Bara supportrarna kan stoppa våldet

Det var ett tag sedan, men i kväll känner jag att jag behöver ta till bloggvapnet.
I lördags satt jag vid datorn och var två klick ifrån att betala 495 kronor för en av de få återstående biljetterna till derbyt mellan Malmö FF och Helsingborgs IF. Jag valde att låta bli. Det är det enda jag är glad för just nu.
Jag har alltid betraktat supporterkulturen i min allsvenska klubb, Malmö FF, som relativt positiv och fredlig. Med lätt nedlåtande tonfall har jag kommenterat andra klubbar som dragits med våldsamma kardborrar i sina svansar och sagt "Sånt har inte vi i MFF". Efter skandalen på dagens Skånederby är jag nere på jorden igen.
Det spekuleras i att samma person, efter att HIF gjort mål, först kastade en smällare mot Helsingborgs målvakt, varpå han blev utpekad och bortstött av den övriga Malmöklacken, och slutligen hoppade in på plan och började veva mot Helsingborgs spelare.
Kanske det häri finns en gnutta hopp. Det må talas om fler poliser, hårdare tag och livstids avstängningar – men jag tror det är supportrarna själva som måste lösa de här problemen. Det är för mycket "hata-hata-hata" och för lite respekt och insikt om att det behövs två för en tango.
Alla lag – och därmed deras supportrar – lever på att systemet funkar. Det är till allra största delen ett gemensamt grundläggande arbete mellan klubbarna, som sedan skapar möjlighet för den spektakulära konkurrensen, kampen som kittlar publiken. Det begriper de allra flesta. Men så finns de som inte fattar, som inte inser varifrån gräset, läktaren, tröjorna och den glada bollen kommer från.
Det måste vi övriga supportrar förklara för dem. Helst genom att sluta hata-hata-hata och börja visa varann respekt, men i annat fall genom att sparka ut bombkastarna ur klacken.

Kung Zlatan kom hem till Malmö

Det kändes ett slag som om jag inte skulle få plats på Stadions läktare när Svenska Zlatandslaget hade öppen träning i dag. Men efter att ha kryssat runt i korridorerna och köat i kanske en kvart kunde jag till slut klämma mig till en plats på östra långsidan.
Hur kommer det sig att sisådär sextusen personer sluter upp för att titta på ett träningspass? Nytändning i landslaget, Erik Hamrén har skapat en ny anda och utnyttjar resurserna på ett sätt som var främmande för den tidigare ledningen. Zlatan Ibrahimovic är som alltid het och kommer till Malmö som kapten i landslaget.
Väldigt många av oss som var på läktaren var unga män och pojkar med rötter i andra länder. De tjoade på Zlatan och jublade så fort han gjorde något det minsta spektakulärt. Det går inte att beskriva hur viktig Zlatan är som förebild för massor av killar i Malmö. När han kommer hem till Malmö som kapten för landslaget är det väldigt många som är väldigt stolta. Han är det levande beviset på att man kan lyckas även om man är en invandrarkille från Rosengård.

Pigg hundraåring bjöd på färgsprakande fest

Kulan i luften, nu i hundrade år. Malmö FF firade sin hundraårsdag med en fotbollsfest, hemmapremiären mot Örebro bjöd något så ovanligt som en slutkvart utan en smärtsam oro för att gästerna ska få utdelning mot de alltmer ängsliga blåtröjorna och kvittera eller - värre och vanligare - göra ett segermål. Tvärtom kunde vi rycka på axlarna och nästan skratta lite överseende när Wilton Figueiredo slog en straff ett par meter över ribban.

Det känns bra när spelarna verkar slå en passning för att skapa något, inte för att sparka ifrån sig ansvaret för den farliga bollen. Om Malmö FF kan behålla den inställning de hade på Stadion idag kan det bli en glad säsong. Då kanske de tiotusen tomma platserna fylls på under de kommande omgångarna.

Hängivna supportrar hade meckat ihop 10.000 blåvita flaggor, hela Malmö Stadion fladdrade stundtals i himmelsblått under jubileumsmatchen. Men det är sorgligt att se hela sektioner stå tomma, frånsett de lojt slokande flaggor som fansen ställt ut vid varannan plats. Visst, klubben har en del i skulden när de tar hutlöst betalt - jag fick betala 180 spänn för en ståplåt (20 kronor i "serviceavgift - vem får det när jag bokat biljetten på nätet och printat den själv?) - men visst kan man vänta sig bättre från Sveriges bästa fotbollspublik.

Sen kan man gnälla lite på att nämnde Wilton misslyckas med det mesta och att laget är tvunget att göra alla uppspel via kanterna. Men det är roligare och mer relevant att glädjas över "ålen" - nej, snarare "huggormen" - Agon Mehmeti, vindsnabbe Daniel Larsson och flyfotade Guillermo Molins, som hade det lite motigt i första halvlek men vaknade till i andra. Och 19-årige Ivo Pekalski, som hoppade in och gjorde några aktioner som får en att ana lösningen för det problematiska innermittfältet.

Jag vet inte hur många gånger jag har lämnat Malmö Stadion med en bitter känsla att jag blivit blåst på biljettpengen. Men sådana här kvällar, när man cyklar hem med en varm och nästan osmolkat positiv känsla, gör det värt att vara trogen. Men det är klart, jag har inget emot att de sistnämnda blir vanligare.

Sluta gnälla på Zlatans prioriteringar

"Konstigt att man ifrågasätter den som alltid har ställt upp i stället för att ifrågasätta den som tackar nej". Vad Thomas Wernersson tycker är att vi ska ställa oss bakom den nyvalde assisterande förbundskaptenen Marcus Allbäck, som helt saknar erfarenhet som tränare och ledare. Däremot verkar han inte förstå varför det finns ett brett stöd för Zlatan Ibrahmovic – en av världens tio bästa spelare och frontfigur i världens bästa klubblag med ett intensivt program både i spanska ligan och i Champions League – som har valt att vila från landslaget som inte kommer att spela någon match av betydelse på närmare ett år.
Sveriges Television-kommentatorn Wernersson får såklart tycka vad han vill, precis som Sveriges Radio-kollegan Ralf Edström. Särskilt den senare har manifesterat sig som en urbota anti-Zlatanist. Men som den urbota Zlatanvän jag är ser jag hur vissa tar chansen att kritisera honom så fort chansen dyker upp. Och när han nobbar landslaget är det rena rama julafton.
Jämför med reaktionerna när Peter Forsberg tackar nej till en träningsturnering med Tre kronor. Ingen kritik, alla experter har full respekt och förståelse för att Foppa gör en mogen och genomtänkt prioritering. Men när det gäller Zlatan duggar antydningarna tätt om att han sviker och inte riktigt har den där blågula känslan.
Men precis som Peter Forsberg har väl Zlatan Ibrahimovic under flera år visat att han älskar att spela i landslaget och inte vill något hellre än att lyckas med Sverige i ett stort mästerskap. Men skillnaden mellan dem är väl denna: Foppa tillhör inte längre de allra bästa spelarna, men Tre kronor är oftast med i guldkampen i VM och OS. Zlatan däremot är en av världens klarast lysande stjärnor, medan Sveriges fotbollslandslag inte riktigt kan hävda sig i den yttersta eliten.
Jag är övertygad om att Zlatan är nyckeln till Sveriges möjligheter att nå framgång i EM och VM under de närmaste åren. Och har har ju faktiskt gjort några insatser i landslaget som skrivits in i den svenska fotbollshistorien.
Så kära förståsigpåare, acceptera att Zlatan befinner sig på en nivå där han prioriterar klubblaget Barcelona i de spanska och europeiska ligorna före träningsmatcher med det betydligt sämre svenska landslaget. Och grabbar, gå med i den nya folkrörelsen och hälsa Zlatan välkommen tillbaka till landslaget till hösten, när de har något att spela för igen.

Allskånskan helt öppen inför sista omgången

AIK eller IFK Göteborg? Djurgården eller Örgryte? Kamperna står mellan Sveriges två största städer när Allsvenskan i fotboll avgörs på söndag. För min del hoppas jag på Göteborg i båda fallen - att Blåvitt tar guldet och att Örgryte ramlar ur.
Men det finns en serie som fortfarande är helt öppen. Allskånskan. Helsingborg, Malmö och Trelleborg radar upp sig på platserna 7, 8 och 9. Nian TFF är tre poäng efter sjuan HIF men har bättre målskillnad.
Trelleborg blir skånska mästare om de slår Örebro samtidigt som Henkelösa HIF förlorar mot Elfsborg (vars tredjeplats är hotad av Kalmar) och MFF förlorar hemma mot Brommapojkarna.
Helsingborg tar hem regionalmästerskapet om de vinner borta mot Elsfsborg eller om de får oavgjort och Malmö förlorar mot Brommapojkarna.
Malmö FF kan titulera sig "Bäst i Skåne" om de vinner över BP och HIF tappar poäng mot Elfsborg. Om Boråsarna säkrar lilla silvret genom att besegra Helsingborg räcker det med oavgjort för MFF.
Det är såklart det tredje alternativet som kommer att slå in. Pojklaget från Bromma blir ett enkelt byte för de Himmelsblå, och helsingborgarnas hangover efter Henke Larssons avskedskalas gör dem chanslösa mot Elfsborg. Sedan kan trelleborgarna vinna med hur många mål de vill mot Örebro. Det är bara bra, för då klättrar MFF förbi även närkingarna.
Säga vad man vill om kvaliteten i Allsvenskan. Men det är kul att serien lever in i det sista, både i kampen om guldet, om chansen att stanna kvar och — det allra viktigaste — att vara bäst i Skåne.

Modet att tåla tålamodet

"Jag satt en gång på en presskonferens där den amerikanske football-legenden (förlåt, Hollis) Mike Ditka spydde sin galla över 'soccer': 'Jag har hört att en match kan sluta 0-0. No score, no winner. Fattar ni så tråkigt?' Han har inte fattat nånting. "
Jag började skriva ovanstående och fick en akut känsla av att jag skrivit det förut. Jag hittade det i ett inlägg från 17 maj 2007, och i dag är det värt att upprepas. "Tråkig" tillhör de ord som sämst beskriver kvällens match mellan Malmö FF och AIK. Besvikelse, gastkramande, briljant, ineffektivt, utklassning – alla funkar, men inte tråkig.
Känslorna svallar lika högt efter en sådan här match som under den. Besvikelsen över den uteblivna segern får experterna på läktaren och i Sydsvenskans kommentarspalt att kräva tränarens avgång, nytt spelsystem, inköp av nya spelare och andra mer eller mindre desperata åtgärder.
Nånting måste såklart göras för att laget ska börja vinna. Mitt förslag är – mål. Skoj åsido, visst måste något förändras för att resultaten ska komma. Men den match jag såg var så imponerande – frånsett det där synnerligen viktiga måleriet – att den kalibrering som krävs är ganska liten. Ge mer förtroende till några unga spelare, framförallt den uppenbarligen hete "Ålen" Mehmeti och tillsätt den annonserade tjänsten som mental tränare.
Sedan handlar det om tålamod och kontinuitet. Vi vinner inte allsvenskan i år. Men efter denna känsloblandade festkväll på Stadion kan jag inte vara full av annat än tillförsikt.

Figur-hejdå eller Figo-ej-redo?

Det är inte lätt med namn. Särskilt om de är utländska och ska uttalas. Under gårdagens match mellan Halmstad och Malmö hörde jag genom pubsorlet kommentatorn flera gånger kalla Ricardinho för Ricardo. Visserligen är hans officiella namn Ricardo Ferreira da Silva, men sånt brukar man inte bry sig om när det gäller brasilianska fotbollsspelare. TV-prataren slätade någon gång i andra halvlek över med att kalla honom "den lille Ricardo" och översatte till portugisiska "Ricardinho". Vad blir det på engelska? Little Richard.
Hans lagkompis Wilton Figueiredo stavar sitt namn just så. Alla uttalar namnet "Figur-hejdå". Men om jag läser det rätt borde det hellre bli "Figo-ej-redo". Men det är som sagt inte lätt med namn.

En sportmåndag att minnas

Tillbaka på jobbet efter semestern. Drygt 200 mejl att plöja genom utan att egentligen vet hur man gör när man jobbar. Någon berättade att jag mitt i denna förvirring dessutom var tillförordnad förvaltningschef. Så innan veckan är slut ska jag ha skapat ordning, först i min skalle och sedan i det skånska näringslivet.

I skuggan av detta gjorde några ungdomar och en obetydligt äldre halvgud måndagen till en dag att minnas även i sportens värld. Först spurtade 15-åriga Sarah Sjöström hem VM-guld och ännu ett världsrekord på 100 meter fjärilsim. Det är väl ganska troligt att hon fixade ett bragdguld på kuppen. Det ska mycket till för att ta det ifrån henne, möjligen att Christian Olsson chockar världen, eller att svenska fotbollslandslaget trotsar oddsen och tar sig till VM. Fast i det sista fallet är det väl tveksamt om man ska premiera att man tar sig ur en knipa man själv försatt sig i.

Efter drygt månader utan seger tog Malmö FF tre poäng borta mot Halmstad. Men det satt långt inne. Wilton Figueiredo hade effektivt spritt bollarna över läktarna på Örjans Vall innan Halmstads annars duktige målvakt Magnus Bahne gav 18-årige Jiloan Hamad en hjälpande hand (?). Sedan fyllde inhoppande 19-åringen Agon Mehmeti på med två bollar i samma maska.
En stilla förhoppning är att detta kan vara en vändpunkt för MFF, att de kan börja ta de segrar som både spelarmaterialet och spelet fram till straffområdet gör dem förtjänta av. Men en match gör ingen sommar och även i dag såg vi nästan 70 minuter av akut målkramp.

Och så är Zlatan klar för Barca. Om rykteskarusellen kring Zlatans framtid beror på att han är extra intressant eller att han möjligen har en sällsynt mediekåt agent låter jag vara osagt. Men nog har väl beskeden om att han hamnar i olika engelska eller spanska klubbar, blandat med att han stannar i Inter, varit ganska pinsamma. Men nu spelar han där jag vill ha honom, i den rödblå tröjan med "Unicef" på bröstet.
Den gode Zlatan förnekar sig inte. I TV sa han något om att "har drömt om att spela för Barcelona. Det har alltid varit min favoritklubb". Jag vill minnas att jag har hört honom säga liknande saker när han kom till både Inter och Juventus. Fast om de klubbarna. Och hur var det egentligen med Ajax? Men det är väl tillåtet att ha en favoritklubb i varje land. Och två i Italien.
Iniesta, Messi, Bojan, Xavi, Henry, Ibra. Nu blir det fest på Camp Nou. För att inte tala om i TV. Nu får vi hoppas att TV4 Sport fortsätter med sina generösa La Liga-sändningar, och inte skickar över Barcelonas matcher till Canal Plus eller något ännu värre. Men med Viasat-gängets hantering av Champions League i färskt minne är det väl troligt att vi ska behöva pröjsa dyrt även för de här godbitarna.

Motgångssupportrarna – fotbollens fakirer

Det går lite knackigt för Malmö FF. Fotbollsoraklen har, visa av historien, inte tippat laget som guldkandidat detta år. Men trots en mer blygsam placering i förhandstipsen är klubbens resultat, när årets allsvenska nu går mot halvtid, sämre än de flesta väntat sig.
Som en sann svensk ansvarstagande företagsledare går nu MFF:s vd Pelle Svensson ut och tar på sig det yttersta ansvaret och levererar en knippe betydelselösa uttalanden som "Kris är det om man inte har en handlingsplan. Vi har en plan." och – inför jubileumsåret 2010 – "Vi har en kaxigt ödmjuk attityd, där vi säger att vi ska vilja och kunna vinna allsvenskan. Istället för att säga att vi skall vinna." (Den sista är tänkvärd: Vi kan vinna. Vi vill vinna. Och vadå? Struntar i det?)
Pelle Svensson har väl egentligen inte givit mig något skäl att omvärdera den bild jag befarade när han tillträdde förra året. Om arbetet i klubbledningen säger han "Vi har en jädra sammanhållning och go"...
Nej, det är i stället kommentarerna till artikeln i Sydsvenskan som är intressanta. Under någon halvtimme har de ökat från 12 till 31, och de lär väl fortsätta rassla in. Tidigt i kommentarsfloden gnäller någon och säger att han inte ska köpa årskort nästa år, vilket väcker vreden hos det gäng som är ämnet för dagens föreläsning (nästan rekordlång inledning, eller hur?).
Jag blir fascinerad av dessa motgångssupportrar, som verkar trivas bäst när det går dåligt. Då finns det nämligen gott om deras favoritföda: Inte ledningen, inte spelarna, inte motståndarna – utan Svikarna. Medgångssupportrarna. De som säger upp sitt årskort. De som vägrar gå till Stadion för att bli besviken över ännu en uddamålsförlust.
Resten är ganska logiskt: När det går bra för laget är det svårt att se skillnad på den sanne supportern och den potentielle desertören. Ju sämre det går för laget, desto fler svikare avslöjar sig, och desto renare och ädlare är de som står kvar där på ståplats. Så idealet är kanske att laget fortsätter sin kräftgång i tabellen och seriesystemet tills en ensam, utmärglad och sliten men Sann Supporter står där och höjer sin halsduk. Är det så fotbollsfakiren uppnår sitt Nirvana?

Klabbe har tuffaste matchen framför sig

Ett av mina stoltaste fotbollsögonblick skedde i en hotellträdgård i Larnaca på Cypern 1988. Jag var salig Arbetet Västs utsände vid Europacupmatchen mellan Pezoporikos och IFK Göteborg. Artikeln inför matchen skulle handla om den unge Klas Ingesson, som på bara drygt en halv allsvensk säsong blivit en viktig kugge i det blåvita laget. Vi hade ett långt och väldigt trevligt samtal. Han var lättpratad och spontan, inte minst eftersom en av mina kompisar var arbetskamrat till "Klabbe". De hade tillsammans ansvar för ett gäng ungdomar som jobbade i skogen i nån sorts arbetslöshetsprojekt.

"Måste du dra upp det där? Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv", sa han på sin klingande östgötska när jag påminde honom om debuten i Blåvitt. Det var SM-semifinal mot Norrköping, och det unga nyförvärvet från Ödeshög blev inbytt i andra halvlek, när Göteborg redan hade en trygg ledning med 3-0. När vi satt där under den cypriotiska solen påminde jag honom om att hans första beslut i debuten var att dra till med ett skott. På volley. Från 40 meter. Resultatet blev en stort hål i luften och en vådlig kullerbytta för unge Klas, som landade i en liten hög på gräsmattan.

Rundpallen på Ullevi och samtalet i Larnaca bidrar till att Klas Ingesson är en av mina absoluta favoritspelare genom tiderna. Men framförallt är han en av de stora kämparna, en hängiven tuffing som ger allt i alla lägen, och som faktiskt, sen får andra säga vad de vill, har både teknik och finess. Han är given i mitt alla tiders svenska landslag.

Nu, efter ett 90-tal i rampljuset i diverse europeiska ligor, bofast i Tommy Svenssons landslag och inte minst en av stöttepelarna i Sveriges VM-bronslag 1994, har han fått en utmaning tuffare än något under fotbollskarriären. Han måste se sina barn i ögonen med vetskapen att han kanske inte kan vara med när de växer upp, kanske inte får chansen att bli deras stöd när de gör resan in i vuxenlivet. Jag vet, jag har varit där. I all dödsångest, ovisshet och förvirring är det där med barnen det allra värsta. Det var det i alla fall för mig.

Tittar man i faktabladen verkar Klas Ingessons sjukdom snäppet värre än min. Men jag har i alla fall en nypa salt som jag tar till när det börjar pratas prognoser och femårsöverlevnad och procent: Statistik blir man först efteråt. Och i min egen statistik är jag alltid 100 procent. Åt ena eller andra hållet.

Först går det ner, sen går det upp

Jag har fortfarande inte lagat pyspunkan på framdäcket. Det gäller att göra cykelpumpen till en ständig földjeslagare.

När jag pumpade hojen för att cykla hem efter kvällens möte med bokcirkeln hade känslorna gjort en bergochdalbanetur på några timmar. Först plingade mobilen i moll och talade om att AIK tagit ledningen mot Malmö FF. Det tog en halvtimme innan en ny ton, nu i dur, förkunnade att Telia hade misstagit en varning för ett mål. Sedan klev Malmös nye guldgosse Agon Mehmeti in i matchen och såg till att det blev som alltid denna säsong, tre poäng till MFF.

Modellen "först ner, sen upp" stämmer också bra på läskamraternas äventyr före och under kvällen. Vi var intresserade av debatten kring boken, trotsade våra onda aningar och tog oss an Liza Marklunds förstlingsverk "Gömda". Att läsa boken var på alla sätt nedslående. Det är inte bara handlingen som är fruktansvärd. Vi var även överens om att språket var på samma nivå som en medelmåttig uppsats på högstadiet, men framförallt att det är svårt att bortse från att berättandet är omåttligt enögt och har skrämmande tendenser till rasism.

Men även en usel bok kan vara grund till ett spännande samtal. Våra var för sig ganska fragmentariska bilder av debatten kring denna "sanna historia" lade tillsammans med en intensiv och entusiastisk diskussion ett kanske inte glasklart, men ändå skönjbart pussel. Det finns de som grävt betydligt djupare i denna sörja, så jag avstår från att göra samma misstag som Liza Marklund och utge mig för att presentera någon sanning. Men ord som nämndes i diskussionen var "rättshaverist", "journalistiskt hastverk" och "okritiskt återberättande".

Nästa gång ska vi prata om "The Road" av Cormac McCarthy. Hoppas diskussionen blir lika intressant. Vägen dit, läsandet, blir garanterat mer angenämt.

Allsvenskan – det säkraste vårtecknet

Solen står som spön i backen och ungarna kryllar ut på gården för att gunga och klättra i träd. Föräldrarna kommer snart efter med varsin fetkopp kaffe. Strax är trädgårdsstolarna slut och det skickas ut diverse expotitioner till olika källarförråd för att utreda var vi ställde stolarna när vi gjorde höst i oktober.

Jag misstänker att koltrasten bygger bo i ventilen i mitt sovrum. Har skramlat med luckan för att skrämma bort den, men jag anar att den kommit tillbaka.

Och så börjar Allsvenskan. Det där med vårkänslor, hur det pirrar i magen av förväntan, hur man ser fram emot något som är så stort att det inte riktigt kan beskrivas, det förklaras väl med ordet Allsvenskan.

Det är nu man börjar få svar på frågorna. Nu ska krafterna mätas. I alla fall under några veckor kan man ha kvar det där hoppet, drömmen att "i år är det vår tur".

Pippi på läktaren i Madrid?

Jag har tidigare fått hjälp av min trogna läsekrets med till höres malplacerad musik som strömmat ur min TV-burk. När jag i kväll slöglodde på Madridderbyt mellan Real och Atletico hörde jag på nytt något som väckte min undran.
Från läktaren hördes stundtals melodin "Här kommer Pippi Långstrump". Visserligen inte med den texten, men melodin gick inte att ta fel på. Tydligen är det Atleticos fans som har den i sin repertoar, men man kan undra hur den kommit dit.
Den tråkiga lösningen är att filmerna och TV-serien varit lika internationellt poppis som Pippi Långstrump-böckerna, och att den trallvänliga melodin hamnat på de spanska läktarna den vägen. Den mer braskande varianten är att melodin är någon spansk folksång, och att Jan Johansson helt enkelt snodde den. Fast så kul är det nog inte.

Himmelsblått och vitt är fredagens färger

När Fredagsfärgerna blir blått och vitt är det väl givet att jag väljer himmelsnyansen av den blå färgen. När det nu är mindre än månaden till den allsvenska premiären är det dags att på allvar varva upp just det himmelsblå.
Bilden är tagen förra sommaren från en rundtursbåt i Amsterdam, som när den lade till vid kajen skrämde upp en flock duvor.

Siffror blir sport i min fototriss

Siffror var påbudet inför veckans Fototriss. Jag är ju ingen siffernisse, så jag kände genast att det skulle bli svårt. Men när jag börjar gräva i Iphoto dyker ett flertal siffror upp. Jag fick än en gång möjlighet att välja ett tema i temat, och den här gången får det bli idrott och gruppkänsla.
Uppifrån och ner är det Ängelholms elitserietjejer i volleyboll, Rörsjöstadens pojkar 93 i fotboll och Äli Baskets flickor 96.

Äntligen nån som vårdar de blå skallarna

Nu har tydligen mitt budskap nått ända fram till Malmö FF:s vd Pelle Svensson. Klubben anställer – i alla fall på deltid – en idrottspsykolog som kan tala med spelare och ledare, individuellt och i grupp.

Jag har fått ganska mycket mothugg av kamrater när jag hävdat att Malmö FF behöver en psyktränare. Min tolkning av motargumenten är ungefär "riktiga män behöver inte psykologer". Tidigare räknade jag Pelle Svensson till det grabbiga gänget med ett gammalmodigt synsätt på hur man leder en idrottsverksamhet, det ska erkännas. Nu kan jag bara säga en sak: Förlåt.

En samling högt kvalificerade spelare som presterar långt under sin gemensamma förmåga. Det har de senaste åren blivit ett kännetecken för Malmö FF:s allsvenska fotbollslag. Dyra nyförvärv av nästintill internationell klass förvandlas till osäkra och ängsliga fegspelare i samma stund som de drar på sig den himmelsblå tröjan.

Jag är övertygad om att samtal med en tränad terapeut kan lösa många knutar i förtroendet till sig själv och sina medspelare. Sedan tror jag att fler än spelarna behöver reda ut sina relationer i föreningen. Relationen mellan tränaren och sportchefen ska kanske redas ut, och vilken påverkan ordförandens ibland överdrivna intresse och åsikter om detaljer påverkar vilka beslut ledare på olika nivåer tar.

Hatten av för Kalmar FF

I dag satte Henrik Rydström och hans kalmarater pricken över i. Det finns de som gläds betydligt mer än jag över att det allsvenska guldet hamnade i Småland. Men det är bra och rättvist att seriens genomgående bästa lag tar hem guldet.

Det känns lite jobbigt att ständigt behöva ta till maratontabellen för att hävda att Malmö FF faktiskt är bättre än Kalmar. Nu kan jag nog lägga till att MFF har avslutat allsvenskan bäst av alla, vilket såklart gör att jag kan blicka framåt med viss tillförsikt.

Det är nu fyra år sedan jag och resten av Malmö fick jubla över ett allsvenskt guld. För den som vill veta hur det känns – hur segerns sötma smeker gommen, hur den gyllene färgen lyser upp livet, hur lyckan över livets idrottsliga höjdpunkt skapar ljuv musik i tillvaron – kommer det säkert en utförlig beskrivning på för detta avsedd plats. Men ha tålamod, han behöver tid att först sova champagneruset av sig.

Inget Stadionbesök utan byxångest

Säga vad man vill om Malmö FF, men man får i alla fall valuta för pengarna. För varför går Malmöborna till Stadion, om inte för att smittas av den ångest och krampaktiga osäkerhet som präglar de blåtröjade på planen. Det är i alla fall den enda vara som erbjudits i butiken de senaste åren.

När kvällens match Örebro nått halvvägs tänkte jag en förbjuden tanke: Jag nästan trodde på en enkel resa, att vi skulle hålla ett tryggt avstånd och vinna utan att slutet blev en nagelbitare. Då hade MFF efter 10 minuter på straff fått 1-0 i mål och 11-10 i spelare. Våra hjältar dominerade totalt resten av halvleken och Daniel Andersson hann med att göra sitt andra mål.

Men bbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbb (ursäkta, det var katten som la tassen på tangentbordet) det skulle såklart bli en rysare, annars vore det inte 2008 och Malmö FF. Det första som hände efter pausen var att Robert Åhman-Persson ägnade sig åt brottning i eget straffområde och det blev 2-1 på straff. Sedan fick blev det trekvarts servering av den malmöitiska normalkosten - ängslig försiktighet, skak i knäna och svid i magen.

Hopp blandades med förtvivlan, det bokstavligen bjöds på chanser framför båda målen. Och när Örebro i en sista desperat ansträngning skickade upp hela laget på en frispark fanns det ingen svarttröja kvar som kunde stoppa Edward Ofere när han ångade in 3-1.

Det var länge sedan jag var på Stadion utan ont i magen. Det är tydligen ganska många som tänker på sin hälsa, för vi var trots den härliga höstkvällen bara sextusen nånting som var där. Men nu kan dysterkvistarna i praktiken lägga ner snacket om nedflyttning. Så låt oss avsluta säsongen utan den ängslan som verkar ha satt sig i de ljusblå tröjorna och skaffa lite trygghet och självförtroende som vi kan bygga vidare på nästa säsong. För då jävlar...

Känslorna sätter färg på sporten

Visst är det härligt med känslor i idrotten.
Therese Alshammar ömsom gråter, ömsom skrattar efter debaclet i Peking, nu utsett till Årets Baddräktsmiss 2008. Blixtlåset har slutligen gjort skäl för sitt namn.
Ara Abrahamian lämnar prisutdelningen i protest och dumpar bronsmedaljen på brottarmattan. Nu har tydligen de olympiska höjdarna bestämt att Ara inte får behålla den medalj han redan kastat bort.
Ara och Tessan är två förlorare. Men deras uppvisade känslor säger så väldigt mycket mer än det fingervarma tråkmånseriet som vi ofta ser i idrotten. Särskilt fotbollen är befolkad med nihilistiska intetsägare: "Näää, vi gör väl en ganska bra match..." Kanske ligger det en skillnad mellan individuella och lagsporter.
Ara Abrahamians medaljdump ska dock inte jämställas med när John Carlos och Tommie Smith höjde knutna nävar i svarta handskar i Mexico 1968. De protesterade mot rasism och djupa sociala orättvisor i det amerikanska samhället. Ara tycker - möjligen på goda grunder - bara synd om sig själv.

Jag är för dum för att fatta vad fåren säger

Medan Göteborgsklacken i bakgrunden högljutt stöttar sitt lag i UEFA-cupmatchen mot Basel sitter jag i aftonsvalkan och glor ut över min äng och betesmarkerna där bortom.

Med en ruskig samordning hör jag plötsligt ett antal människolika röster som ropar "Bää, bää, bää...". Jag ser då att hela Larssons fårskock har något gemensamt att säga mig. Alla de sisådär 20 fåren tittar rakt på mig – de är kanske 50 meter bort – och skanderar sitt entoniga "Bää, bää, bää". De verkar väldigt eniga, engagerade och fokuserade.

Två frågor sätter sig i mitt huvud, och jag har ännu inte funnit något svar:
A. Vad är det de försöker säga mig?
B. Vad händer när lammen tystnar?