Engqvist säkrar sista karrlärsteget

Det är en ganska imponerande karriär han har, Lars Engqvist. Våra vägar korsades när han var chefredaktör på Arbetet i Malmö på 80-talet. Dessförinnan hade han bland annat varit SSU-ordförande, och senare har han hunnit med att vara finanskommunalråd i Malmö, chef för Filminstitutet, socialminister, vice statsminister och landshövding.
Nu ska han ta det slutliga steget i karriären. Ungefär så här berättade han i P1:s Kristi himmelsfärdsmorgon i morse:
"Som alla andra radikala lämnade jag Svenska kyrkan när jag var ung. Men jag har funderat mycket, och för tio-femton år sedan blev jag medlem igen. Man kan ju inte vara säker på att det inte finns någon högre makt. Så jag gick med i kyrkan för säkerhets skull. Om man kan komma till himlen efter det här livet, då vill jag vara med."
Det är så man baxnar. Att spekulera på en plats i himmelriket, och dessutom berätta om det i radio, det vittnar väl mest om – jag vet inte vad.
Om inträdesbiljetten till Himlen betalas med medlemsskap i rätt samfund, mängder av pengar, en framgångsrik karriär – ja vad som helst utom att man varit en god människa som behandlat sin omgivning väl – då kan Engqvist få behålla sin plats. Jag stannar hellre utanför.

Sanslöst sväng vid romsk mogendans

För något år sedan hittade jag en annons på nätet om en konsert i Malmö med Fanfare Ciocarlia och blev ruskigt besviken när jag insåg att spelningen varit dagen före. Ända sedan jag hörde låtar från plattan "Queens and Kings" i det fantastiska radioprogrammet Klingan gillade jag skarpt den fenomenala rumänska blåsorkestern.
Nu var det nära igen, men när jag slog upp Sydsvenskan på torsdagsmorgonen såg jag en bild av den makedonska primadonnan Esma Redzepova, som är med på "Queens and Kings" och insåg snart att det inte bara var Fanfare, utan hela paketet från plattan som turnerade under namnet "Gypsy Queens and Kings", och att de skulle spela på Mejeriet i Lund på kvällen.
Vilket sväng det blev. Både på scen och i publiken fanns folk i alla åldrar, med tonvikt på övre medelålder. På en grund av slagverk och fyra feta tubor lekte en samling ekvilibrister fram en bubblande mix av orientalisk, latinsk och balkantjosan. Unga Florentina Sandu från Rumänien var charmerande, bulgariske Jony Iliev såg ut som en Miami Vice-skurk, franska trion Kaloome höll spansk afton och majestätiska Esma bara ägde scenen.
Jag behöver inte orda mer, utan låter dem tala för sig själv.

Vad tar ni för valpen där i snöret?

Bara en sak till. Lyssnade på radions Studio Ett i eftermiddags, ett reportage om Gordon Browns kräftgång i den brittiska opinionen efter ett år som premiärminister. Det avslutas med en gubbe ur det brittiska folkdjupet, som lägger ut texten om universum, livet och allting. Han får frågan om vad Gordon Brown egentligen är för en typ.

"He's a puppet on a string", svarar gubben. Reportern Camilla Kvartoft översätter rappt med "Han är som en valp i koppel".

Plötsligt hamnar Sandie Shaws schlagervinnare från 1967 i ett helt nytt ljus.

Glad att bli upplyst av radioaktivitet

"Kung för en natt" heter arrangemanget som hade premiär på Inkonst i Malmö i går, lördag. Det var radiofest med eterextremer som P1:s Filosofiska rummet och Malmö Radiohus unga succésatsning Din gata.

Jag blev väl inte helt smärtfritt påmind om att jag mer tillhör målgruppen för det förra programmet än den senare kanalen. Efter en ganska lugn och väldigt spännande inledning med inspelning av ett Filosofiskt rum, ett briljant framträdande av Emil Jensen och en klämmig stund med Majken Tajken sjönk medelåldern på publiken långt under den medelålder jag befinner mig i, och jag valde att låta ungdomarna festa i fred.

Innan jag blev för gammal hann jag i alla fall med att träffa några vänner som jag alltför sällan pratar med (och några som jag träffar precis lagom ofta). Jensen hade jag hört talas om, Majken var för mig okända, men båda var bekantskaper som gav mersmak.

I den filosofiska diskussionen om musik som inledde kvällen deltog bland andra nämnde Emil och fritänkaren Ladislaus Horatius, som talade om "musica humana", ungefär "musiken i allting". Han verkade visserligen ibland vara i otakt med den övriga samtalsensemblen, men jag kan inte låta bli att gilla en snubbe som kan såga zebralagen – alltså att bilar ska stanna för gående vid övergångsställen – för att den förstör musiken i gatubilden.

P1-morgon inför svartvit radio

Det är nu sju år, fem månader och elva dagar sedan jag var journalist senast. Med risk för att gå i närkamp med den trogna läsekretsen deklarerar jag härmed mina misstankar att jag slutligen tagit steget över till den mörka sidan. Jag tänker således kasta skit på den svenska journalistiken.

Jag tänker inte göra det enkelt för mig och hoppa på kvällsblasket. I stället riktar jag min lans mot en av finjournalistikens galjonsfigurer, Sveriges Radios P1. Kanalen verkar nu, fyrtio år efter att TV gått över till färg, hålla på att införa svartvit radio.

I morgonprogrammet P1-morgon, liksom systerprogrammet Studio Ett, hör man ofta inslag som går ut på att två svenska politiker diskuterar ett ämne som berör någon viktig nationell eller internationell fråga. Och gång på gång hamnar debattörerna, med den debattledande reporterns stöd, i internt tjafs om vad diskutanterna och deras partier sagt i stället för att föra ett initierat, nyanserat och intressant samtal.

Dagen efter att nyheten om Fidel Castros avgång spridits över världen skulle vänsterpartiets Lars Ohly och folkpartiets Birgitta Olsson diskutera om Cuba, demokratin och framtiden. Samtalet kom, med programledaren Camilla Kvartofts goda minne, i stället att handla om vad vänsterpartiet och Ohly egentligen gjort och tyckt under det halvsekel som Castro dikterat på Cuba. Föga framåtblickande och synnerligen uttjatat, enligt min mening. Och jag tycker att intressanta ämnen gång efter annan får detta navelskådande fokus.

Nu ska inte all skuld läggas på reportern, det finns hos många politiker en obändig böjelse att söka konflikt och dela ut råsopar. Men det måste vara journalisten som leder debatten (om inte politikerna är den sanna demokratins rättrådiga förkämpar, som de fiktiva presidentkandidaterna i Vita huset-klippet ovan - som fortfarande ger mig rysningar av välbehag) och, vilket ställer särskilda krav i direktsändning, håller debattörerna borta från sandlådan.

De svenska partierna delar grundläggande värderingar om demokrati, jämlikhet, rättssäkerhet och mycket annat. Trots det blir det, helt naturligt, skillnaderna som hamnar i centrum för debatten. Men jag tror att samtalet skulle bli mer konstruktivt och intressant om man ville och kunde lyfta sig över slagord och snytingar och föra ett nyanserat och framsynt samtal. Där kan våra seriösa journalister göra en viktig insats.