Jag tror att jag inte har fattat konstruktionen

"Jag tror jag har fattat konstruktionen" säger den underbart tröge pappan i Roy Anderssons Felixreklam. Men det har inte jag.

Som en plikttroget lättlurad konsument köpte jag ketchupen med den uppochnedvända etiketten. När jag skulle dra en röd lina på varmkorven fick begeppet "ketchupeffekt" en ny innebörd. Av "inget" blev inget, utan först kom allt. Splatt! - och korven, brödet och min hand var nedsprutade med ketchup.

Jag undrar om reklamen är anpassad till en innovativ produkt eller om det är tvärtom. Och det är inte första gången. Inte sällan försöker reklammakarna (ingen skugga över Roy Andersson, hans reklamfilmer har ett högre konstnärligt värde) kränga de mest meningslösa och krystade produkter med påkostade kampanjer.

Sådana är väl villkoren i det kapitalistiska system vi valt att leva i. Och frågan är vilket jag väljer: Ett socialistiskt samhälle för att slippa hänsynslöst krängande av idiotiska produkter eller ett kapitalistisk för att inte vara utan Roy Anderssons reklamfilmer.

Experterna har nått taket för sin förmåga

Skandalen i Köpenhamn avslöjar de svenska fotbollsexperterna. De verkar inte ha förmåga att föra en konstruktiv debatt, utan vevar omkring med invektiv på samma sätt som Christian Poulsen och den andre mannen i rött vevade sina rallarsvingar.

Det har gått två dagar, och den ensamme angriparen har fått många namn. Jag blir ledsen när jag ser att till och med Sydsvenskans Anja Gatu, som har börjat sin krönikörkarriär så intressant och uppfriskande, använder i två krönikor genomgående epitetet "idioten". Mats Olsson på Expressen, kvalitetsmärkt med "Sveriges bäste fotbollskrönikör", visar upp sin stilistiska briljans genom att gång på gång kalla mannen "det feta fyllot". Simon Bank på Sportbladet synar och höjer: "en lönnfet full idiot".

Det har röstats om vem som är "den största idioten", han som slog Rosenberg eller han som slog Fandel. Många svenska medier har varit snabba att underblåsa lynchstämningen mot framförallt den sistnämnde. I fotbollskanalen på TV 4 sitter Hedman och Backe och kräver hårdare straff för inkräktare och tjafsar om det är Christian Poulsen eller Gennaro Gattuso som är en fegis.

I P1-morgon hör jag den störste analytikern av alla, Peter Antoine, på allvar hävda att det mest rättvisa beslut Uefa kan ta om matchen är att det blir oavgjort. Att domaren blåst straff för Sverige är inte viktigt. På den givna motfrågan om det inte blir en seger för våldsverkaren fnyser han "Jag har minsann sett värre saker än detta. En gång när ett tyskt lag spelade i Frankrike..." och rundar frågan med en lång och irrelevant historia.

Den i mina ögon korrekta slutsatsen, att domaren gjorde rätt som avbröt matchen och gav Sverige segern, har visserligen dragits av flera förståsigpåare. Ofta med den rätta motiveringen, att de danska arrangörerna inte kunde garantera säkerheten för spelare och domare. Mats Olsson menar dock att angriparen hade många likar på läktaren: "Men, men och detta är viktigt: hade 'Ljungan' satt 4-3 till Sverige hade Parken exploderat i kravaller - säkerheten var ett skämt".

Om jag tolkar Olsson rätt spelar det ingen roll om rallarsvingaren hade äntrat planen eller inte. Det skulle i så fall vara straffen och utvisningen som skulle orsaka kravaller. Och då skulle det för allas säkerhet vara bäst att peka på straffpunkten, avbryta matchen och ge Sverige segern. Om jag var dansk skulle jag känna mig mindre bestulen på poängen om straffen fått slås och matchen spelas till slut än om det blev som det blev.

Kanske är fotbollsexperterna ovana vid att tycka till om annat än frisparkar, glidtacklingar och press med understöd. När de måste betrakta en större arena än den gröna rektangeln förenklar de hellre än problematiserar, och tar till det billiga knepet att peka ut enskilda syndabockar.

Jag försvarar inte den danske supportern som slog domaren. Han ska naturligtvis stå till svars för det han gjort. Christian Poulsen förtjänar att bli avstängd och utskälld av fotbolls-Danmark. Men domarens och - gud förbjude något annat - Uefas beslut är att det danska fotbollsförbundet bär den största skulden till det inträffade.

Om hundra huliganer försökt storma planen och en eller tre lyckats passera säkerhetsvakterna hade det varit förklarligt. Men här handlade det om en ensam person som lugnt kan hoppa över stängslet, jogga in på planen och lappa till domaren. Först när han knuffats bort av danska spelare och lunkar tillbaka mot sin plats på läktaren tar vakterna hand om honom.

Mats Olssons bedömning att en regelrätt svensk seger skulle orsaka stora kravaller på läktaren är - hoppas jag - betydligt överdriven. Men att tro att ingen av de 42.000 fotbollstokarna på läktaren skulle vara beredd att ta till våld är i motsvarande grad naivt och ansvarslöst - och det är för det som danska fotbollsförbundet nu blir straffade för.

Synd bara att det drabbar massor av hängivna men fridsamma fotbollsfans.

Små spinkiga fula hundar erövrar världen

Var kommer alla små fula hundar från? Kamphundarnas tid verkar vara ute, nu är det små taniga prylar med stora ögon som gäller.

En promenad på rastningsstråket är inte samma skräckupplevelse som det var för ett par år sedan. Då gjorde man ständiga rundor runt skällande, dreglande, muskulösa monster som verkade vilja döda allt som kom i närheten. Och husse, det var ganska sällan matte, verkade antingen vara lika skräckslagen som omgivningen eller lika farlig som hunden.

Det som nu gäller är tydligen hårlösa stackare som ser ut som ett plockepinnspel med ögon. Deras taniga ben verkar inte kunna bära dem, för matte - men det är inte helt sällsynt med hussar - bär dem i famnen och ställer ner dem för uträttande av aktuella behov. Det synes vara olämpligt för dem att ha markkontakt, eftersom de raskt lyfts upp igen när de är färdiga.

I stället för skräckslagen storslalom i Baskervilles kennel måste vi icke hundförande fanörer försiktigt se var vi sätter ner fötterna. Skulle en liten fyrbent spindel hamna i vår väg skulle man bara höra ett svagt gnäll, ett krasande och ett hysteriskt skrik från ägaren.

Jag vet inte vilket som är bäst, att omgivningen är en livsfara för mig eller om jag är en livsfara för omgivningen. Världen har i alla fall inte blivit vackrare. Är de utomjodlingar? De påminner lite om ET...

Rätt stoppa matchen när säkerheten brister

De danska fotbollssupportrarna har tappat en del av sin roligan-glans efter överfallet på domaren under lördagens EM-kvalmatch mot Sverige i Köpenhamn. Danska folket är med rätta i uppror mot token som gav sig på den tyske domaren sedan han visat Christian Poulsen rött kort och dömt straff för Sverige.

Men hur blåögda är egentligen de rödvita arrangörerna om de tror att var och en av fyrtiotusen hängivna fotbollsfans snällt ska sitta kvar på läktaren under ett dramatiskt Nordenderby, en för båda lagen superviktig match i EM-kvalet?

Både de danska och svenska landslagssupportrarna har skapat sig gott rykte och anses med rätta vara hängivna, men samtidigt positiva och fredliga. Men om man - som uppenbarligen de ansvariga för säkerheten på Parken i går - tror att det inte finns ett enda rötägg i massorna på läktaren är man naiv, eller rentav dum.

Att inte bara en, utan tre personer från publiken lyckas ta sig in på planen vittnar om att beredskapen var undermålig. Av tv-bilderna att döma står vakterna och väntar på dem vid sidan av planen och tar hand om dem först när de efter förrättat värv är på väg tillbaka till läktaren.

Det är såklart trist att den dramatiska och underhållande matchen slutade som den gjorde. Men det danska fotbollsförbundet är ansvarigt för arrangemanget i Köpenhamn. Och att klaga på att domaren tog skulle ha tagit ett alltför drastiskt beslut är att skjuta bredvid målet.

Christian Poulsen gjorde en idiotgrej i Zidane-klass och ska stå till svars för det. Den ölstinne våldsverkaren ska ta konsekvenserna för sitt överfall på domaren. Men om inte domaren avbrutit matchen och gett Sverige segern hade de danska arrangörerna, som inte klarade av säkerheten på arenan, klarat sig undan den näsbränna de så väl förtjänat. Okej, de hade väl fått böta några tusenlappar till Uefa, men det hade gått obemärkt förbi.

Mensas metoder kan sluta i Tokfarsta

Klara Färdiga studsade in och berättade hon hade gjort ett IQ-test på Mensas hemsida. Eftersom snilleklubben tydligen anser att man inte kan vara smart förrän man blir myndig hade hon gjort testet för 18-45-åringar. Hon fick diagnosen IQ 121-131, snäppet under Nobelpris.

Hon såg naturligtvis chansen att få bevis för det vi båda sedan länge visste, att hon är mer intelligent än sin pappa. Sagt och gjort, jag gav mig på testet för min åldersgrupp, övre medelåldern.

Resultatet gjorde att jag tappade allt förtroende för Mensa. De tyckte att jag hade ett IQ på 131, alltså att allt tydde på att jag kunde bli medlem i denna förening för gräddan av Sveriges intelligentia. Jag som inte ens fattar vad ordet "percentil", som står på sidan som precenterade mitt resultat, betyder: "Detta motsvarar 98:e till 99:e percentilen..."

Jag känner mig som Groucho Marx. Om jag, norra Europas värsta virrpanna, tillhör Sveriges hjärntrust är det inte konstigt att världen ser ut som den gör. Jag har aldrig satt ihop en Ikea-möbel rätt på första försöket, jag kan inte skruva ihop grästrimmern som jag försökte laga och häromdagen letade jag en lång stund efter telefonen som jag samtidigt pratade i.

Det enda min hjärna verkar kunna användas till är att jonglera med bokstäver och ord. Jag fastnar för kopplingen mellan ord som "lättsam" och "ledsam" och kan knappt höra en mening utan att börja dribbla med ljud och stavelser. Jag är en urbota anagrammissbrukare, och det är på det fältet jag gjort min främsta bedrift.

Jag har ett litet hus i en by som heter Skartofta. Förutom att det är Sveriges journalisttätaste vägstump är det landets, ja kanske världens, mest och värst anagramstinna ortnamn.

När jag började flytta bokstäverna i Skartofta blev det traskofta, frakta ost, torka saft, skrota fat, kort fasta, fast kroat, Tokfarsta, ta fast kor, akta frost, att forska, fort sakta, taktofsar, trosfakta, kattfasor... Jag ödslade bort alldeles för många sena kvällstimmar på att virvla runt med de nio bokstäverna ända till det hela slutade i - katastrof.

Jag störtade in och skakade liv i min dåvarande hustru och berättade upphetsat: "Vet du om att Skartofta är ett anagram på katastrof? Fattar du?"

Äktenskapet höll väl något år till, men det blev aldrig detsamma...

Det är alltså knasbolleri med sådana konsekvenser som Mensa underblåser genom sitt uppenbarligen missvisande test. De kanske har knapert med stålar och vill ha in fler medlemmar... Aldrig kommer jag att söka medlemskap i en sådan förening.

Den som vill känna sig smart utan att plåga sig genom ett onödigt IQ-test behöver bara klicka här: Klick!