Därför var jag ingen annanstans

Den här helgen borde jag egentligen varit någon annanstans.

Jag borde ha varit i barndomsstaden Ängelholm. Morsan hade fyllt 75 i lördags, och det hade väl varit passande att lägga en blomma på graven, träffa brorsorna och deras familjer och visa att mojan fortfarande finns med oss. Dessutom passade brorsdottern idag på att bli matchens lirare när Engelholm defilerade hem SM-guldet i volleyboll. Nog borde farbror Bengavoice och kusinerna stått på läktaren och hejat?

Och jag borde ha varit på nya Stadion i Malmö och sett det första derbyt på den gräsmattan. Nu blev det MFF:s första poängförlust i årets allsvenska, och jag undrar hur mycket det är mitt fel. Jag säger som jag brukar: Skyll på mig, det är helt okej.

Den engagerade läsaren river sig säkert nu i kalufsen och undrar: Varför var han varken här eller där? Och var var han verkligen?

Jag inleder svaret med några bilder från dagens promenad längs bäcken i Skartofta:

Taket därborta sitter på mitt hus.


Jag behöver väl inte förklara vidare? Att jag fick jackpot i ungdomslotteriet var ren bonus: Jag fick med mig inte bara mina egna två, utan även en extra 16-åring, som såg chansen till skogsäventyr och luftgevärsskytte. Jag vill inte generalisera, men det känns lite som beviset på att två minus blir plus.

Till detta ska läggas ett bländande briljant väder, vin och nattliga cigarrer med glada grannar, åtta kilometer på löpvänliga grusvägar och årets första grillning. Vad slår det?

Kärleksfilm om vänskap behåller titeln

Jag hade väntat i ett kvarts sekel, och då kunde jag vänta en vecka till.
Det var 1983 som jag såg Ettore Scolas "Vi som älskade varann så mycket" och bestämde mig för att den var världens bästa film. Ingen rulle har under åren lyckats ändra den ståndpunkten.

När det i dag, en vecka efter att nyutgåvan på DVD landat i brevlådan, var dags att återse filmen var jag lite orolig. Hade jag under 25 år förädlat filmen i mitt minne till något den inte är? Jag var i förväg beredd att rubricera detta inlägg något i stil med "Jag som älskade den filmen så mycket". Så på sätt och vis var väl förväntningarna något balanserade...

Men nu kan jag konstatera att kärleken består. Det är en fantastisk historia om vänskap och kärlek mellan tre killar och en tjej under - ja, lika lång tid som min relation från filmen - 25 år. Separationen är också förenande; filmen skildrar de tillfällen då karaktärerna förenas under alla åren.

Och så handlar det om film. Federico Fellini, Marcello Mastroianni och Vittorio de Sica spelar sig själva. de Sicas "Cykeltjuven" spelar en viktig roll, och plötsligt befinner vi oss mitt i inspelningen av fontänscenen i Fellinis "Det ljuva livet".

Det är roligt, tänkvärt, skrämmande. Vadå vänskap, tänker jag, de grälar eller slåss ju hela tiden. Och så säger någon att vänskapen är det viktiga - kärleken är ett flyktigt som nöje bara de rika kan unna sig. Och så fattar jag lite mer av livet.

Man kan för övrigt inte låta bli att älska den hängivne, hetlevrade, egocentriske, påläste och fattige Nicola, vars dåliga samvete för att han lämnat frun och sonen fräter sönder honom. När replikerna sprutar ur honom och han på några sekunder först kan säga "Inget står över allt. Jag är emot vänskap. Det är antisocialt." och strax efter "Den intellektuelle är överlägsen på alla sätt, bortom allt annat!" Jag misstänker att jag missar något, eftersom dessa fyra översättningsrader täcker en medelstor fontän av ord på italienska. Jag får väl gå en språkkurs, så blir filmen om möjligt ännu bättre.