Ett oväntat möte i naturens stillhet

I gårdagens betraktelse över naturens välsignelser citerade jag kort Philemon Arthur & the Dungs låt Naturen, "Tänk vad naturen är underbar, tänk vad naturen är fin".

Sången är nog, om sanningen ska fram, inte en renodlad hyllning till naturen, utan innehåller kanske en del iakttagelser av mänsklig påverkan som kan förleda betraktaren att tolka det som naturens gåvor:

Känner du lukten från havet och skogen?
Det är grannens septiktank
Hör du vågorna som slår mot stranden?
Det är grannens vattenklosett

Jag satt i den stilla kvällningen med en öl medan lugnet spann sin väv omkring mig. En lätt bris dröjde sig kvar och lockade poppelns löv att sjunga sin stilla sång. Fåren på Larssons äng bräkte ibland, och ett par kråkor hade ett kort kraxande kvällsgräl.

Då hörde jag det plötsligt långt borta i fjärran, det välkända, oftast välkomna, men i denna miljö så sällan hörda ljudet. Hemglassbilen. Den haltande Helan och Halvan-melodin ljöd omisskännligt någonstans i nordost.

Jag blev både upprörd och irriterad. Även om jag vetat var glassbilen befann sig hade jag ju ingen chans att hinna dit innan den tutade i nästa by. Dessutom hade jag redan köpt glass på Ica i Sjöbo.