Avspärrning gör Malmö till delad stad

Malmö håller på att bli en delad stad.
Jaja, Rosengård, säger du. Nej, säger jag. Västra hamnen.
Plötsligt står dubbla staket mellan centrum och den nya fräcka stadsdelen. Endast på ett par ställen finns smala passager där man kan passera till eller från medieghettot Dockan och stans coolaste bostadsområde i Västra hamnen.
Det känns lite som Berlin 1961. Plötsligt är den bara där, avspärrningen. Vid de få öppningarna, checkpoints, kommer väl nästa vecka beväpnade vakter att stå och kontrollera att man har rätt inpasseringshandlingar. Till saken hör att det finns två staket med några tiotal meters avstånd, väl lämpat för ett minfält.
Men är det en Berlinmur? Eller som Israels barriär på Västbanken? Eller håller Västra hamnen på att bli en "gated community". Eller är alla tre samma sak?
Har Västra hamningarna slutligen tröttnat på ungdomarna som spontanbadar vid deras strandpromenad, och beslutat sig för att sätta stopp för fler kaotiska säsonger? Eller ska högskolan, Sveriges Television och Sveriges Radio, som ligger på västsidan, skyddas från de kommersiella krafter som hotar i öster?
Jag har inga svar. Men bli inte förvånad om någon vecka, när Republiken Västra hamnen utropar sin självständighet, lämnar EU och kräver visum av svenska besökare.

Svärtan går inte ur typerna från Arbetet

Fredagens after work blev en sådan i dubbel bemärkelse. Den nygamla tidningen EfterArbetet gav ut sitt första riktiga nummer och bjöd till kalas på Inkonst. Det kunde jag ju bara inte missa, jag som fanns med under de sista femton åren hos föregångaren Arbetet.

En tidning som doftade trycksvärta var det första jag fick i handen. Sen fanns där Pelle Ossler och Staropramen och högtidstalande chefredaktörer, en hel del gamla stötar från Arbetet-tiden, men i övrigt inte särskilt mycket folk. Det kom dock fler inramlande under kvällen, så till slut var det en ganska anständig trängsel.

Det var en intressant upplevelse att återse mina gamla arbetskamrater, som jag i många fall inte träffat på de åtta år som gått sedan Arbetet lades ner. De exarbetare som kom på festen var nästan bara män. Är det så att kvinnorna kastar loss och går vidare, medan vi män lever kvar i det förgångna?

Flera av de kamrater jag träffade har liksom jag lämnat journalistiken. Men karaktärerna hade de kvar. Den resonerande analytikern drog igång långa diskussioner om den nya tidningen. Traditionalisten tyckte den var för lite av gamla Arbetet och den som följt med utvecklingen tyckte precis tvärtom. Festprissen ville inte prata jobb, och så blev det i viss mån eftersom vi pratade om saker som var jobb för tio år sen.

Och så var han där, den bittre egocentrikern som växer genom att få andra att krympa. Med dräpande och nedlåtande kommentarer visar han upp ett destillat av avadå-attityden. Att inte låta sig imponeras räcker inte; den som har något att berätta kan tamefan fara och flyga. Den här figuren har bytt bana och arbetar nu i en verksamhet där han har stort ansvar för andra människor. Om de tvingas leva i en så förgiftad atmosfär som den han skapar kan det ta en ände med förskräckelse. Jag hoppas innerligt att den negativa attityd vi fick stå ut med var ett återfall till Arbetet.

Malplacerad trefaldighet

"Fel sak på fel plats" var temat för veckans Fototriss. Det kanske lika gärna kunde vara "rätt sak på fel plats", eller varför inte "fel sak på rätt plats"? Jag vet inte riktigt i vilken av kategorierna min trio hamnar, men den kommer i alla fall här:

Cykeln ligger på kanalens is i Malmö. Vem har lust att hämta den? Inte jag.

Framför stadsbibioteket i Malmö finns en damm, och i dammen finns en gummihandske. Bara så du vet, om du skulle behöva en.

Jag får inte riktigt ihop bilden av Fred Åbergs skulptur "Böst", som står i Trelleborg. Det är nånting på bilden som inte riktigt hör hemma där...

Sanslöst sväng vid romsk mogendans

För något år sedan hittade jag en annons på nätet om en konsert i Malmö med Fanfare Ciocarlia och blev ruskigt besviken när jag insåg att spelningen varit dagen före. Ända sedan jag hörde låtar från plattan "Queens and Kings" i det fantastiska radioprogrammet Klingan gillade jag skarpt den fenomenala rumänska blåsorkestern.
Nu var det nära igen, men när jag slog upp Sydsvenskan på torsdagsmorgonen såg jag en bild av den makedonska primadonnan Esma Redzepova, som är med på "Queens and Kings" och insåg snart att det inte bara var Fanfare, utan hela paketet från plattan som turnerade under namnet "Gypsy Queens and Kings", och att de skulle spela på Mejeriet i Lund på kvällen.
Vilket sväng det blev. Både på scen och i publiken fanns folk i alla åldrar, med tonvikt på övre medelålder. På en grund av slagverk och fyra feta tubor lekte en samling ekvilibrister fram en bubblande mix av orientalisk, latinsk och balkantjosan. Unga Florentina Sandu från Rumänien var charmerande, bulgariske Jony Iliev såg ut som en Miami Vice-skurk, franska trion Kaloome höll spansk afton och majestätiska Esma bara ägde scenen.
Jag behöver inte orda mer, utan låter dem tala för sig själv.

Fredagsfärger från torsdagen

Skulle turkos och svart vara svåra fredagsfärger? Icke sa Nicke. En kagebit, som vi säger i Skåne.
Bilden tog jag med mobilen i går på Mejeriet i Lund, när den fenomenala blåsorkestern Fanfare Ciocarlia tutade loss, och den majestätiska primadonnan Esma Redzepova var höjdpunkten i stjärnparaden. Jag återkommer nog till konserten, kanske i morgon.