Mavis orkade inte hela vägen

Min dag har hittills bland annat innehållit en halv arbetsdag vid mitt trädgårdsbord i Skartofta, ett ömsesidigt givande besök hos min kära faster och hennes burduse make, en pizza med valnötter, en halvannan timme lång nedförsbacke med en sångerska som kände Martin Luther King och två som alltid briljanta Duvel på puben.

Jag väljer att fokusera på det näst sista, och då menar jag inte den första belgiska ölen på puben, utan konserten med "The first lady of soul and gospel", som Mavis Staples kallades på KB:s affischer.

Redan i mitten av 1970-talet, då jag köpte varenda Staple Singers-skiva för 3.95 som jag hittade i cutout-backarna, har Mavis Staples, hennes systrar och pappa legat mig varmt om hjärtat. När hon för ett år sedan, med det fenomenala albumet "We'll never turn back" i ryggen, för första gången besökte Malmö var jag naturligtvis på plats. Det blev en kväll att minnas.

Att vänta sig lika mycket av kvällens återkomst vore väl alltför optimistiskt. Men det började strålande, med en sprudlande 69-åring i centrum, med samma band som i fjol, minus en körsångerska och till synes utan de problem med halsen som hon klagade på för ett år sedan.

Men åldern tar ut sin rätt. Efter en lysande inledning tappade "beautiful Miss Mavis", som någon i publiken till bandets stora förtjusning ropade, tempo och satte sig slutligen i fonden tillsammans med syster Yvonne och lät den visserligen utomordentliga komptrion, men det var inte därför vi var där, excellera på gitarrer och med trumsolo (jag har aldrig fattat varför sådana finns).

Efter detta mellanspel var det inte kul längre. Och snacka om besvikelse när det blir dags för extranummer och gitarristen Rick Holmstrom vevar igång "This little light of mine", men blir stoppad av Mavis, som i stället vill hojta allsångsfavoriterna "Down by the riverside" och "When the saints go marching in".

Vi höll såklart god min och skrålade med. Det hade vi väl gjort även om hon gjort en Friggebo och försökt med "We shall overcome". Men jag raderar slutet av föreställningen från minnet och behåller den första halvan, som höll samma härliga stil som förra årets föreställning. Nästa år, hon lovade att komma tillbaka då, kanske bara en fjärdedel av showen håller stilen. Men även det är värt biljettpriset.

Jag missade det där med att vara vuxen

Ibland när jag ser mig omkring får jag intrycket att jag har missat nånting. Inte minst på min arbetsplats, den stora regionala myndigheten, känner jag mig ofta omgiven av tanter och farbröder som ofta är betydligt yngre än jag. Deras kläder och frisyrer är tantiga och farbroriga, och de pratar, rör sig och tänker som farbröder och tanter.

Det jag har missat är det där med att bli vuxen. I jeans och en tröja med fånig text sruttar jag runt bland kostymer och kjolar med matchande kavaj. Jag försöker ta saker med en klackspark och kanske en vits, men det funkar liksom inte när runtomkringet tycker att allting är så fruktansvärt allvarligt.

Många gånger har jag tittat med avsmak på den andra sorten av vandrande anakronismer, människor som klär sig väldigt mycket yngre än de är. Gamlingar i alldeles för tajta jeans, tanter i flickkläder, gubbar med brallsnitt som visar kalsingarna och hiphopkeps på tvären. Nu börjar jag tro att jag är på väg att bli en av dem.

Kanske borde jag, om jag var vuxen, klä mig i skjorta och slips och tjacka in mig på några kostymer och blazrar. Men nu har jag konstaterat att mitt liv går direkt från ungdom till ålderdom, utan att passera "vuxen". Så jag tror jag fortsätter med min slashasiga stil.

Då återstår bara frågan om jag tagit steget in i ålderdomen eller fortfarande är att beteckna som ung. Det finns tecken som tydligt pekar på det det förstnämnda. Men hoppets låga har inte slocknat helt. Om jag har blivit gammal så måste jag vara en av de barnsligaste gamlingarna i kvarteret. Dessutom gladde det mig Storlien - som vi säger i Jämtland (tack, Sigurd) - när jag häromdagen fick ett brev i lådan, adresserat "Till målsman för Bengt F". Men det kanske mest är ett tecken på att jag behöver en sådan.

Utan mudder tog jag steget in i ålderdomen

Dagen som igår var en särskild dag. Malmö FF krossade Elfsborg med 1-1 och Rögle gick till elitserien, javisst. Men framför allt fick jag det sorgliga slutliga bittra beskedet att jag klivit över krönet, börjat nedstigningen, är redo att ställa stövlarna, har inträtt i min ålders höst.

När jag köat några minuter utanför Stadion och kom fram till kravallstaketet lyfte jag självmant armarna och hoppades att vakten inte skulle ta mitt äpple eller dartpilarna som jag glömt i fickan efter onsdagens pubbesök - båda potentiellt dödliga vapen i händerna på en ninjahuligan. Säkerhetsvakten, denna spoling utan empati och förmåga att bedöma varken människors ålder eller risker i sin omgivning, gjorde en vänlig gest, steg åt sidan och sa: "Varsågod".

Jag blev inte muddrad när jag gick in på ståplats på Malmö Stadion. Kan man bli äldre än så?