Beatles "I should have known better", landsmännen Melodians "Rivers of Babylon" eller filmteman som "James Bond" eller "Guns of Navarone".
Tråkigt? Icke. Med ett smittande gott humör och ett sjuhelsikes sväng levererar gubbarna - några av dem var med redan när bandet startade som någon sorts skolorkester i början av 60-talet - precis vad den väldigt blandade publiken vill ha. De har renodlat den gammal jamaicanska traditionen att plocka melodiska ädelstenar från brittisk och amerikansk populärmusik och slipa om dem till ska- och reggaediamanter.
Sångerskan Doreen Shaffer tillhör också relikerna som varit med i över 40 år. Lyckligtvis är hennes stund på scenen ganska kort. För då intar hon fronten och de glada lurtutarna reduceras till en vanlig blåssektion. Och Doreen får ursäkta, men hon är inte någon Mavis Staples.
Nej, den vokala höjdpunkten är "Simmer down" hiten där Skatalites i originalet kompade The Wailers. Men högst hoppar jag av glädje när de river av favoriten från förr, den gamle medlemmen Roland Alphonsos höjdare - tyvärr utan den kompletta texten som också är låtens titel: Phoenix City.
Ungdomarna troppar av från KB mot slutet av de närmare två timmarna. Jag går till souvenirbordet och köper varsin tröja till mina barn. Också.
Varför ska teknik vara så himla krångligt?
Internet är en välsignelse - när det fungerar. Men jag fattar inte varför man måste vara dataingenjör för att få de tekniska prylarna att fungera.
Det trådlösa nätverket dog häromdagen. Jag mindes med fasa den skärseld jag gick genom när jag försökte installera det för några år sedan. Det slutade med att jag fick bjuda hem min begåvade brorsa. Även han var nära vansinnets gräns, men efter ett antal timmars fixande och ett halvdussin samtal till supporten lyckades han få det att fungera.
Därför bestämde jag mig för att vända mig till användarnas vän, enkelhetens fanbärare: Apple.
Med löften från säljaren att det var en enkel biff kopplade jag in min Airport i nätverksuttaget, slängde i startskivan och väntade på att allt skulle funka. Fem timmar senare har jag fått igång nätet. Däremellan fanns virvelstorm av TCP/IP, Ethernet, primalskrik, IP-adresser, DNS, svordomar, nätmasker, vredesmodiga promenader, hungriga barn, gateways, LAN och hans moster.
Vad jag slutligen gjorde för att få igång skiten vet jag inte. Barnens maskiner har jag ännu inte lyckats koppla upp. Men de är kloka nog att inte klaga.
Detta stärker min tes om datorfolkets brister. De tar för givet att alla har avancerade kunskaper om datorn och dess terminologi. De hasplar ur sig obegripliga bokstavskombinationer som om de talade om vädret. Genom att kalla sin vetenskap för informationsteknik drar de det goda och hedervärda begreppet "information" i smutsen. De har till och med lyckats driva mitt skrå på flykten från sitt eget namn. Vi som tidigare kallade oss "informatör" har nu tagit vår tillflykt till det ännu obesudlade "kommunikatör".
Det trådlösa nätverket dog häromdagen. Jag mindes med fasa den skärseld jag gick genom när jag försökte installera det för några år sedan. Det slutade med att jag fick bjuda hem min begåvade brorsa. Även han var nära vansinnets gräns, men efter ett antal timmars fixande och ett halvdussin samtal till supporten lyckades han få det att fungera.
Därför bestämde jag mig för att vända mig till användarnas vän, enkelhetens fanbärare: Apple.
Med löften från säljaren att det var en enkel biff kopplade jag in min Airport i nätverksuttaget, slängde i startskivan och väntade på att allt skulle funka. Fem timmar senare har jag fått igång nätet. Däremellan fanns virvelstorm av TCP/IP, Ethernet, primalskrik, IP-adresser, DNS, svordomar, nätmasker, vredesmodiga promenader, hungriga barn, gateways, LAN och hans moster.
Vad jag slutligen gjorde för att få igång skiten vet jag inte. Barnens maskiner har jag ännu inte lyckats koppla upp. Men de är kloka nog att inte klaga.
Detta stärker min tes om datorfolkets brister. De tar för givet att alla har avancerade kunskaper om datorn och dess terminologi. De hasplar ur sig obegripliga bokstavskombinationer som om de talade om vädret. Genom att kalla sin vetenskap för informationsteknik drar de det goda och hedervärda begreppet "information" i smutsen. De har till och med lyckats driva mitt skrå på flykten från sitt eget namn. Vi som tidigare kallade oss "informatör" har nu tagit vår tillflykt till det ännu obesudlade "kommunikatör".
fredag 26 oktober 2007
Skolan sätter jämställdheten högt - eller?
Den medelålders manlige magistern höll hov inför en tyst och lydigt lyssnande skara. Han hade varit med om hundratals föräldramöten, så han tyckte inte att han behövde ägna tid åt att förbereda dem så noga. Men glatt humör och en hög röst klarar man det mesta.
Han lät sin unga kollega presentera sig - hon sa att hon var nervös och hoppades att föräldrarna inte skulle ha problem med hennes brytning - och tog sedan för säkerhets skull över showen själv. Inför den brokiga skaran föräldrar gjorde han bland annat en omväg och talade om sin avsky mot rasism. Det var bara några gånger, när hans besked om praoplatser och läraromdömen hamnade alltför långt från sanningen, som kollegan gjorde korta inlägg och lade saker och ting tillrätta.
Han sade typ "jag har planerat - nej, jag menar vi har planerat..." ett par gånger innan han bestämde sig för att använda jagform för det delade ledarskapet.
En gång vände han sig specifikt till den kvinnliga matematikläraren vid sin sida. Då sa han:
"Sen får vi väl ha lite kaffe också..."
Jag tittade på modern till mina barn. Jag tittade på resten av föräldrarna i klassrummet. Ingen verkade reagera. Då gjorde inte jag det heller.
Han lät sin unga kollega presentera sig - hon sa att hon var nervös och hoppades att föräldrarna inte skulle ha problem med hennes brytning - och tog sedan för säkerhets skull över showen själv. Inför den brokiga skaran föräldrar gjorde han bland annat en omväg och talade om sin avsky mot rasism. Det var bara några gånger, när hans besked om praoplatser och läraromdömen hamnade alltför långt från sanningen, som kollegan gjorde korta inlägg och lade saker och ting tillrätta.
Han sade typ "jag har planerat - nej, jag menar vi har planerat..." ett par gånger innan han bestämde sig för att använda jagform för det delade ledarskapet.
En gång vände han sig specifikt till den kvinnliga matematikläraren vid sin sida. Då sa han:
"Sen får vi väl ha lite kaffe också..."
Jag tittade på modern till mina barn. Jag tittade på resten av föräldrarna i klassrummet. Ingen verkade reagera. Då gjorde inte jag det heller.
lördag 20 oktober 2007
Jag passar tiden som en tvättmaskin
Jag kommer in i tvättstugan och maskinens lyser att det tar en minut innan tvätten är klar. När den sagt "01" i två minuter ändrar den till "00", men fortsätter glatt centrifuga i några minuter, innan den utan att skämmas växlar om till "02" och fortsätter spinna...
Precis så är det. Det man tror ska ta en minut tar fem. Någonting kommer emellan, något som är mer brådskande, viktigare och kanske roligare. Då kan man inte alltid hålla tiden. Och som en urbota optimist lär man sig aldrig, utan fortsätter med glädjeprognoser som leder till stress och irritation.
Lyckligtvis lever jag i en värld med många likasinnade. På jobbet börjar mötena sällan förrän tio minuter efter utsatt tid, och hemma går barnen såklart i pappas aningen försenade fotspår. Problemen uppstår när man kolliderar med personer som har en mer traditionell syn på tiden. Mina argument sviktar när de grå männen börjar jämföra kalendrar med armbandsur.
Den som har svårt att sova fick ett tips i radion: "Ingen klocka i sovrummet. Det spelar ingen roll vad klockan är när du vaknar." Jag tycker det låter som en bra regel att följa dygnet runt. Om du inte kollar klockan blir du mindre stressad och får mer gjort.
Sen är det förstås de gånger då flera personer behöver vara på samma ställe samtidigt. Jag jobbar vidare på att lösa det problemet.
Precis så är det. Det man tror ska ta en minut tar fem. Någonting kommer emellan, något som är mer brådskande, viktigare och kanske roligare. Då kan man inte alltid hålla tiden. Och som en urbota optimist lär man sig aldrig, utan fortsätter med glädjeprognoser som leder till stress och irritation.
Lyckligtvis lever jag i en värld med många likasinnade. På jobbet börjar mötena sällan förrän tio minuter efter utsatt tid, och hemma går barnen såklart i pappas aningen försenade fotspår. Problemen uppstår när man kolliderar med personer som har en mer traditionell syn på tiden. Mina argument sviktar när de grå männen börjar jämföra kalendrar med armbandsur.
Den som har svårt att sova fick ett tips i radion: "Ingen klocka i sovrummet. Det spelar ingen roll vad klockan är när du vaknar." Jag tycker det låter som en bra regel att följa dygnet runt. Om du inte kollar klockan blir du mindre stressad och får mer gjort.
Sen är det förstås de gånger då flera personer behöver vara på samma ställe samtidigt. Jag jobbar vidare på att lösa det problemet.
Var svensk - vägra svenskhetsprovet
Sverigedemokraterna går på offensiven och vill ta fram storsläggan mot "massinvandringen". "Stoppa bidrag till invandrarföreningar" och "förbjud andra språk än svenska i skolan" (i sin stora välvilja undantar sverigedemagogerna här språklektioner) är ett par förslag. Dessa kommer lägligt nog samma dag som de håller någon sorts partidagar i Getinge. Det ger väl en god jordmån för dessa fullkomliga svenskar att böka fram och samfällt grymta sina alldeles egna sanningar.
Vid partidagarna föreslås bland annat ett "kommunalt medborgarskapsprov". För att bli godkänd ska man kunna visa upp tillräckliga kunskaper i "svenska språket, svenskt samhällsliv, vår kulturhistoria samt kvinnans och barnens rättigheter i ett jämställt samhälle". Vi kan väl lite till mans behöva skolning av det slaget.
I Sydsvenskan förklarar Skånes sd-ordförande Jens Leandersson att invandrare ska ha "rätt värderingar" för att få bli svenska medborgare. Men varför ska bara invandrare behöva svara på testet? Jo, vi som föds in i samhället har med oss värderingarna, menar Ordenssalens Nej, och drar till med:
– Det där är typiskt svenskt: Varför ska just jag behöva blåsa i alkometern för att visa att jag är nykter när polisen stannar mig?
Nu blev det kortslutning.
Invandrarna ska visa att de har svenska värderingar. Det är typiskt svenskt att inte finna sig i att bli negativt särbehandlad. Då borde alltså, enligt sverigedemokraternas resonemang, invandrarna visa sina svenska värderingar genom att leva jävel och vägra göra något medborgarskapsprov.
I så fall håller jag, för en gångs skull, med sverigedemokraterna.
Vid partidagarna föreslås bland annat ett "kommunalt medborgarskapsprov". För att bli godkänd ska man kunna visa upp tillräckliga kunskaper i "svenska språket, svenskt samhällsliv, vår kulturhistoria samt kvinnans och barnens rättigheter i ett jämställt samhälle". Vi kan väl lite till mans behöva skolning av det slaget.
I Sydsvenskan förklarar Skånes sd-ordförande Jens Leandersson att invandrare ska ha "rätt värderingar" för att få bli svenska medborgare. Men varför ska bara invandrare behöva svara på testet? Jo, vi som föds in i samhället har med oss värderingarna, menar Ordenssalens Nej, och drar till med:
– Det där är typiskt svenskt: Varför ska just jag behöva blåsa i alkometern för att visa att jag är nykter när polisen stannar mig?
Nu blev det kortslutning.
Invandrarna ska visa att de har svenska värderingar. Det är typiskt svenskt att inte finna sig i att bli negativt särbehandlad. Då borde alltså, enligt sverigedemokraternas resonemang, invandrarna visa sina svenska värderingar genom att leva jävel och vägra göra något medborgarskapsprov.
I så fall håller jag, för en gångs skull, med sverigedemokraterna.
fredag 19 oktober 2007
Mitt sommarlov med det vilda gänget
Sitter och slöglor på Sam Peckinpahs "The wild bunch" från 1969. Hårda gubbar, tuffa tag, blodet skvätter och ond, bråd död.
Men så, när William Holden, Ernest Borgnine och det vilda gänget rider in i en mexikansk by sjunger byns invånare för sina gäster. Jag blir lite förvånad att de valt att sjunga Anita Hegerlands landsplåga "Mitt Sommarlov". De har visserligen översatt texten till spanska, men den går onekligen att känna igen. Kolla fem och arton in på klippet så hör du.
Anita, som senare både sjöng och fick barn med Mike Oldfield, plågade landet med sin version 1970, filmen kom 1969. Är det en alltför vågad gissning att den då nioåriga Anita hade någon filmintresserad person i sin omgivning? Jag har sökt med ljus och lykta på internätet, men inte hittat någon uppgift om vem som skrivit musiken - och inte texten heller, för den delen.
Men så, när William Holden, Ernest Borgnine och det vilda gänget rider in i en mexikansk by sjunger byns invånare för sina gäster. Jag blir lite förvånad att de valt att sjunga Anita Hegerlands landsplåga "Mitt Sommarlov". De har visserligen översatt texten till spanska, men den går onekligen att känna igen. Kolla fem och arton in på klippet så hör du.
Anita, som senare både sjöng och fick barn med Mike Oldfield, plågade landet med sin version 1970, filmen kom 1969. Är det en alltför vågad gissning att den då nioåriga Anita hade någon filmintresserad person i sin omgivning? Jag har sökt med ljus och lykta på internätet, men inte hittat någon uppgift om vem som skrivit musiken - och inte texten heller, för den delen.
tisdag 16 oktober 2007
När du klagat är du ännu mindre värd
Minns du att jag berättade om bilen jag köpt, den som varken hade dragkrok eller instruktionsbok?
Efter min förra rapport gick jag in på företagets hemsida och beskrev mitt missnöje med det obefintliga intresset för att ge mig det jag betalat för.
Det tog skruv. På flera sätt. Någon dag senare ringde säljartypen och lovade att de skulle montera min krok. Han påpekade också väldigt tydligt att det var onödigt av mig att skriva till företaget. Han klippte till med säljarens mirakelmedicin, ett martyriskt: "Om du är missnöjd med bilen kan du lämna tillbaka den".
Jag försökte förklara för honom det han redan visste, att jag inte var missnöjd med bilen, utan med att företaget inte håller vad de lovar. Han ville inte fatta, utan upprepade att jag kan få pengarna tillbaka.
Det var tydligt att jag gått över gränsen genom att klaga via webben. Jag var sedan tidigare lovad "kompensation" för att de missat dragkroken. I går lämnade jag in bilen för montering, och fick i stället en utlovad lånebil. Det visade sig var den mest miserabla skorv man kan tänka sig, försedd med bara några usla liter bensin i tanken. När jag skulle justera backspegeln fick jag spaken i handen.
Så mycket för den kompensationen. Nu har jag fått tillbaka min bil och vet inte om jag orkar vara en pina i röven för "hes debil grabb" längre. Min "kompensation" innebär nog mer obehag för mig än för dem.
Efter min förra rapport gick jag in på företagets hemsida och beskrev mitt missnöje med det obefintliga intresset för att ge mig det jag betalat för.
Det tog skruv. På flera sätt. Någon dag senare ringde säljartypen och lovade att de skulle montera min krok. Han påpekade också väldigt tydligt att det var onödigt av mig att skriva till företaget. Han klippte till med säljarens mirakelmedicin, ett martyriskt: "Om du är missnöjd med bilen kan du lämna tillbaka den".
Jag försökte förklara för honom det han redan visste, att jag inte var missnöjd med bilen, utan med att företaget inte håller vad de lovar. Han ville inte fatta, utan upprepade att jag kan få pengarna tillbaka.
Det var tydligt att jag gått över gränsen genom att klaga via webben. Jag var sedan tidigare lovad "kompensation" för att de missat dragkroken. I går lämnade jag in bilen för montering, och fick i stället en utlovad lånebil. Det visade sig var den mest miserabla skorv man kan tänka sig, försedd med bara några usla liter bensin i tanken. När jag skulle justera backspegeln fick jag spaken i handen.
Så mycket för den kompensationen. Nu har jag fått tillbaka min bil och vet inte om jag orkar vara en pina i röven för "hes debil grabb" längre. Min "kompensation" innebär nog mer obehag för mig än för dem.
tisdag 9 oktober 2007
Tisdag 9 oktober - favorit i repris
Det tog sex år för veckodagarna att komma ikapp datumen igen. Förra gången det var tisdagen den 9 oktober, 2001, bloggade jag på annat håll.
Jag erbjuder dig här en favorit i repris. Scenen är ett enskilt rum på hematologiavdelningen, Universitetssjukhuset i Lund.
Tisdag 9 oktober
Ett dygn i buren:
01.14: Pumpen på tamburmajoren meddelar gällt att smörjoljan i flaskan är slut, och jag signalerar till Syster Natta, som tittar in och kopplar bort mig. Jag stänger samtidigt av TV:n, som jag somnat från, samt besöker hemlighuset. Somnar sedan gott igen.
03.21: Gör visit på herrarnas.
05.11: Tar en lov in på avträdet.
06.03: Syster Arla tömmer mig på ett antal liter blod som tas ur förborrade hål i bröstkorgen försedda med kranar.
06.17: Syster Temp kommer in och konstaterar 35,8 samt 126/74 och 68. Passar samtidigt på att slinka inom Trisseboda. Därefter åter mellan lakanen. De är dock så pass tilltrasslade vid det här laget att sängen blivit obekväm. Uthärdar dock till
07.45: Tar en rask cykeltur i tio minuter. Treans växel, konstant 40 km i timmen. Fuskar bara lite.
08.03: Ber Syster Macka om frukost, men först sedan jag duschat. För att jag ska kunna göra det måste min dusch först prepareras av en syster. Jag har ännu inte lyckats lista ut vad de egentligen gör därinne innan jag tvagar mig. Jag vet att där finns en burk med något som liknar diskmedel fast mer lättflytande. Där brukar duschhandtaget stå innan preparationen, men efter sitter det i sin hållare. Jag tror de duschar duschen så jag inte blir smutsig när jag tvättar mig. Det får jag inte göra själv, för då kan jag bli smutsig.
08.06: Jag duschar enligt instruktionen och smörjer in min lekamen med illaluktande krämer, men tar först tillfället i akt att unna mig en vilostund på vita stolen.
08.17: Kliver ur duschrummet till ett framdukat morgonmål bestående av två skivor franskbröd med ost och gurka respektive skinka och tomat. Till det en kopp påste och ett glas apelsinjuice.
08.59: Syster Daga kommer för att koppla in en ny flaska smörjmedel, men tvingas återkomma då jag är på toaletten. Borstar bland annat tänderna.
09.11: Nämnda påhäng genomförs.
10.44: Mellanlandar i sidorummet.
11.34: Lunch serveras, köttgryta med rotfrukter. Valfri dryck, jag väljer lingondricka.
14.19: Doktor Rond sveper in med Syster Tyster som pärmbärare. Allt går som planerat, alla kurvor pekar nedåt.
14.37: Vill du ha kaffe? Undrar Syster Fika glatt. Nej tack, men lite te passar mig bättre. Och så en veteskiva och lite sockerkaka. Sen måste jag lätta på trycket.
16.43: Kvällsmat kallas det på medicinskt fackspråk. I resten av världen kan man inte äta kvällsmat förrän det blivit kväll. Bondomelett. Shaken, not stirred.
18.28: Läckra snittar med diverse smågott på, till en kopp te eller kaffe erbjuds när fikavagnen gör sin rond. Jag avböjer snittarna, har fortfarande inte tuggat färdigt den sista skinkbiten i omeletten. En kopp te vore dock inte dumt. Ställ den på bordet, jag tar den när jag tvättat händerna.
19.55: Ursäkta mig, min mage är lite körig.
20.53: Tamburmajoren rullas fram och Syster Hurtig förser mig med kvällens omgång smörj strax innan hon går hem för dagen.
22.19: Testar spolfunktionen och kör sen tandborstning samt sköljning och gurgling med olika räligheter inför natten.
22.36: Kryper till kojs.
Det är ett standarddygn i isoleringscellen. Övrig tid fylls av datorpillrande, sömn, läsning, korsordslösande, telefonprat, musiklyssnande, TV-tittande samt sittande görande ingenting.
Just den här dagen utvecklades emellertid kontakten med Bengt G, den barmhärtige civilisten. Efter att han mailbombat mig med kombinerat lumparminnen och vetenskapliga fakta om min sjukdom och dess botemedel ringde han på kvällen. Jag tror skrattandet under det timslånga samtalet satte fart på slemhinneavlossningen som jag utan tillförsikt väntat på.
Dessförinnan hann min hittillsvarande välgörare, storebror Anders, titta in och se hur det stod till med hans stamceller. De mådde bra, tyckte han.
Jag har egentligen inte läst min blogg - då visste jag inte att jag bloggade - från den tiden sedan dess. Jag grävde fram den på jobbdatorn häromdagen och har med synnerligen blandade känslor läst delar av den.
Helt oblandad är emellertid min glädje över att brorsans stamceller fortfarande mår alldeles utmärkt.
Jag erbjuder dig här en favorit i repris. Scenen är ett enskilt rum på hematologiavdelningen, Universitetssjukhuset i Lund.
* * *
Tisdag 9 oktober
Ett dygn i buren:
01.14: Pumpen på tamburmajoren meddelar gällt att smörjoljan i flaskan är slut, och jag signalerar till Syster Natta, som tittar in och kopplar bort mig. Jag stänger samtidigt av TV:n, som jag somnat från, samt besöker hemlighuset. Somnar sedan gott igen.
03.21: Gör visit på herrarnas.
05.11: Tar en lov in på avträdet.
06.03: Syster Arla tömmer mig på ett antal liter blod som tas ur förborrade hål i bröstkorgen försedda med kranar.
06.17: Syster Temp kommer in och konstaterar 35,8 samt 126/74 och 68. Passar samtidigt på att slinka inom Trisseboda. Därefter åter mellan lakanen. De är dock så pass tilltrasslade vid det här laget att sängen blivit obekväm. Uthärdar dock till
07.45: Tar en rask cykeltur i tio minuter. Treans växel, konstant 40 km i timmen. Fuskar bara lite.
08.03: Ber Syster Macka om frukost, men först sedan jag duschat. För att jag ska kunna göra det måste min dusch först prepareras av en syster. Jag har ännu inte lyckats lista ut vad de egentligen gör därinne innan jag tvagar mig. Jag vet att där finns en burk med något som liknar diskmedel fast mer lättflytande. Där brukar duschhandtaget stå innan preparationen, men efter sitter det i sin hållare. Jag tror de duschar duschen så jag inte blir smutsig när jag tvättar mig. Det får jag inte göra själv, för då kan jag bli smutsig.
08.06: Jag duschar enligt instruktionen och smörjer in min lekamen med illaluktande krämer, men tar först tillfället i akt att unna mig en vilostund på vita stolen.
08.17: Kliver ur duschrummet till ett framdukat morgonmål bestående av två skivor franskbröd med ost och gurka respektive skinka och tomat. Till det en kopp påste och ett glas apelsinjuice.
08.59: Syster Daga kommer för att koppla in en ny flaska smörjmedel, men tvingas återkomma då jag är på toaletten. Borstar bland annat tänderna.
09.11: Nämnda påhäng genomförs.
10.44: Mellanlandar i sidorummet.
11.34: Lunch serveras, köttgryta med rotfrukter. Valfri dryck, jag väljer lingondricka.
14.19: Doktor Rond sveper in med Syster Tyster som pärmbärare. Allt går som planerat, alla kurvor pekar nedåt.
14.37: Vill du ha kaffe? Undrar Syster Fika glatt. Nej tack, men lite te passar mig bättre. Och så en veteskiva och lite sockerkaka. Sen måste jag lätta på trycket.
16.43: Kvällsmat kallas det på medicinskt fackspråk. I resten av världen kan man inte äta kvällsmat förrän det blivit kväll. Bondomelett. Shaken, not stirred.
18.28: Läckra snittar med diverse smågott på, till en kopp te eller kaffe erbjuds när fikavagnen gör sin rond. Jag avböjer snittarna, har fortfarande inte tuggat färdigt den sista skinkbiten i omeletten. En kopp te vore dock inte dumt. Ställ den på bordet, jag tar den när jag tvättat händerna.
19.55: Ursäkta mig, min mage är lite körig.
20.53: Tamburmajoren rullas fram och Syster Hurtig förser mig med kvällens omgång smörj strax innan hon går hem för dagen.
22.19: Testar spolfunktionen och kör sen tandborstning samt sköljning och gurgling med olika räligheter inför natten.
22.36: Kryper till kojs.
Det är ett standarddygn i isoleringscellen. Övrig tid fylls av datorpillrande, sömn, läsning, korsordslösande, telefonprat, musiklyssnande, TV-tittande samt sittande görande ingenting.
Just den här dagen utvecklades emellertid kontakten med Bengt G, den barmhärtige civilisten. Efter att han mailbombat mig med kombinerat lumparminnen och vetenskapliga fakta om min sjukdom och dess botemedel ringde han på kvällen. Jag tror skrattandet under det timslånga samtalet satte fart på slemhinneavlossningen som jag utan tillförsikt väntat på.
Dessförinnan hann min hittillsvarande välgörare, storebror Anders, titta in och se hur det stod till med hans stamceller. De mådde bra, tyckte han.
* * *
Jag har egentligen inte läst min blogg - då visste jag inte att jag bloggade - från den tiden sedan dess. Jag grävde fram den på jobbdatorn häromdagen och har med synnerligen blandade känslor läst delar av den.
Helt oblandad är emellertid min glädje över att brorsans stamceller fortfarande mår alldeles utmärkt.
måndag 8 oktober 2007
När du betalat är du ingenting värd
Vi satt och tittade på den lilla elektriska pucken och tävlade om vem som kunde räkna ned till noll precis när den började blinka och pipa. "...tre, två, ett, NU!" Men den förblev tyst.
När vi väntat på maten i 20 minuter gick jag bort disken och frågade när våra Chicken Noodle skulle bli klara. De fyrafem personerna på andra sidan tittade frågande först på mig, sedan på varandra. Jag var hungrig och stressad efter ett par timmars konfliktfyllt sökande efter vinterkläder till två motvilliga tonåringar, så mitt redan sviktande humör brast: "Ni har helt enkelt glömt bort oss! Jag vill ha pengarna tillbaka!"
Chefen ömsom urskuldade sig, ömsom skällde på flickan som tagit emot vår beställning, samtidigt som han utan krångel öppnade kassan och räknade upp 207 kronor. Jag fick dem i näven och lämnade tillbaka pucken samtidigt som den bannade flickan kom springande med ett par snabbt ihopslängda portioner.
Jag vinkade bort maten och gick med bestämda steg därifrån, flankerad av två fortfarande hungriga ungdomar som tyckte jag var det pinsammaste som någonsin satt sin fot på Burlövs Center.
Det är bland det värsta jag vet: att bli bortglömd, ignorerad, nonchalerad.
Jag köpte en bil för någon vecka sedan. Sprillans ny, och jag hade ett önskemål utöver standardutförandet: Jag beställde montering av en dragkrok.
När jag hämtade bilen hade den förstås ingen dragkrok. Jag bråkade med säljaren, som lovade mig att den skulle monteras under den kommande veckan och att jag skulle få låna en bil medan det gjordes. Dessutom skulle jag få "kompensation". Vari denna bestod framgick ej.
När jag kom hem med den nya bilen upptäckte jag dessutom att det inte fanns någon instruktionsbok i handskfacket, varpå jag ringde säljaren. "Den kommer med post från generalagenten. Du har den troligen i brevlådan redan i morgon".
Nu har mer än en vecka passerat. Ingen instruktionsbok. Jag ringde som överenskommet i början av förra veckan, och en kollega lovade att "min" säljare skulle ringa tillbaka om dragkroken dagen efter. Tror du jag har hört av honom?
De fjäskar och beter sig för att sälja sina varor, men när de väl fått mina pengar så är jag ingenting värd. Om inte jag tjatar och påminner om varan jag redan har betalat för är jag säker på att jag kommer att få den.
Kanske jag ska göra som på restaurangen, bråka och kräva pengarna tillbaka? Men jag vill ju ha min dragkrok...
När vi väntat på maten i 20 minuter gick jag bort disken och frågade när våra Chicken Noodle skulle bli klara. De fyrafem personerna på andra sidan tittade frågande först på mig, sedan på varandra. Jag var hungrig och stressad efter ett par timmars konfliktfyllt sökande efter vinterkläder till två motvilliga tonåringar, så mitt redan sviktande humör brast: "Ni har helt enkelt glömt bort oss! Jag vill ha pengarna tillbaka!"
Chefen ömsom urskuldade sig, ömsom skällde på flickan som tagit emot vår beställning, samtidigt som han utan krångel öppnade kassan och räknade upp 207 kronor. Jag fick dem i näven och lämnade tillbaka pucken samtidigt som den bannade flickan kom springande med ett par snabbt ihopslängda portioner.
Jag vinkade bort maten och gick med bestämda steg därifrån, flankerad av två fortfarande hungriga ungdomar som tyckte jag var det pinsammaste som någonsin satt sin fot på Burlövs Center.
Det är bland det värsta jag vet: att bli bortglömd, ignorerad, nonchalerad.
Jag köpte en bil för någon vecka sedan. Sprillans ny, och jag hade ett önskemål utöver standardutförandet: Jag beställde montering av en dragkrok.
När jag hämtade bilen hade den förstås ingen dragkrok. Jag bråkade med säljaren, som lovade mig att den skulle monteras under den kommande veckan och att jag skulle få låna en bil medan det gjordes. Dessutom skulle jag få "kompensation". Vari denna bestod framgick ej.
När jag kom hem med den nya bilen upptäckte jag dessutom att det inte fanns någon instruktionsbok i handskfacket, varpå jag ringde säljaren. "Den kommer med post från generalagenten. Du har den troligen i brevlådan redan i morgon".
Nu har mer än en vecka passerat. Ingen instruktionsbok. Jag ringde som överenskommet i början av förra veckan, och en kollega lovade att "min" säljare skulle ringa tillbaka om dragkroken dagen efter. Tror du jag har hört av honom?
De fjäskar och beter sig för att sälja sina varor, men när de väl fått mina pengar så är jag ingenting värd. Om inte jag tjatar och påminner om varan jag redan har betalat för är jag säker på att jag kommer att få den.
Kanske jag ska göra som på restaurangen, bråka och kräva pengarna tillbaka? Men jag vill ju ha min dragkrok...
söndag 7 oktober 2007
Det enkla behöver inte vara så himla svårt
Med överrocken på och med gitarväskan i näven kliver han upp på scenen. Han slänger rocken och plockar fram sin akustiska nylonsträngade gitarr. Den är tillsammans med några sparsamt använda bjällror, en trummis som inte gör mer än han behöver och ett strålande gott humör de enda redskap som Jonathan Richman använder för att trollbinda kanske 500 personer på KB i Malmö.
Det är roligt, engagerat, tänkvärt och framför allt enkelt. Snubben har uppenbarligen förbannat kul själv. Det är inga krusiduller. Ibland får han prova sig fram till tonarten han ska sjunga i, men det bryr sig varken han eller publiken om.
Han sjunger om det enkla och viktiga, om vardagen och livet: "Den här låten är instrumental och handlar om hur det känns att gå hem från high school när löven faller. Jag tyckte inte om high school, och det hörs på låten". Typ.
Jag har inte hängt med Richmans på senare år, men ett par gamla godingar dök upp. En liten version av Egyptian Reggae och den personliga hyllningen till Vincent van Gogh. När han sedan smyger in en bit av Desmond Dekkers 007 (Shanty Town) i en av sina låtar kan det inte bli annat än tjolahopp. En tydlig publikfavorit är "Dancing in the lesbian bar".
I stället för att springa av scenen och på igen ställer han den raka frågan: "Vill ni höra en låt till?". Svaret är givet. Till slut packar han ner gitarren, tar på sin överrock och vankar iväg med väskan i hand, på väg mot nya själar att befria.
Det är roligt, engagerat, tänkvärt och framför allt enkelt. Snubben har uppenbarligen förbannat kul själv. Det är inga krusiduller. Ibland får han prova sig fram till tonarten han ska sjunga i, men det bryr sig varken han eller publiken om.
Han sjunger om det enkla och viktiga, om vardagen och livet: "Den här låten är instrumental och handlar om hur det känns att gå hem från high school när löven faller. Jag tyckte inte om high school, och det hörs på låten". Typ.
Jag har inte hängt med Richmans på senare år, men ett par gamla godingar dök upp. En liten version av Egyptian Reggae och den personliga hyllningen till Vincent van Gogh. När han sedan smyger in en bit av Desmond Dekkers 007 (Shanty Town) i en av sina låtar kan det inte bli annat än tjolahopp. En tydlig publikfavorit är "Dancing in the lesbian bar".
I stället för att springa av scenen och på igen ställer han den raka frågan: "Vill ni höra en låt till?". Svaret är givet. Till slut packar han ner gitarren, tar på sin överrock och vankar iväg med väskan i hand, på väg mot nya själar att befria.
måndag 1 oktober 2007
Billy Paul lyser upp reklampausen
De är inga mästerverk, de amerikanska dussinserier som jag slösar bort min medelålders kvällar med att sitta och glo på. Ändå är reklamen jäkligt störig, om man redan har en liten whisky på bordet och inte är i akut behov av att vattna guldfisken.
Men så kommer den ibland, som en ljuspunkt mellan de tyska försöken till romantiskt skimmer och de svenska patetiska papporna: Fritidsresor. Bilderna är traditionella sol- och badscener med den evigt glada mamma-pappa-barn-familjen. Men det är musiken som gör det. Reklambyrån visste vad den gjorde när den lade beslag på Billy Pauls version av "Your Song". Jag kan inte få nog av denna sprudlande, glittrande, gungande förädling av Elton Johns och Bernie Taupins gamla ballad.
Det är svårt att tro när man hör den, men versionen har faktiskt 35 år på nacken. Det var 1972, två år efter att originalet kom ut, som som Billy Paul spelade in låten. Fritidsresor har uppenbarligen fattat dess värde, eftersom de troget använder den i sin TV-reklam. Och jag är evigt tacksam resebyrån som bidrog med en låt till min tio-i-topplista. Världens bästa coverlåt?
Billy Paul betraktas annars som ett one-hit wonder med en annan låt som inte skäms för sig: "Me and Mrs Jones".
Men så kommer den ibland, som en ljuspunkt mellan de tyska försöken till romantiskt skimmer och de svenska patetiska papporna: Fritidsresor. Bilderna är traditionella sol- och badscener med den evigt glada mamma-pappa-barn-familjen. Men det är musiken som gör det. Reklambyrån visste vad den gjorde när den lade beslag på Billy Pauls version av "Your Song". Jag kan inte få nog av denna sprudlande, glittrande, gungande förädling av Elton Johns och Bernie Taupins gamla ballad.
Det är svårt att tro när man hör den, men versionen har faktiskt 35 år på nacken. Det var 1972, två år efter att originalet kom ut, som som Billy Paul spelade in låten. Fritidsresor har uppenbarligen fattat dess värde, eftersom de troget använder den i sin TV-reklam. Och jag är evigt tacksam resebyrån som bidrog med en låt till min tio-i-topplista. Världens bästa coverlåt?
Billy Paul betraktas annars som ett one-hit wonder med en annan låt som inte skäms för sig: "Me and Mrs Jones".
onsdag 26 september 2007
En dag på jobbet kan göra dig galen
Vad är det för jävla liv man lever?
Så här va: I går ringde nån och sa att banken ringt och sagt att personalbladet inte fick plats i lönekuverten denna månaden. Jag känner ett visst ansvar för bladet, så jag tyckte det var dumt att 34.000 medarbetare inte skulle få läsa intervjun med sin sprillans nya jättechef.
I morse satte jag igång Uppdrag Granskning och försökte få soppan att klarna. Ett dussin samtal senare visste jag att lönelapparna skulle komma en dag för sent och att bladen med Budskap från Högsta Ort hade curlat sig i en maskin i Stockholm, och därför inte skulle finnas med. En dag för sent betyder i morgon i stället för i dag. Lönen betalas dock ut som den ska i morgon, onsdag.
Hela dagen gick åt till att ta reda på detta och att meddela alla som behövde veta. Jag meddelade min favoritdirektör, som i sin tur skickade vidare till andra direktörer av olika storlekar. Jag skrev om det på intranätet och skickade bud till kamrater som kunde bidra till att lindra chocken för alla de tusentals människor som skulle gå miste om månadens höjdpunkt. Jag tröstade den stackars redaktören, som var vid oväntat gott mod när han gick från jobbet.
Strax efter sju kommer jag hem och tycker att jag i alla fall gjort vad jag kunnat för att gjuta olja på den stormvåg som ändå ska följa i morgon. Jag kliver som vanligt över en liten hög av post innanför dörren och ser ett brev som är misstänkt likt ett lönebesked. Inte en dag för sent.
Min redan matta hjärna virvlar av tankar (ungefär två stycken) när jag känner att brevet innehåller mer än ett papper. Jag river upp kuvertet och håller i min hand ett lönebesked - och ett blad med en sprillans ny jättechef som retsamt triumferande stirrar mig rakt upp i ansiktet.
Blir du förvirrad? Fattar inget? Gissa då hur jag känner mig.
Så här va: I går ringde nån och sa att banken ringt och sagt att personalbladet inte fick plats i lönekuverten denna månaden. Jag känner ett visst ansvar för bladet, så jag tyckte det var dumt att 34.000 medarbetare inte skulle få läsa intervjun med sin sprillans nya jättechef.
I morse satte jag igång Uppdrag Granskning och försökte få soppan att klarna. Ett dussin samtal senare visste jag att lönelapparna skulle komma en dag för sent och att bladen med Budskap från Högsta Ort hade curlat sig i en maskin i Stockholm, och därför inte skulle finnas med. En dag för sent betyder i morgon i stället för i dag. Lönen betalas dock ut som den ska i morgon, onsdag.
Hela dagen gick åt till att ta reda på detta och att meddela alla som behövde veta. Jag meddelade min favoritdirektör, som i sin tur skickade vidare till andra direktörer av olika storlekar. Jag skrev om det på intranätet och skickade bud till kamrater som kunde bidra till att lindra chocken för alla de tusentals människor som skulle gå miste om månadens höjdpunkt. Jag tröstade den stackars redaktören, som var vid oväntat gott mod när han gick från jobbet.
Strax efter sju kommer jag hem och tycker att jag i alla fall gjort vad jag kunnat för att gjuta olja på den stormvåg som ändå ska följa i morgon. Jag kliver som vanligt över en liten hög av post innanför dörren och ser ett brev som är misstänkt likt ett lönebesked. Inte en dag för sent.
Min redan matta hjärna virvlar av tankar (ungefär två stycken) när jag känner att brevet innehåller mer än ett papper. Jag river upp kuvertet och håller i min hand ett lönebesked - och ett blad med en sprillans ny jättechef som retsamt triumferande stirrar mig rakt upp i ansiktet.
Blir du förvirrad? Fattar inget? Gissa då hur jag känner mig.
måndag 24 september 2007
Abonnemanget har upphört...
Femhundra spänn ville Telia ha för att skriva över telefonabonnemanget på landet från barnens morsa till mig. Stugan är min sedan ett par år, men formellt stod telefonen i hennes namn.
Det kändes som sura pengar, så jag bestämde mig för att avsluta abonnemanget och leva på mobilen. Därför bad jag barnens mor ta kontakt med Telia för att avsluta "sitt" abonnemang. Vilket hon gjorde - som sig bör - via telefon.
När dottern några timmar senare ringde till mig hemma i stan svarar en allvarlig röst som säger "abonnemanget har upphört - utan hänvisning". Konstigt, tyckte flickan, som själv på flickors vis använt luren flitigt bara några timmar tidigare.
Själv får jag kalla kårar och tänker på Hasse Alfredson och Lasse O'Månsson som i sketchen "Telefonnumret" från 1963 dramatiserar en gangsterhistoria i televerksmiljö som slutar med en ödesmättad röst som väser i luren: "Abonnemanget har upphört".
Det kanske inte riktigt är maffiametoder, men nog är något tokigt när Telioterna klantar sig dubbelt. Först ger de sig på fel telefon, sedan stänger de av den efter begäran per telefon från någon som inte äger abonnemanget.
Det kändes som sura pengar, så jag bestämde mig för att avsluta abonnemanget och leva på mobilen. Därför bad jag barnens mor ta kontakt med Telia för att avsluta "sitt" abonnemang. Vilket hon gjorde - som sig bör - via telefon.
När dottern några timmar senare ringde till mig hemma i stan svarar en allvarlig röst som säger "abonnemanget har upphört - utan hänvisning". Konstigt, tyckte flickan, som själv på flickors vis använt luren flitigt bara några timmar tidigare.
Själv får jag kalla kårar och tänker på Hasse Alfredson och Lasse O'Månsson som i sketchen "Telefonnumret" från 1963 dramatiserar en gangsterhistoria i televerksmiljö som slutar med en ödesmättad röst som väser i luren: "Abonnemanget har upphört".
Det kanske inte riktigt är maffiametoder, men nog är något tokigt när Telioterna klantar sig dubbelt. Först ger de sig på fel telefon, sedan stänger de av den efter begäran per telefon från någon som inte äger abonnemanget.
söndag 23 september 2007
Fördomar frodas fortfarande inom idrotten
Två gånger under dagens slögloende på TV-fotboll har det antytts att färgen på domarens kort avgörs av färgen på den syndande spelarens hud.
Inters Maicon verkade antyda att hans mörka hudfärg spelade in när han fick ett välförtjänt rött kort i matchen mot Livorno. När Chelseas John Obi Mikel blev utvisad mot Manchester United menade de svenska kommentatorerna att exempelvis Paul Scholes inte fått rött kort för en motsvarande satsning med dobbarna före.
Det är klart att fotbollen inte är en fördomsfri zon. Precis som tränare, spelare, medier och publik styrs domarna - oftast omedvetet - av sina fördomar. Den enda lösningen jag kan se är att göra blandningen till det normala. Kåren av spelare i de stora europeiska ligorna är redan ett brokigt gäng där kompetensen syns mer än hudfärg och ursprung. Det måste bli likadant bland ledare och domare.
En bekant hävdade efter Sveriges 0-0-match mot Danmark häromsistens att Zlatan Ibrahimovic var överskattad. Bekantens fotbollsintresse är ganska lågt och han medgav att han inte sett matchen. När han motiverade sin åsikt med att en anfallares jobb är att göra mål, och att Zlatan inte lyckats med detta på länge i landslaget, mildrades min upprördhet av att han inte visste vad han pratade om.
Men samtidigt gjorde sig denne man, som jag ser som en vän av ett multikulturellt samhälle, till språkrör för en unken, främlingsfientlig attityd som drabbat svenska idrottare med rötter utanför Sverige. Zlatan är ett av de tydligaste offren för denna inställning, som ger näring åt sverigedemokrater och andra mörkermän.
Inters Maicon verkade antyda att hans mörka hudfärg spelade in när han fick ett välförtjänt rött kort i matchen mot Livorno. När Chelseas John Obi Mikel blev utvisad mot Manchester United menade de svenska kommentatorerna att exempelvis Paul Scholes inte fått rött kort för en motsvarande satsning med dobbarna före.
Det är klart att fotbollen inte är en fördomsfri zon. Precis som tränare, spelare, medier och publik styrs domarna - oftast omedvetet - av sina fördomar. Den enda lösningen jag kan se är att göra blandningen till det normala. Kåren av spelare i de stora europeiska ligorna är redan ett brokigt gäng där kompetensen syns mer än hudfärg och ursprung. Det måste bli likadant bland ledare och domare.
En bekant hävdade efter Sveriges 0-0-match mot Danmark häromsistens att Zlatan Ibrahimovic var överskattad. Bekantens fotbollsintresse är ganska lågt och han medgav att han inte sett matchen. När han motiverade sin åsikt med att en anfallares jobb är att göra mål, och att Zlatan inte lyckats med detta på länge i landslaget, mildrades min upprördhet av att han inte visste vad han pratade om.
Men samtidigt gjorde sig denne man, som jag ser som en vän av ett multikulturellt samhälle, till språkrör för en unken, främlingsfientlig attityd som drabbat svenska idrottare med rötter utanför Sverige. Zlatan är ett av de tydligaste offren för denna inställning, som ger näring åt sverigedemokrater och andra mörkermän.
tisdag 11 september 2007
Så kan blod rädda ditt liv
Den svarte ynglingen verkade stum, han tittade vädjande på mig och grävde i sin väska. Hans sällskap, mannen med de gula glasögonen, talade åt honom: "Han vill ge dig en sak som du ska läsa". Den stumme drar fram en lite skrynklig och tummad pamflett som han räcker till mig: "Hur kan blod rädda ditt liv?"
Jag antar att jag genom att ta emot de 32 sidorna fixade några poäng åt den stumme i kampen om en plats i Himmelriket. Men när de började plocka fram mer litteratur ur Jehovas vittnens bibliotek satte jag stopp. De vankade vidare, Malmö är fullt av syndare som väntar på frälsning.
Jag har bläddrat i bladet, som såklart syftar till att rättfärdiga att vittnena vägrar transfusioner och annan vård där man använder blod. Det har uppmärksammats en del, framför allt när det handlat om föräldrar som hellre låter sitt barn dö än att låta det få en blodtransfusion.
I en väldigt ordrik skrift staplar vittnena argument av de mest skilda slag för att övertyga läsaren. Citat och hänvisningar till Bibeln där Gud menar att man inte får "äta", eller "förtära", blod blandas med en brokig samling forskningsrapporter om risker med transplanterat blod och domedagsprofetior om att vi inte sett slutet på eländet.
Det är ett skickligt hopsytt lapptäcke. Nu lägger jag inget större värde i flera tusen år gamla regler, men vissa gör ju det. Jehovas vittnen är ju inte den enda avgrundsorganisation som blandar och ger för att styrka sina dunkla syften.
Vittnena hänvisar till 3 Moseboken, 17 kapitlet, vers 13-14:
"Och om någon av Israels barn, eller av främlingarna som bo ibland dem, fäller ett villebråd av ett fyrfotadjur eller en fågel, sådant som får ätas, så skall han låta blodet rinna ut och övertäcka det med jord.
Ty så är det med allt kötts själ, att blodet är det som innehåller själen: därför säger jag till Israels barn: I skolen icke förtära något blod. Ty blodet är allt kötts själ; var och en som förtär det skall utrotas."
Jag kollar den senaste Bibelversionen, och där är "själ" ersatt med "liv" och "utrotas" med "utstötas".
Att med glädje äta blodpudding är den lilla av mina synder. När jag bytte allt mitt blod mot brorsans första gången borde jag bli utstött. När jag gjorde det en gång till är det nog utrotning som gäller.
Fast lite utrotning har ingen tagit skada av. Man får ju tänka på alternativet...
Jag antar att jag genom att ta emot de 32 sidorna fixade några poäng åt den stumme i kampen om en plats i Himmelriket. Men när de började plocka fram mer litteratur ur Jehovas vittnens bibliotek satte jag stopp. De vankade vidare, Malmö är fullt av syndare som väntar på frälsning.
Jag har bläddrat i bladet, som såklart syftar till att rättfärdiga att vittnena vägrar transfusioner och annan vård där man använder blod. Det har uppmärksammats en del, framför allt när det handlat om föräldrar som hellre låter sitt barn dö än att låta det få en blodtransfusion.
I en väldigt ordrik skrift staplar vittnena argument av de mest skilda slag för att övertyga läsaren. Citat och hänvisningar till Bibeln där Gud menar att man inte får "äta", eller "förtära", blod blandas med en brokig samling forskningsrapporter om risker med transplanterat blod och domedagsprofetior om att vi inte sett slutet på eländet.
Det är ett skickligt hopsytt lapptäcke. Nu lägger jag inget större värde i flera tusen år gamla regler, men vissa gör ju det. Jehovas vittnen är ju inte den enda avgrundsorganisation som blandar och ger för att styrka sina dunkla syften.
Vittnena hänvisar till 3 Moseboken, 17 kapitlet, vers 13-14:
"Och om någon av Israels barn, eller av främlingarna som bo ibland dem, fäller ett villebråd av ett fyrfotadjur eller en fågel, sådant som får ätas, så skall han låta blodet rinna ut och övertäcka det med jord.
Ty så är det med allt kötts själ, att blodet är det som innehåller själen: därför säger jag till Israels barn: I skolen icke förtära något blod. Ty blodet är allt kötts själ; var och en som förtär det skall utrotas."
Jag kollar den senaste Bibelversionen, och där är "själ" ersatt med "liv" och "utrotas" med "utstötas".
Att med glädje äta blodpudding är den lilla av mina synder. När jag bytte allt mitt blod mot brorsans första gången borde jag bli utstött. När jag gjorde det en gång till är det nog utrotning som gäller.
Fast lite utrotning har ingen tagit skada av. Man får ju tänka på alternativet...
söndag 9 september 2007
Finnkampen - värd att vårda
Jag älskar Finnkampen. Världsstjärnor tävlar vid sidan av kamrater som är bra i Sverige, men inte har en chans i internationell konkurrens. Vem som vinner spelar ingen roll, bara hon eller han har gul tröja och blå byxor. Och en okänd snäppet-över-medelmåtta kan bli landets hjälte genom att oväntat knipa en fjärdeplats.
Den är ett hälsotecken för idrottskulturen. Publiken i två länder följer med stort intresse dessa kamper trots att resultaten i jämförelse med de i stortävlingarna är medelmåttiga. Stjärnor som Klüft, Kallur, Holm, Wissman och för den delen Pitkämäki ställer upp på dessa hedersuppdrag och väljer bort penningstinna galor.
Nationalism? Nordiskt sinnelag? Kollektivism? Kanske. Jag vet inte om något liknande finns någon annanstans i världen. Men jag har svårt att se Tyson Gay, Jelena Isinbajeva eller Bernard Lagat bli en anonym lagspelare och sätta gruppens framgång före sin egen.
Vänta bara till nästa år, då ska även killarna vinna.
Den är ett hälsotecken för idrottskulturen. Publiken i två länder följer med stort intresse dessa kamper trots att resultaten i jämförelse med de i stortävlingarna är medelmåttiga. Stjärnor som Klüft, Kallur, Holm, Wissman och för den delen Pitkämäki ställer upp på dessa hedersuppdrag och väljer bort penningstinna galor.
Nationalism? Nordiskt sinnelag? Kollektivism? Kanske. Jag vet inte om något liknande finns någon annanstans i världen. Men jag har svårt att se Tyson Gay, Jelena Isinbajeva eller Bernard Lagat bli en anonym lagspelare och sätta gruppens framgång före sin egen.
Vänta bara till nästa år, då ska även killarna vinna.
lördag 8 september 2007
Bländande blandade Sverige gör även mig mållös
Hur kan man känna sig alldeles varm och lycklig när ens lag varit klart bäst i en mållös hemmamatch mot grannen och ärkerivalen? Om Sverige hade slagit Danmark hade vi nästan varit klara för EM nästa sommar. Och Danmark hade varit så gott som avsågade.
Danmark är visserligen det lag jag helst ser följa med Sveriges från gruppen till EM. Men så länge de blågula finns med på gruppresan är ressällskapet av mindre betydelse. Nordirland stod på näsan i Lettland, och den gamle MFF-aren Emil Hallfredson var nära att sno tre poäng för sitt Island mot Spanien. Men spanjorerna kunde trots 70 minuter med tio man fixa en poäng i slutminuterna.
Glädjen jag känner beror på att Sverige gjorde en briljant match, och framförallt att vår enda världsstjärna visade alla trångsynta belackare hur fenomenalt bra han är. Zlatan Ibrahimovic briljerade gång på gång och fick det danska försvaret att springa som yra höns.
Det är kanske bara jag, men är inte Zlatan det slutliga argumentet för det mångkulturella samhället? Att sedan en lirare som Kennedy Bakircioglü kommer in och skapar en rad chanser gör kvällen ännu roligare. I den svenska truppen fanns fem spelare med namn som har ursprung utanför Norden. I den danska (man vet ju hur de är...) hittade jag inget. Fast det räckte ju trots allt till en poäng...
Det ska bli kul att följa denna välkomponerade blandning av svenskar genom resten av kvalet, genom EM nästa sommar och vidare i världsfotbollen. Det dröjer inte länge tills Zlatan får Guldbollen som världens bäste spelare. Hoppas många svenskar av alla sorter följer i hans fotspår.
Danmark är visserligen det lag jag helst ser följa med Sveriges från gruppen till EM. Men så länge de blågula finns med på gruppresan är ressällskapet av mindre betydelse. Nordirland stod på näsan i Lettland, och den gamle MFF-aren Emil Hallfredson var nära att sno tre poäng för sitt Island mot Spanien. Men spanjorerna kunde trots 70 minuter med tio man fixa en poäng i slutminuterna.
Glädjen jag känner beror på att Sverige gjorde en briljant match, och framförallt att vår enda världsstjärna visade alla trångsynta belackare hur fenomenalt bra han är. Zlatan Ibrahimovic briljerade gång på gång och fick det danska försvaret att springa som yra höns.
Det är kanske bara jag, men är inte Zlatan det slutliga argumentet för det mångkulturella samhället? Att sedan en lirare som Kennedy Bakircioglü kommer in och skapar en rad chanser gör kvällen ännu roligare. I den svenska truppen fanns fem spelare med namn som har ursprung utanför Norden. I den danska (man vet ju hur de är...) hittade jag inget. Fast det räckte ju trots allt till en poäng...
Det ska bli kul att följa denna välkomponerade blandning av svenskar genom resten av kvalet, genom EM nästa sommar och vidare i världsfotbollen. Det dröjer inte länge tills Zlatan får Guldbollen som världens bäste spelare. Hoppas många svenskar av alla sorter följer i hans fotspår.
lördag 1 september 2007
Frustrerad taliban i rullstol
Arbetsveckan är över och jag promenerar i det knappt märkbara regnet mot bussen. Jag kommer fram till kyrkogårdens labyrintgrinden strax bakom en tjej i en eldriven rullstol.
Väluppfostrad som jag är håller jag upp grinden för henne och hon krånglar sig genom grinden med mig i hjulspåren. Hon möter en cyklist som tvärbromsar, hoppar av och leder iväg hojen i motsatt riktning.
Tjejen vänder rullstolen, trycker på en knapp på strupen och säger "Jävla Lund! Här är ju alldeles livsfarligt. Cyklister far hit och dit, fotgängare vet inte om de ska hålla höger eller vänster." Jag svarar något om att Lund är en cykelstad och att visst, cyklisterna far som tokar överallt.
"De som bor i Lund har lågt IQ, de är helt dumma i huvet", drar hon till med. "Nja, det är ju en universitetsstad", försöker jag, "så de som bor här borde väl ha ganska högt IQ?" "Fan heller", säger hon och höjer rösten: "Bomba Lund!"
Jag skrattar lätt åt hennes uppenbart drastiska förslag medan hon gör en rivstart och rullar iväg längs gången. Efter tio meter vänder hon och kör tillbaka till mig. "Jag är funktionshindrad. Om någon annan sagt det hade du tagit det på allvar!", fräser hon och sprutar åter iväg och vinkar avmätt utan att vända sig om.
Den som letar tillräckligt noga efter fördomar och diskriminering kommer att hitta det. Med lite kreativ vantolkning kan man läsa in många budskap i de mest harmlösa uttalanden eller handlingar. Det behöver man varken vara funktionshindrad, muslim eller homosexuell för att göra. Det finns talibaner i alla sammanhang.
Väluppfostrad som jag är håller jag upp grinden för henne och hon krånglar sig genom grinden med mig i hjulspåren. Hon möter en cyklist som tvärbromsar, hoppar av och leder iväg hojen i motsatt riktning.
Tjejen vänder rullstolen, trycker på en knapp på strupen och säger "Jävla Lund! Här är ju alldeles livsfarligt. Cyklister far hit och dit, fotgängare vet inte om de ska hålla höger eller vänster." Jag svarar något om att Lund är en cykelstad och att visst, cyklisterna far som tokar överallt.
"De som bor i Lund har lågt IQ, de är helt dumma i huvet", drar hon till med. "Nja, det är ju en universitetsstad", försöker jag, "så de som bor här borde väl ha ganska högt IQ?" "Fan heller", säger hon och höjer rösten: "Bomba Lund!"
Jag skrattar lätt åt hennes uppenbart drastiska förslag medan hon gör en rivstart och rullar iväg längs gången. Efter tio meter vänder hon och kör tillbaka till mig. "Jag är funktionshindrad. Om någon annan sagt det hade du tagit det på allvar!", fräser hon och sprutar åter iväg och vinkar avmätt utan att vända sig om.
Den som letar tillräckligt noga efter fördomar och diskriminering kommer att hitta det. Med lite kreativ vantolkning kan man läsa in många budskap i de mest harmlösa uttalanden eller handlingar. Det behöver man varken vara funktionshindrad, muslim eller homosexuell för att göra. Det finns talibaner i alla sammanhang.
söndag 22 juli 2007
Norsken går till i Bohuslän
Sverige håller på att invaderas. Di lede norrmännen har etablerat ett brofäste i Bohuslän.
Efter en veckas familjesemester (tänk dig Lindgrens "Vi på Saltkråkan" hoprörd med Noréns "Kaos är granne med Gud") i Sveriges västligaste landskap är jag säker: Norsken kommer!
Styvfadern, brorsorna och jag med familjer hade tre hyttor i en megastugbycamping. Det var vi och sjuttontusen norrmän. Platespottingen var värdelös efter att vi passerat Göteborg - nio av tio bilar var norskregistrerade.
När jag plockat upp en stock snus på stormarknaden norr om Strömstad såg jag att den som stod före mig i kön betalade med kort och slog sin kod. När det blev min tur drog jag kortet, men maskinen sparkade bakut: "Kortet ogiltigt".
"Har du ett svenskt kort?" frågade en häpen expidit, varpå hon grävde fram en kortläsare under disken, drog mitt kort och på bronsåldersvis rev av en papperslapp som jag fick signera.
Men det är klart, alla norrmän ska inte behöva lida för att landet producerat Björn Dahlie (skidåkningens Filippo Inzaghi), mästerskapsmarodörerna Aamodt och Kjus samt fotbollens dödgrävare Drillo. Nu är vi bättre än dem på allting utom att pumpa olja, och ska de dumpa sina miljarder någonstans får de göra det på denna sidan Kölen.
Efter en veckas familjesemester (tänk dig Lindgrens "Vi på Saltkråkan" hoprörd med Noréns "Kaos är granne med Gud") i Sveriges västligaste landskap är jag säker: Norsken kommer!
Styvfadern, brorsorna och jag med familjer hade tre hyttor i en megastugbycamping. Det var vi och sjuttontusen norrmän. Platespottingen var värdelös efter att vi passerat Göteborg - nio av tio bilar var norskregistrerade.
När jag plockat upp en stock snus på stormarknaden norr om Strömstad såg jag att den som stod före mig i kön betalade med kort och slog sin kod. När det blev min tur drog jag kortet, men maskinen sparkade bakut: "Kortet ogiltigt".
"Har du ett svenskt kort?" frågade en häpen expidit, varpå hon grävde fram en kortläsare under disken, drog mitt kort och på bronsåldersvis rev av en papperslapp som jag fick signera.
Men det är klart, alla norrmän ska inte behöva lida för att landet producerat Björn Dahlie (skidåkningens Filippo Inzaghi), mästerskapsmarodörerna Aamodt och Kjus samt fotbollens dödgrävare Drillo. Nu är vi bättre än dem på allting utom att pumpa olja, och ska de dumpa sina miljarder någonstans får de göra det på denna sidan Kölen.
tisdag 3 juli 2007
Sonen i krigslistens värld blandar känslorna
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över sonens datorspelande. 14-åringens uppfattning är säkerligen det senare, eller kanske snarare att jag tjatar om det. Det gnager i min faderliga moraltantmage när Plutten ägnar varje vaken stund av sommarlovet åt att sitta med headset och ranta runt i en virtuell värld av krigslist.
Jag pepprar honom med straffkommenderingar som städning av rummet, maximitid vid datorn och minimitid utomhus. När jag kommer hem från jobbet har han städat rummet - slarvigt, men ändå - och tvingat sig att sitta ute i det ruskiga solskenet i någon timme. Och nu sitter han med headset på huvet och babblar på bruten men flytande amerikanska med någon portugis som han slaktar monster tillsammans med i den spelade världen.
Grabben konverserar alltså mer obehindrat på engelska än far sin, han knyter kontakter över hela världen - låt vara med monsterslaktare av diverse slag - han tänkter strategiskt och samarbetar i grupp. Det är annat än slögloendet på krystade rättsmedicinare från diverse amerikanska städer, som jag ägnar en hel del av mina vakna stunder efter jobbet åt.
Men jag kommer att fortsätta tvinga honom sköta en del av hushållet och utsätta sig för det jobbbiga dagsljuset en del av sommardagarna. Och när skolan kommer igång drar det tunga tjatartilleriet igång. Jag kommer inte att gå med på att skolan blir lidande. Vill han ha krig måste han först besegra mig.
Jag pepprar honom med straffkommenderingar som städning av rummet, maximitid vid datorn och minimitid utomhus. När jag kommer hem från jobbet har han städat rummet - slarvigt, men ändå - och tvingat sig att sitta ute i det ruskiga solskenet i någon timme. Och nu sitter han med headset på huvet och babblar på bruten men flytande amerikanska med någon portugis som han slaktar monster tillsammans med i den spelade världen.
Grabben konverserar alltså mer obehindrat på engelska än far sin, han knyter kontakter över hela världen - låt vara med monsterslaktare av diverse slag - han tänkter strategiskt och samarbetar i grupp. Det är annat än slögloendet på krystade rättsmedicinare från diverse amerikanska städer, som jag ägnar en hel del av mina vakna stunder efter jobbet åt.
Men jag kommer att fortsätta tvinga honom sköta en del av hushållet och utsätta sig för det jobbbiga dagsljuset en del av sommardagarna. Och när skolan kommer igång drar det tunga tjatartilleriet igång. Jag kommer inte att gå med på att skolan blir lidande. Vill han ha krig måste han först besegra mig.
onsdag 20 juni 2007
Jag tror att jag inte har fattat konstruktionen
"Jag tror jag har fattat konstruktionen" säger den underbart tröge pappan i Roy Anderssons Felixreklam. Men det har inte jag.
Som en plikttroget lättlurad konsument köpte jag ketchupen med den uppochnedvända etiketten. När jag skulle dra en röd lina på varmkorven fick begeppet "ketchupeffekt" en ny innebörd. Av "inget" blev inget, utan först kom allt. Splatt! - och korven, brödet och min hand var nedsprutade med ketchup.
Jag undrar om reklamen är anpassad till en innovativ produkt eller om det är tvärtom. Och det är inte första gången. Inte sällan försöker reklammakarna (ingen skugga över Roy Andersson, hans reklamfilmer har ett högre konstnärligt värde) kränga de mest meningslösa och krystade produkter med påkostade kampanjer.
Sådana är väl villkoren i det kapitalistiska system vi valt att leva i. Och frågan är vilket jag väljer: Ett socialistiskt samhälle för att slippa hänsynslöst krängande av idiotiska produkter eller ett kapitalistisk för att inte vara utan Roy Anderssons reklamfilmer.
Som en plikttroget lättlurad konsument köpte jag ketchupen med den uppochnedvända etiketten. När jag skulle dra en röd lina på varmkorven fick begeppet "ketchupeffekt" en ny innebörd. Av "inget" blev inget, utan först kom allt. Splatt! - och korven, brödet och min hand var nedsprutade med ketchup.
Jag undrar om reklamen är anpassad till en innovativ produkt eller om det är tvärtom. Och det är inte första gången. Inte sällan försöker reklammakarna (ingen skugga över Roy Andersson, hans reklamfilmer har ett högre konstnärligt värde) kränga de mest meningslösa och krystade produkter med påkostade kampanjer.
Sådana är väl villkoren i det kapitalistiska system vi valt att leva i. Och frågan är vilket jag väljer: Ett socialistiskt samhälle för att slippa hänsynslöst krängande av idiotiska produkter eller ett kapitalistisk för att inte vara utan Roy Anderssons reklamfilmer.
måndag 4 juni 2007
Experterna har nått taket för sin förmåga
Skandalen i Köpenhamn avslöjar de svenska fotbollsexperterna. De verkar inte ha förmåga att föra en konstruktiv debatt, utan vevar omkring med invektiv på samma sätt som Christian Poulsen och den andre mannen i rött vevade sina rallarsvingar.
Det har gått två dagar, och den ensamme angriparen har fått många namn. Jag blir ledsen när jag ser att till och med Sydsvenskans Anja Gatu, som har börjat sin krönikörkarriär så intressant och uppfriskande, använder i två krönikor genomgående epitetet "idioten". Mats Olsson på Expressen, kvalitetsmärkt med "Sveriges bäste fotbollskrönikör", visar upp sin stilistiska briljans genom att gång på gång kalla mannen "det feta fyllot". Simon Bank på Sportbladet synar och höjer: "en lönnfet full idiot".
Det har röstats om vem som är "den största idioten", han som slog Rosenberg eller han som slog Fandel. Många svenska medier har varit snabba att underblåsa lynchstämningen mot framförallt den sistnämnde. I fotbollskanalen på TV 4 sitter Hedman och Backe och kräver hårdare straff för inkräktare och tjafsar om det är Christian Poulsen eller Gennaro Gattuso som är en fegis.
I P1-morgon hör jag den störste analytikern av alla, Peter Antoine, på allvar hävda att det mest rättvisa beslut Uefa kan ta om matchen är att det blir oavgjort. Att domaren blåst straff för Sverige är inte viktigt. På den givna motfrågan om det inte blir en seger för våldsverkaren fnyser han "Jag har minsann sett värre saker än detta. En gång när ett tyskt lag spelade i Frankrike..." och rundar frågan med en lång och irrelevant historia.
Den i mina ögon korrekta slutsatsen, att domaren gjorde rätt som avbröt matchen och gav Sverige segern, har visserligen dragits av flera förståsigpåare. Ofta med den rätta motiveringen, att de danska arrangörerna inte kunde garantera säkerheten för spelare och domare. Mats Olsson menar dock att angriparen hade många likar på läktaren: "Men, men och detta är viktigt: hade 'Ljungan' satt 4-3 till Sverige hade Parken exploderat i kravaller - säkerheten var ett skämt".
Om jag tolkar Olsson rätt spelar det ingen roll om rallarsvingaren hade äntrat planen eller inte. Det skulle i så fall vara straffen och utvisningen som skulle orsaka kravaller. Och då skulle det för allas säkerhet vara bäst att peka på straffpunkten, avbryta matchen och ge Sverige segern. Om jag var dansk skulle jag känna mig mindre bestulen på poängen om straffen fått slås och matchen spelas till slut än om det blev som det blev.
Kanske är fotbollsexperterna ovana vid att tycka till om annat än frisparkar, glidtacklingar och press med understöd. När de måste betrakta en större arena än den gröna rektangeln förenklar de hellre än problematiserar, och tar till det billiga knepet att peka ut enskilda syndabockar.
Jag försvarar inte den danske supportern som slog domaren. Han ska naturligtvis stå till svars för det han gjort. Christian Poulsen förtjänar att bli avstängd och utskälld av fotbolls-Danmark. Men domarens och - gud förbjude något annat - Uefas beslut är att det danska fotbollsförbundet bär den största skulden till det inträffade.
Om hundra huliganer försökt storma planen och en eller tre lyckats passera säkerhetsvakterna hade det varit förklarligt. Men här handlade det om en ensam person som lugnt kan hoppa över stängslet, jogga in på planen och lappa till domaren. Först när han knuffats bort av danska spelare och lunkar tillbaka mot sin plats på läktaren tar vakterna hand om honom.
Mats Olssons bedömning att en regelrätt svensk seger skulle orsaka stora kravaller på läktaren är - hoppas jag - betydligt överdriven. Men att tro att ingen av de 42.000 fotbollstokarna på läktaren skulle vara beredd att ta till våld är i motsvarande grad naivt och ansvarslöst - och det är för det som danska fotbollsförbundet nu blir straffade för.
Synd bara att det drabbar massor av hängivna men fridsamma fotbollsfans.
Det har gått två dagar, och den ensamme angriparen har fått många namn. Jag blir ledsen när jag ser att till och med Sydsvenskans Anja Gatu, som har börjat sin krönikörkarriär så intressant och uppfriskande, använder i två krönikor genomgående epitetet "idioten". Mats Olsson på Expressen, kvalitetsmärkt med "Sveriges bäste fotbollskrönikör", visar upp sin stilistiska briljans genom att gång på gång kalla mannen "det feta fyllot". Simon Bank på Sportbladet synar och höjer: "en lönnfet full idiot".
Det har röstats om vem som är "den största idioten", han som slog Rosenberg eller han som slog Fandel. Många svenska medier har varit snabba att underblåsa lynchstämningen mot framförallt den sistnämnde. I fotbollskanalen på TV 4 sitter Hedman och Backe och kräver hårdare straff för inkräktare och tjafsar om det är Christian Poulsen eller Gennaro Gattuso som är en fegis.
I P1-morgon hör jag den störste analytikern av alla, Peter Antoine, på allvar hävda att det mest rättvisa beslut Uefa kan ta om matchen är att det blir oavgjort. Att domaren blåst straff för Sverige är inte viktigt. På den givna motfrågan om det inte blir en seger för våldsverkaren fnyser han "Jag har minsann sett värre saker än detta. En gång när ett tyskt lag spelade i Frankrike..." och rundar frågan med en lång och irrelevant historia.
Den i mina ögon korrekta slutsatsen, att domaren gjorde rätt som avbröt matchen och gav Sverige segern, har visserligen dragits av flera förståsigpåare. Ofta med den rätta motiveringen, att de danska arrangörerna inte kunde garantera säkerheten för spelare och domare. Mats Olsson menar dock att angriparen hade många likar på läktaren: "Men, men och detta är viktigt: hade 'Ljungan' satt 4-3 till Sverige hade Parken exploderat i kravaller - säkerheten var ett skämt".
Om jag tolkar Olsson rätt spelar det ingen roll om rallarsvingaren hade äntrat planen eller inte. Det skulle i så fall vara straffen och utvisningen som skulle orsaka kravaller. Och då skulle det för allas säkerhet vara bäst att peka på straffpunkten, avbryta matchen och ge Sverige segern. Om jag var dansk skulle jag känna mig mindre bestulen på poängen om straffen fått slås och matchen spelas till slut än om det blev som det blev.
Kanske är fotbollsexperterna ovana vid att tycka till om annat än frisparkar, glidtacklingar och press med understöd. När de måste betrakta en större arena än den gröna rektangeln förenklar de hellre än problematiserar, och tar till det billiga knepet att peka ut enskilda syndabockar.
Jag försvarar inte den danske supportern som slog domaren. Han ska naturligtvis stå till svars för det han gjort. Christian Poulsen förtjänar att bli avstängd och utskälld av fotbolls-Danmark. Men domarens och - gud förbjude något annat - Uefas beslut är att det danska fotbollsförbundet bär den största skulden till det inträffade.
Om hundra huliganer försökt storma planen och en eller tre lyckats passera säkerhetsvakterna hade det varit förklarligt. Men här handlade det om en ensam person som lugnt kan hoppa över stängslet, jogga in på planen och lappa till domaren. Först när han knuffats bort av danska spelare och lunkar tillbaka mot sin plats på läktaren tar vakterna hand om honom.
Mats Olssons bedömning att en regelrätt svensk seger skulle orsaka stora kravaller på läktaren är - hoppas jag - betydligt överdriven. Men att tro att ingen av de 42.000 fotbollstokarna på läktaren skulle vara beredd att ta till våld är i motsvarande grad naivt och ansvarslöst - och det är för det som danska fotbollsförbundet nu blir straffade för.
Synd bara att det drabbar massor av hängivna men fridsamma fotbollsfans.
Små spinkiga fula hundar erövrar världen
Var kommer alla små fula hundar från? Kamphundarnas tid verkar vara ute, nu är det små taniga prylar med stora ögon som gäller.
En promenad på rastningsstråket är inte samma skräckupplevelse som det var för ett par år sedan. Då gjorde man ständiga rundor runt skällande, dreglande, muskulösa monster som verkade vilja döda allt som kom i närheten. Och husse, det var ganska sällan matte, verkade antingen vara lika skräckslagen som omgivningen eller lika farlig som hunden.
Det som nu gäller är tydligen hårlösa stackare som ser ut som ett plockepinnspel med ögon. Deras taniga ben verkar inte kunna bära dem, för matte - men det är inte helt sällsynt med hussar - bär dem i famnen och ställer ner dem för uträttande av aktuella behov. Det synes vara olämpligt för dem att ha markkontakt, eftersom de raskt lyfts upp igen när de är färdiga.
I stället för skräckslagen storslalom i Baskervilles kennel måste vi icke hundförande fanörer försiktigt se var vi sätter ner fötterna. Skulle en liten fyrbent spindel hamna i vår väg skulle man bara höra ett svagt gnäll, ett krasande och ett hysteriskt skrik från ägaren.
Jag vet inte vilket som är bäst, att omgivningen är en livsfara för mig eller om jag är en livsfara för omgivningen. Världen har i alla fall inte blivit vackrare. Är de utomjodlingar? De påminner lite om ET...
En promenad på rastningsstråket är inte samma skräckupplevelse som det var för ett par år sedan. Då gjorde man ständiga rundor runt skällande, dreglande, muskulösa monster som verkade vilja döda allt som kom i närheten. Och husse, det var ganska sällan matte, verkade antingen vara lika skräckslagen som omgivningen eller lika farlig som hunden.
Det som nu gäller är tydligen hårlösa stackare som ser ut som ett plockepinnspel med ögon. Deras taniga ben verkar inte kunna bära dem, för matte - men det är inte helt sällsynt med hussar - bär dem i famnen och ställer ner dem för uträttande av aktuella behov. Det synes vara olämpligt för dem att ha markkontakt, eftersom de raskt lyfts upp igen när de är färdiga.
I stället för skräckslagen storslalom i Baskervilles kennel måste vi icke hundförande fanörer försiktigt se var vi sätter ner fötterna. Skulle en liten fyrbent spindel hamna i vår väg skulle man bara höra ett svagt gnäll, ett krasande och ett hysteriskt skrik från ägaren.
Jag vet inte vilket som är bäst, att omgivningen är en livsfara för mig eller om jag är en livsfara för omgivningen. Världen har i alla fall inte blivit vackrare. Är de utomjodlingar? De påminner lite om ET...
söndag 3 juni 2007
Rätt stoppa matchen när säkerheten brister
De danska fotbollssupportrarna har tappat en del av sin roligan-glans efter överfallet på domaren under lördagens EM-kvalmatch mot Sverige i Köpenhamn. Danska folket är med rätta i uppror mot token som gav sig på den tyske domaren sedan han visat Christian Poulsen rött kort och dömt straff för Sverige.
Men hur blåögda är egentligen de rödvita arrangörerna om de tror att var och en av fyrtiotusen hängivna fotbollsfans snällt ska sitta kvar på läktaren under ett dramatiskt Nordenderby, en för båda lagen superviktig match i EM-kvalet?
Både de danska och svenska landslagssupportrarna har skapat sig gott rykte och anses med rätta vara hängivna, men samtidigt positiva och fredliga. Men om man - som uppenbarligen de ansvariga för säkerheten på Parken i går - tror att det inte finns ett enda rötägg i massorna på läktaren är man naiv, eller rentav dum.
Att inte bara en, utan tre personer från publiken lyckas ta sig in på planen vittnar om att beredskapen var undermålig. Av tv-bilderna att döma står vakterna och väntar på dem vid sidan av planen och tar hand om dem först när de efter förrättat värv är på väg tillbaka till läktaren.
Det är såklart trist att den dramatiska och underhållande matchen slutade som den gjorde. Men det danska fotbollsförbundet är ansvarigt för arrangemanget i Köpenhamn. Och att klaga på att domaren tog skulle ha tagit ett alltför drastiskt beslut är att skjuta bredvid målet.
Christian Poulsen gjorde en idiotgrej i Zidane-klass och ska stå till svars för det. Den ölstinne våldsverkaren ska ta konsekvenserna för sitt överfall på domaren. Men om inte domaren avbrutit matchen och gett Sverige segern hade de danska arrangörerna, som inte klarade av säkerheten på arenan, klarat sig undan den näsbränna de så väl förtjänat. Okej, de hade väl fått böta några tusenlappar till Uefa, men det hade gått obemärkt förbi.
Men hur blåögda är egentligen de rödvita arrangörerna om de tror att var och en av fyrtiotusen hängivna fotbollsfans snällt ska sitta kvar på läktaren under ett dramatiskt Nordenderby, en för båda lagen superviktig match i EM-kvalet?
Både de danska och svenska landslagssupportrarna har skapat sig gott rykte och anses med rätta vara hängivna, men samtidigt positiva och fredliga. Men om man - som uppenbarligen de ansvariga för säkerheten på Parken i går - tror att det inte finns ett enda rötägg i massorna på läktaren är man naiv, eller rentav dum.
Att inte bara en, utan tre personer från publiken lyckas ta sig in på planen vittnar om att beredskapen var undermålig. Av tv-bilderna att döma står vakterna och väntar på dem vid sidan av planen och tar hand om dem först när de efter förrättat värv är på väg tillbaka till läktaren.
Det är såklart trist att den dramatiska och underhållande matchen slutade som den gjorde. Men det danska fotbollsförbundet är ansvarigt för arrangemanget i Köpenhamn. Och att klaga på att domaren tog skulle ha tagit ett alltför drastiskt beslut är att skjuta bredvid målet.
Christian Poulsen gjorde en idiotgrej i Zidane-klass och ska stå till svars för det. Den ölstinne våldsverkaren ska ta konsekvenserna för sitt överfall på domaren. Men om inte domaren avbrutit matchen och gett Sverige segern hade de danska arrangörerna, som inte klarade av säkerheten på arenan, klarat sig undan den näsbränna de så väl förtjänat. Okej, de hade väl fått böta några tusenlappar till Uefa, men det hade gått obemärkt förbi.
fredag 1 juni 2007
Mensas metoder kan sluta i Tokfarsta
Klara Färdiga studsade in och berättade hon hade gjort ett IQ-test på Mensas hemsida. Eftersom snilleklubben tydligen anser att man inte kan vara smart förrän man blir myndig hade hon gjort testet för 18-45-åringar. Hon fick diagnosen IQ 121-131, snäppet under Nobelpris.
Hon såg naturligtvis chansen att få bevis för det vi båda sedan länge visste, att hon är mer intelligent än sin pappa. Sagt och gjort, jag gav mig på testet för min åldersgrupp, övre medelåldern.
Resultatet gjorde att jag tappade allt förtroende för Mensa. De tyckte att jag hade ett IQ på 131, alltså att allt tydde på att jag kunde bli medlem i denna förening för gräddan av Sveriges intelligentia. Jag som inte ens fattar vad ordet "percentil", som står på sidan som precenterade mitt resultat, betyder: "Detta motsvarar 98:e till 99:e percentilen..."
Jag känner mig som Groucho Marx. Om jag, norra Europas värsta virrpanna, tillhör Sveriges hjärntrust är det inte konstigt att världen ser ut som den gör. Jag har aldrig satt ihop en Ikea-möbel rätt på första försöket, jag kan inte skruva ihop grästrimmern som jag försökte laga och häromdagen letade jag en lång stund efter telefonen som jag samtidigt pratade i.
Det enda min hjärna verkar kunna användas till är att jonglera med bokstäver och ord. Jag fastnar för kopplingen mellan ord som "lättsam" och "ledsam" och kan knappt höra en mening utan att börja dribbla med ljud och stavelser. Jag är en urbota anagrammissbrukare, och det är på det fältet jag gjort min främsta bedrift.
Jag har ett litet hus i en by som heter Skartofta. Förutom att det är Sveriges journalisttätaste vägstump är det landets, ja kanske världens, mest och värst anagramstinna ortnamn.
När jag började flytta bokstäverna i Skartofta blev det traskofta, frakta ost, torka saft, skrota fat, kort fasta, fast kroat, Tokfarsta, ta fast kor, akta frost, att forska, fort sakta, taktofsar, trosfakta, kattfasor... Jag ödslade bort alldeles för många sena kvällstimmar på att virvla runt med de nio bokstäverna ända till det hela slutade i - katastrof.
Jag störtade in och skakade liv i min dåvarande hustru och berättade upphetsat: "Vet du om att Skartofta är ett anagram på katastrof? Fattar du?"
Äktenskapet höll väl något år till, men det blev aldrig detsamma...
Det är alltså knasbolleri med sådana konsekvenser som Mensa underblåser genom sitt uppenbarligen missvisande test. De kanske har knapert med stålar och vill ha in fler medlemmar... Aldrig kommer jag att söka medlemskap i en sådan förening.
Den som vill känna sig smart utan att plåga sig genom ett onödigt IQ-test behöver bara klicka här: Klick!
Hon såg naturligtvis chansen att få bevis för det vi båda sedan länge visste, att hon är mer intelligent än sin pappa. Sagt och gjort, jag gav mig på testet för min åldersgrupp, övre medelåldern.
Resultatet gjorde att jag tappade allt förtroende för Mensa. De tyckte att jag hade ett IQ på 131, alltså att allt tydde på att jag kunde bli medlem i denna förening för gräddan av Sveriges intelligentia. Jag som inte ens fattar vad ordet "percentil", som står på sidan som precenterade mitt resultat, betyder: "Detta motsvarar 98:e till 99:e percentilen..."
Jag känner mig som Groucho Marx. Om jag, norra Europas värsta virrpanna, tillhör Sveriges hjärntrust är det inte konstigt att världen ser ut som den gör. Jag har aldrig satt ihop en Ikea-möbel rätt på första försöket, jag kan inte skruva ihop grästrimmern som jag försökte laga och häromdagen letade jag en lång stund efter telefonen som jag samtidigt pratade i.
Det enda min hjärna verkar kunna användas till är att jonglera med bokstäver och ord. Jag fastnar för kopplingen mellan ord som "lättsam" och "ledsam" och kan knappt höra en mening utan att börja dribbla med ljud och stavelser. Jag är en urbota anagrammissbrukare, och det är på det fältet jag gjort min främsta bedrift.
Jag har ett litet hus i en by som heter Skartofta. Förutom att det är Sveriges journalisttätaste vägstump är det landets, ja kanske världens, mest och värst anagramstinna ortnamn.
När jag började flytta bokstäverna i Skartofta blev det traskofta, frakta ost, torka saft, skrota fat, kort fasta, fast kroat, Tokfarsta, ta fast kor, akta frost, att forska, fort sakta, taktofsar, trosfakta, kattfasor... Jag ödslade bort alldeles för många sena kvällstimmar på att virvla runt med de nio bokstäverna ända till det hela slutade i - katastrof.
Jag störtade in och skakade liv i min dåvarande hustru och berättade upphetsat: "Vet du om att Skartofta är ett anagram på katastrof? Fattar du?"
Äktenskapet höll väl något år till, men det blev aldrig detsamma...
Det är alltså knasbolleri med sådana konsekvenser som Mensa underblåser genom sitt uppenbarligen missvisande test. De kanske har knapert med stålar och vill ha in fler medlemmar... Aldrig kommer jag att söka medlemskap i en sådan förening.
Den som vill känna sig smart utan att plåga sig genom ett onödigt IQ-test behöver bara klicka här: Klick!
onsdag 30 maj 2007
Svenskar får inte se det svarta guldet
Under rubriken "Någonting att dricka..." här till höger finns en länk till den irländska mastodontbryggaren Guinness (det måste vara ett av de oftast felstavade orden i svenska medier) internationella webbplats. Prova att gå till sidan, det är intressant.
Innan man kommer in på sajten måste man besvara två frågor: "Vilket land finns du i?" och "När är du född?". Jag fyller sanningsenligt i att jag befinner mig i Sverige och är född 1960. Och trots att jag med ganska god marginal passerat myndighetsåldern i de flesta länder blir jag vänligt men bestämt avvisad från den svarta webbplatsen.
Guinness tycker inte att svenskar ska få titta på deras sidor. Det finns tydligen fortfarande några svenska lagar mot alkoholreklam, även om det inte går att se varken i de sydsvenska tidningarna eller i TV. Den irländska öljätten gör - givetvis i sin stora godhet och uppriktiga omtanke om min bräckliga hälsa - gemensam sak med det nyktra svenska etablissemanget och vänder på sin klassiska slogan:
"Guinness is bad for you!"
Innan man kommer in på sajten måste man besvara två frågor: "Vilket land finns du i?" och "När är du född?". Jag fyller sanningsenligt i att jag befinner mig i Sverige och är född 1960. Och trots att jag med ganska god marginal passerat myndighetsåldern i de flesta länder blir jag vänligt men bestämt avvisad från den svarta webbplatsen.
Guinness tycker inte att svenskar ska få titta på deras sidor. Det finns tydligen fortfarande några svenska lagar mot alkoholreklam, även om det inte går att se varken i de sydsvenska tidningarna eller i TV. Den irländska öljätten gör - givetvis i sin stora godhet och uppriktiga omtanke om min bräckliga hälsa - gemensam sak med det nyktra svenska etablissemanget och vänder på sin klassiska slogan:
"Guinness is bad for you!"
tisdag 29 maj 2007
Kanske bäst att veta så lite som möjligt...
Halkade in på Radioteaterns uppsättning av Sankt Laurentii tårar, en kriminalhistoria av Kasper Hoff. En bit in i pjäsen ringer huvudpersonen, en undersökande journalist som med blandad framgång försöker förena ett ganska färskt äktenskap med den obetvingliga driften att gräva fram det stora scoopet (har vi hört den förut?), till försvarsstaben för att få besked om en rapport om mystiska händelser i Skåne. När damen på försvarsstaben efter en häpen paus frågar "Får jag fråga var du fått den informationen ifrån?" faller historiens trovärdighet under min nollnivå.
Svaret på hennes fråga är för mig, som tidigare jobbade som journalist och numera på en offentlig myndighet, glasklart: Nej! Hon får inte fråga var han fått informationen ifrån. När hon ställde frågan bröt hon mot grundlagen. Källskyddet och efterforskningsförbudet som är inskrivna i Yttrandefrihetsgrundlagen innebär att en myndighet inte ens får ställa frågan var en journalist fått sina uppgifter från. Den kunskapen sitter i ryggmärgen på varje journalist och varenda offentliganställd som på något sätt har kontakt med medierna.
Men det vet kanske inte den genomsnittlige lyssnaren, så troligen lider inte pjäsen så stor skada av detta misstag(?).
Men jag tänker vidare: Detta är ett område som jag behärskar ganska bra, och då uppdagar jag vissa smärre misstag i olika typer av medier. Hur är det då på alla andra områden, de som andra begriper men inte jag? På åttiotalet gjorde jag lumpen i Flygvapnet, och minns hur mina flygnördiga kamrater gick i taket när TV hade nyheter om J37 Viggen som ständigt illustrerades med bilder av J35 Draken (det var före JAS-eran).
Säkert sitter kirurger, fiskare, cirkusdirektörer och rörmokare och förbannar tidningen eller radion för att de rapporterar tokigheter om just deras område. Men det är förstås naturligt att mediernas representanter inte har detaljkoll på alla områden. Den ena dagen skriver man om svinavel, nästa dag om regionstyrelsens senaste möte.
Det är bra om journalister, författare och andra som förser oss med nyheter och radiopjäser har god koll på detaljerna för att bli trovärdiga. För oss andra - för att slippa en massa onödig irritation - kanske det är bäst att veta så lite som möjligt.
Svaret på hennes fråga är för mig, som tidigare jobbade som journalist och numera på en offentlig myndighet, glasklart: Nej! Hon får inte fråga var han fått informationen ifrån. När hon ställde frågan bröt hon mot grundlagen. Källskyddet och efterforskningsförbudet som är inskrivna i Yttrandefrihetsgrundlagen innebär att en myndighet inte ens får ställa frågan var en journalist fått sina uppgifter från. Den kunskapen sitter i ryggmärgen på varje journalist och varenda offentliganställd som på något sätt har kontakt med medierna.
Men det vet kanske inte den genomsnittlige lyssnaren, så troligen lider inte pjäsen så stor skada av detta misstag(?).
Men jag tänker vidare: Detta är ett område som jag behärskar ganska bra, och då uppdagar jag vissa smärre misstag i olika typer av medier. Hur är det då på alla andra områden, de som andra begriper men inte jag? På åttiotalet gjorde jag lumpen i Flygvapnet, och minns hur mina flygnördiga kamrater gick i taket när TV hade nyheter om J37 Viggen som ständigt illustrerades med bilder av J35 Draken (det var före JAS-eran).
Säkert sitter kirurger, fiskare, cirkusdirektörer och rörmokare och förbannar tidningen eller radion för att de rapporterar tokigheter om just deras område. Men det är förstås naturligt att mediernas representanter inte har detaljkoll på alla områden. Den ena dagen skriver man om svinavel, nästa dag om regionstyrelsens senaste möte.
Det är bra om journalister, författare och andra som förser oss med nyheter och radiopjäser har god koll på detaljerna för att bli trovärdiga. För oss andra - för att slippa en massa onödig irritation - kanske det är bäst att veta så lite som möjligt.
söndag 27 maj 2007
Faderskap är diplomati och hyckleri
Att vara förälder borde vara en god merit för kandidater till jobb som FN-medlare och fotbollsdomare. Med ett upphöjt lugn (ibland mer upphöjt än lugnt) ska man utöva gudomlig rättvisa, genomskåda bluffar, fejk och rackarspel och dessutom stå ut med att bli kallad saker som på allmän plats hade varit straffbara.
Den som till exempel är pappa till en fjortonåring som tycker att World of Warcraft är en mycket viktigare värld än skolan har inte alltid så himla kul. Särskilt inte om han är övertygad om att den spelintresserade ynglingen kan - och ska - göra bättre ifrån sig i skolan. Om den gode fadern dessutom använder sin föräldramakt genom att förbjuda datorspelande på vardagar blir tillvaron stundtals en hagelskur av fula ord.
Pappan försöker såklart förklara för den bångstyrige att både tjat och datorstopp är för hans eget bästa. Att resultat i skolan ger goda betyg, goda betyg ger möjligheter till utbildning, utbildning ger chans till bra jobb, bra jobb ger hög lön och hög lön gör att sonen kan försörja sin gamle fars vidlyftiga liv.
När fadern på detta sätt försöker presentera den allvarliga situationen med glimten i ögat kan han för ett ögonblick skapa ett kort utrymme för samtal i en sansad ton. Sonen blixtrar också till i ett leende som visar att han fattar mycket mer än han vill. Och pappans övertygelse om att ynglingen verkligen kan mycket bättre än han vill blir starkare.
Sedan tänker fadern tillbaka på sin egen skoltid, när han hellre spelade in tramsiga filmer tillsammans med kompisarna, eller bläddrade i skivbackar, eller spelade flipperspel än ägnade sig åt de läxor som hans föräldrar tyckte var så himla viktiga.
Han konstaterar att det var mycket analogare då. Och mycket viktigare nu.
Den som till exempel är pappa till en fjortonåring som tycker att World of Warcraft är en mycket viktigare värld än skolan har inte alltid så himla kul. Särskilt inte om han är övertygad om att den spelintresserade ynglingen kan - och ska - göra bättre ifrån sig i skolan. Om den gode fadern dessutom använder sin föräldramakt genom att förbjuda datorspelande på vardagar blir tillvaron stundtals en hagelskur av fula ord.
Pappan försöker såklart förklara för den bångstyrige att både tjat och datorstopp är för hans eget bästa. Att resultat i skolan ger goda betyg, goda betyg ger möjligheter till utbildning, utbildning ger chans till bra jobb, bra jobb ger hög lön och hög lön gör att sonen kan försörja sin gamle fars vidlyftiga liv.
När fadern på detta sätt försöker presentera den allvarliga situationen med glimten i ögat kan han för ett ögonblick skapa ett kort utrymme för samtal i en sansad ton. Sonen blixtrar också till i ett leende som visar att han fattar mycket mer än han vill. Och pappans övertygelse om att ynglingen verkligen kan mycket bättre än han vill blir starkare.
Sedan tänker fadern tillbaka på sin egen skoltid, när han hellre spelade in tramsiga filmer tillsammans med kompisarna, eller bläddrade i skivbackar, eller spelade flipperspel än ägnade sig åt de läxor som hans föräldrar tyckte var så himla viktiga.
Han konstaterar att det var mycket analogare då. Och mycket viktigare nu.
onsdag 23 maj 2007
The Voice of Benga 1 - nytt djungelordspråk
Ordspråk och talesätt är praktiska att använda om man vill understryka sin tes med en "evig sanning". Det nuvarande sortimentet börjar bli lite förlegat, och jag tänkte försöka bidra med några nya. De nya ordspråken ska förstås spegla en modernare värld än den som domineras av tuvor, lass, fäktning och fåglar i hand eller skog. Mitt första bidrag till nästa upplaga av "Bevingade ord" är dock att betrakta som "old school". Så någon annan stor tänkare har säkert sagt något liknande före mig:
Den lögn smärtar mest som träffar närmast sanningen.
Den lögn smärtar mest som träffar närmast sanningen.
måndag 21 maj 2007
"Almindelig" på svenska: "super-mega-large"?
"Svenskar älskar danskar, men den kärleken är inte besvarad. Danskar älskar norrmän, men den kärleken är inte besvarad. Norrmän älskar norrmän, och den kärleken är besvarad." Kanske stöds detta påstående både av att jag tycker det är så sant (det har sagts av den danske framtidsforskaren Uffe Paludan), och att jag trivs så bra vid mina numera alltför sällsynta Köpenhamnsbesök.
Häromdagen var det i alla fall dags att åka över bron tillsammans med några kamrater. Vi satte oss att äta på - vad ska jag kalla det - rustika krogen Halvvejen på Krystalgade när Rundetårn. När det beställdes snapsar till lunchen stod valet i storlekar mellan "almindelig" och "lille". Snapsdrickarna i sällskapet såg lite frågande ut för att de inte erbjöds stora, men var goda gäster och tog varsin "almindelig". Strax kommer flickan in med riktigt rymliga snapsglas som hon mycket rutinerat fyller till den sista droppen innan ytspänningen brister och det blir snapsblask på bordet. Problemet att förena det överfulla glaset och den törstiga munnen överlåter hon till gästen.
Senare bestämmer sig Em för att avsluta måltiden med en liten bit gorgonzola. Hon ber om en pytteliten bit, det minsta man kan tänka sig. Den vänliga servitrisen kommer raskt in med en jätteskiva på över hektot, med hackad lök och rå äggula. När Em försiktigt påpekar att hon ville ha en liten svarar den vänliga oförstående: "Men det er den mindste". Det räckte till oss alla sex.
Om man ser sig omkring på svenska näringsställen får jag en känsla av att den lilla portionen inte finns. På ställen influerade av Amerika får jag känslan att den lilla varianten inte längre finns. Läskeblasket finns i medium, large, extra large och kanske mega-super-maxi-large. Men liten? Nääää.
Eftersom jag då tillhör detta folk som, envetet och utan att vänta sig respons, älskar danskarna så föredrar jag den danska tanken: Normalstorleken är den största. Orkar man inte kan man ju lämna kvar. Jag har svårt att påminna mig att det någonstans, i Sverige, Danmark eller annorstädes, varit mängden mat som kostar pengar. Så var inte heller fallet på Halvvejen. Mycket mat och dryck till överkomliga priser. Som det ska vara när man åker till Skånes närmaste storstad.
Häromdagen var det i alla fall dags att åka över bron tillsammans med några kamrater. Vi satte oss att äta på - vad ska jag kalla det - rustika krogen Halvvejen på Krystalgade när Rundetårn. När det beställdes snapsar till lunchen stod valet i storlekar mellan "almindelig" och "lille". Snapsdrickarna i sällskapet såg lite frågande ut för att de inte erbjöds stora, men var goda gäster och tog varsin "almindelig". Strax kommer flickan in med riktigt rymliga snapsglas som hon mycket rutinerat fyller till den sista droppen innan ytspänningen brister och det blir snapsblask på bordet. Problemet att förena det överfulla glaset och den törstiga munnen överlåter hon till gästen.
Senare bestämmer sig Em för att avsluta måltiden med en liten bit gorgonzola. Hon ber om en pytteliten bit, det minsta man kan tänka sig. Den vänliga servitrisen kommer raskt in med en jätteskiva på över hektot, med hackad lök och rå äggula. När Em försiktigt påpekar att hon ville ha en liten svarar den vänliga oförstående: "Men det er den mindste". Det räckte till oss alla sex.
Om man ser sig omkring på svenska näringsställen får jag en känsla av att den lilla portionen inte finns. På ställen influerade av Amerika får jag känslan att den lilla varianten inte längre finns. Läskeblasket finns i medium, large, extra large och kanske mega-super-maxi-large. Men liten? Nääää.
Eftersom jag då tillhör detta folk som, envetet och utan att vänta sig respons, älskar danskarna så föredrar jag den danska tanken: Normalstorleken är den största. Orkar man inte kan man ju lämna kvar. Jag har svårt att påminna mig att det någonstans, i Sverige, Danmark eller annorstädes, varit mängden mat som kostar pengar. Så var inte heller fallet på Halvvejen. Mycket mat och dryck till överkomliga priser. Som det ska vara när man åker till Skånes närmaste storstad.
fredag 18 maj 2007
Avskyvärda typer före mig i biokön
Film är bäst på bio. Men...
"Men det är vägen, som gör resan värd" skriver Karin Boye. Det stämmer inte i det här fallet. Vägen till den i bästa fall ostörda upplevelsen i den mörka salongen går genom en skärseld av otåligt trampande väntan i en däven doft av popcorn smaksatta med smör.
Dryga kvarten före filmens starttid skådar jag över det oöverskådliga kökaoset. Jag ställer mig en något som liknar en kö - till vilken av de alltför få kassorna är ännu oklart. Den här gången inser jag att minuterna inte räcker för mig att nå kassan och att de tre återstående platserna i den tänkta salongen inte räcker till mitt sällskap på fyra personer. Vi lämnar stället och siktar in oss på en annan film, en senare tid på en annan biograf.
Förra gången fanns det gott om platser och lite godare om tid. Då var jag ståndaktig och stapplade med myrsteg fram till de eftertraktade plåtarna. Framför mig står en samling människor som intet ont anande - varken före eller efter - blir utsatta för mina dödande blickar och mitt fullständigt ogrundade men bittra förakt.
Där står kvinnan som har det dåliga omdömet att köpa biljetter till en premiär om två veckor, när jag står bakom och ska se filmen som börjar om tio minuter. I lugn och ro väljer hon bland platserna i salongen. Hon betalar sedan med kort, och det tar en evighet på kanske fyrtio sekunder innan hon får sina plåtar.
Sedan kommer de tre ungdomarna, trögtänkta ligister från landet, som ska se samma film som jag. Först när de kommer fram till kassan kommer de på att de ska ha hinkvis av snacks och amerikanskt läskeblask. De debatterar sakligt och ingående olika alternativa smaker och storlekar innan de bestämmer sig och betalar var för sig, vilket gör att det tar tre gånger så lång tid som om de betalat tillsammans.
Mina skäl att avsky var och en av personerna som står framför mig i kön är fullständigt begripliga och irrationella. Några av dem är gör mig illamående bara för att de hamnat framför mig i kön.
Kanske tycker någon att problemet snarare sitter i min skalle än hos de övriga besökarna eller ens i biografens logistiska system. Hursomhelst, i alla fall jag skulle må bättre om biografen hade en särskild kassa för dem som ska se filmer som börjar inom en halvtimme och som inte ska köpa något annat än biljetter.
"Men det är vägen, som gör resan värd" skriver Karin Boye. Det stämmer inte i det här fallet. Vägen till den i bästa fall ostörda upplevelsen i den mörka salongen går genom en skärseld av otåligt trampande väntan i en däven doft av popcorn smaksatta med smör.
Dryga kvarten före filmens starttid skådar jag över det oöverskådliga kökaoset. Jag ställer mig en något som liknar en kö - till vilken av de alltför få kassorna är ännu oklart. Den här gången inser jag att minuterna inte räcker för mig att nå kassan och att de tre återstående platserna i den tänkta salongen inte räcker till mitt sällskap på fyra personer. Vi lämnar stället och siktar in oss på en annan film, en senare tid på en annan biograf.
Förra gången fanns det gott om platser och lite godare om tid. Då var jag ståndaktig och stapplade med myrsteg fram till de eftertraktade plåtarna. Framför mig står en samling människor som intet ont anande - varken före eller efter - blir utsatta för mina dödande blickar och mitt fullständigt ogrundade men bittra förakt.
Där står kvinnan som har det dåliga omdömet att köpa biljetter till en premiär om två veckor, när jag står bakom och ska se filmen som börjar om tio minuter. I lugn och ro väljer hon bland platserna i salongen. Hon betalar sedan med kort, och det tar en evighet på kanske fyrtio sekunder innan hon får sina plåtar.
Sedan kommer de tre ungdomarna, trögtänkta ligister från landet, som ska se samma film som jag. Först när de kommer fram till kassan kommer de på att de ska ha hinkvis av snacks och amerikanskt läskeblask. De debatterar sakligt och ingående olika alternativa smaker och storlekar innan de bestämmer sig och betalar var för sig, vilket gör att det tar tre gånger så lång tid som om de betalat tillsammans.
Mina skäl att avsky var och en av personerna som står framför mig i kön är fullständigt begripliga och irrationella. Några av dem är gör mig illamående bara för att de hamnat framför mig i kön.
Kanske tycker någon att problemet snarare sitter i min skalle än hos de övriga besökarna eller ens i biografens logistiska system. Hursomhelst, i alla fall jag skulle må bättre om biografen hade en särskild kassa för dem som ska se filmer som börjar inom en halvtimme och som inte ska köpa något annat än biljetter.
torsdag 17 maj 2007
Tintin blir säkert bra på film - men varför?
"Nu får dessa Tintin-nördar något att uppröras över" skriver Aftonbladet när tidningen avslöjar att Tintin ska blir film på nytt. Jag är en stolt sådan nörd, även om jag inte varit en aktiv utövare de senaste åren. Men jag kan mina album någorlunda och var själaglad i en hel vecka häromåret när jag om över "Enhörningens hemlighet" i Bonniers utgåva från 1961. Det var då Tintin sågs som barnserier och därmed måste torrläggas. Följaktligen dricker kapten Haddock "kalasmust", något som Milou blir alldeles snurrig av när han smakar. När Tintin ska få stopp på den dyngrake sjöbjörnens pimplande säger han i originalversionen "Det räcker, kapten! Det räcker!" Här får det för tydlighetens skull bli "Tänk på er mage, kapten!". Noteras kan att man inte hymlar om att piraterna för trehundra år sedan hinkade rom. Men när våra hjältar i nästa album, "Rackham den rödes skatt", hittar flaskor på havets botten innehåller de "äkta jamaicansk piratolja". Men den attackerande hajen blir lika packad av det, vilket räddar Tintins liv.
Nu ska alltså filmregins superhjältar, Steven Spielberg och Peter Jackson, göra spelfilm av Tintin. Det blir säkert spännande och actionfyllda rullar som sörplar in massor av miljoner. Det lyckades man väl inte riktigt med i de förra försöken att göra Tintin till spelfilm. Visserligen står det "Biosuccén äntligen tillbaka" på dvd-omslagen till de franska filmerna från sextiotalet. Men "Tintin och de blå apelsinerna" och "Tintin i piraternas våld" beskrivs bäst som Gunde Svan och Thomas Wassberg på villovägar bland sjörövare och araber.
Jag kommer säkert att se filmen när den kommer. Men de verkliga konstverken, det unika och banbrytande var de serier Hergé gjorde mellan 1929 och 1976. Ännu en spelfilm kan bara - liksom de tidigare filmerna, både spelade och tecknade - tunna ut intrycket av dessa verk. På samma sätt som Hollywood och dess gelikar gjort med Nalle Puh, Mumintrollet och Pippi Långstrump.
Kunde de inte låta Tintin vila i frid och låta filmen handla om Indiana Jones i stället?
Nu ska alltså filmregins superhjältar, Steven Spielberg och Peter Jackson, göra spelfilm av Tintin. Det blir säkert spännande och actionfyllda rullar som sörplar in massor av miljoner. Det lyckades man väl inte riktigt med i de förra försöken att göra Tintin till spelfilm. Visserligen står det "Biosuccén äntligen tillbaka" på dvd-omslagen till de franska filmerna från sextiotalet. Men "Tintin och de blå apelsinerna" och "Tintin i piraternas våld" beskrivs bäst som Gunde Svan och Thomas Wassberg på villovägar bland sjörövare och araber.
Jag kommer säkert att se filmen när den kommer. Men de verkliga konstverken, det unika och banbrytande var de serier Hergé gjorde mellan 1929 och 1976. Ännu en spelfilm kan bara - liksom de tidigare filmerna, både spelade och tecknade - tunna ut intrycket av dessa verk. På samma sätt som Hollywood och dess gelikar gjort med Nalle Puh, Mumintrollet och Pippi Långstrump.
Kunde de inte låta Tintin vila i frid och låta filmen handla om Indiana Jones i stället?
Fotboll - livet i koncentrat
Jag älskar att se fotboll på dansk TV. Det är "fremdragende aflevering" och "glimrende hovedstød". Minnen från en svunnen tid, då det inte fanns några svenska reklamkanaler som skämde bort oss med långt mer än veckobehovet av europeiska toppmatcher. Då fick vi ta det vi fick, och det fick vi ofta av Danmarks Radio.
Det är Kristi himmelsfärdsafton, en klassist kalaskväll i mitt förra liv, tidningsvärlden. Men nu gäller barn och beredskap, och kvällen firas i soffan med Uefacupfinalen och en Hoegaarden ur kylskåpet. 50.000 spanjorer hade rest till ett regnigt stadion i Skottland för att lyfta sitt lag till Europas näst finaste titel. I runda slängar 25.000 blåvita Espanyol-tröjor, lika många halsdukar samt en blandad kompott av fantasifulla huvudbonader i samma färger. Och lika många röda Sevilla-prylar. Det blir klirr i kassan för en eller ett par fotbollsskräddare.
Matchen innehöll allt. En halvlek med glimrande teknisk fotboll, en annan med riv, slit, släng och kamp. En knapp näve mål av blandad kvalitet, dussintals glimrande prestationer och en och annan tavla, ett rött kort, gränslös glädje och grånande gentlemen gråtande i det strilande regnet. Ovanpå detta ett klassiskt straffavgörande med en klockren målvaktshjälte. Ingen regissör kan skapa bättre dramatik. Det var en estetisk, engagerande upplevelse.
Den förra fotbollsupplevelsen var mer av känslonatur. Även då med en fantom mellan stolparna som huvudperson. I slutskedet av matchen mellan Helsingborg och Malmö vred en iskall järnhand om mina inälvor. Gammel-Henke och hans kumpaner försökte skjuta de himmelsblå hjältarna i sank. Men som siste man på skansen stod Jonas Sandqvist och flaxade bort alla attacker. Vilken kille!
Jag satt en gång på en presskonferens där den amerikanske football-legenden Mike Ditka spydde sin galla över "soccer": "Jag har hört att en match kan sluta 0-0. No score, no winner. Fattar ni så tråkigt?"
Han har inte fattat nånting.
Det är Kristi himmelsfärdsafton, en klassist kalaskväll i mitt förra liv, tidningsvärlden. Men nu gäller barn och beredskap, och kvällen firas i soffan med Uefacupfinalen och en Hoegaarden ur kylskåpet. 50.000 spanjorer hade rest till ett regnigt stadion i Skottland för att lyfta sitt lag till Europas näst finaste titel. I runda slängar 25.000 blåvita Espanyol-tröjor, lika många halsdukar samt en blandad kompott av fantasifulla huvudbonader i samma färger. Och lika många röda Sevilla-prylar. Det blir klirr i kassan för en eller ett par fotbollsskräddare.
Matchen innehöll allt. En halvlek med glimrande teknisk fotboll, en annan med riv, slit, släng och kamp. En knapp näve mål av blandad kvalitet, dussintals glimrande prestationer och en och annan tavla, ett rött kort, gränslös glädje och grånande gentlemen gråtande i det strilande regnet. Ovanpå detta ett klassiskt straffavgörande med en klockren målvaktshjälte. Ingen regissör kan skapa bättre dramatik. Det var en estetisk, engagerande upplevelse.
Den förra fotbollsupplevelsen var mer av känslonatur. Även då med en fantom mellan stolparna som huvudperson. I slutskedet av matchen mellan Helsingborg och Malmö vred en iskall järnhand om mina inälvor. Gammel-Henke och hans kumpaner försökte skjuta de himmelsblå hjältarna i sank. Men som siste man på skansen stod Jonas Sandqvist och flaxade bort alla attacker. Vilken kille!
Jag satt en gång på en presskonferens där den amerikanske football-legenden Mike Ditka spydde sin galla över "soccer": "Jag har hört att en match kan sluta 0-0. No score, no winner. Fattar ni så tråkigt?"
Han har inte fattat nånting.
onsdag 16 maj 2007
Inget är som första gången
Det finns två sorters människor: bloggare och läsare. Om man läser en del bloggar - och inte minst de kommentarer som bihänger dem - så kan man få intrycket att det bara finns en sorts människor; bloggare kommenterar varann.
Jag tror vi har uppnått läget då varje människa är en bloggare. Det har blivit det primära medlet för kommunikation i världen. Vida överlägset det talade ordet: Avståndet spelar ingen roll. Man kan - trots Arne Ankas principer - tänka först och tala sedan.
Om några hundra generationer kommer människans talorgan att vara borta, i stället har vi ungefär 60 fingrar, en för varje tangent på tangentbordet. Att skriva ett blogginlägg tar en bråkdel av den tid det skulle ta att säga det.
Sen kommer vi säkert på en lösning på det där med tänkandet under resans gång. Eller så rationaliserar vi bort det. Det kanske är överreklamerat.
Jag har faktiskt bloggat förut. Det var på hösten 2001. Jag hade ingen aning om vad en blogg var, och ingen annan i min bekantskapskrets heller, för den delen. Men en blogg var det, om än under mindre angenäma omständigheter. Och läsare hade jag, det blev jag varse när jag senare pratade med min omgivning.
Nu kanske det är dags för en fortsättning. Jag vet inte om jag blir flitig, intressant, läst eller uppskattad. Men skutan är satt i rullning.
Jag tror vi har uppnått läget då varje människa är en bloggare. Det har blivit det primära medlet för kommunikation i världen. Vida överlägset det talade ordet: Avståndet spelar ingen roll. Man kan - trots Arne Ankas principer - tänka först och tala sedan.
Om några hundra generationer kommer människans talorgan att vara borta, i stället har vi ungefär 60 fingrar, en för varje tangent på tangentbordet. Att skriva ett blogginlägg tar en bråkdel av den tid det skulle ta att säga det.
Sen kommer vi säkert på en lösning på det där med tänkandet under resans gång. Eller så rationaliserar vi bort det. Det kanske är överreklamerat.
Jag har faktiskt bloggat förut. Det var på hösten 2001. Jag hade ingen aning om vad en blogg var, och ingen annan i min bekantskapskrets heller, för den delen. Men en blogg var det, om än under mindre angenäma omständigheter. Och läsare hade jag, det blev jag varse när jag senare pratade med min omgivning.
Nu kanske det är dags för en fortsättning. Jag vet inte om jag blir flitig, intressant, läst eller uppskattad. Men skutan är satt i rullning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)