Renoveringar håller mig vaken

Nu har jag ingenstans att ta vägen. Vare sig jag är på landet eller i stan blir jag väckt i arla morgonstund på grund av renoveringsarbeten.
Skolan formerly known as Värnhemsskolan tar ansvar för sina gamla elever och har i flera år sysselsatt stora mängder byggjobbare i olika förändringsarbeten. Nu på sommaren startar arbetet på skolan, den som var en och blev tre och nu är två, punktligt klockan sju på morgonen. Ett framträdande inslag i denna morgonkonsert är den backande lastbilens karaktäristiska ”bip-bip-bip-bip”.
Här i Skrotafat sysselsätter jag mig själv med att i min egen takt renovera fönster, vilket leder till att vissa hål i väggen endast täcks av en tunn masonitskiva. Dessa skivors ljudisolerande förmåga är ganska begränsad. Därför väcks jag tidigt, i dag klockan halvfem, av fågelsjunget – detta gissel, denna varböld i den rurala audiosfären. Varje morgon sveper det lokala gänget av svartklädd ungdom in över mitt körsbärsträd och smörjer kråset under högljutt kraxande. Råkorna låter som uppvärmning i målbrottskören, och fågelmålaren säger att det är just vad det är. Ungfåglarna, som nu är större och fetare än sina föräldrar, har visserligen lämnat boet men kräver fortfarande att bli matade. Och man hör tydligt att deras tiggande läten – om än högljudda – ännu inte är färdigt utvecklade kraxanden.
Till detta kommer den dolda syrenskränarens ”tjipp-tjipp-tjapp”, den blåvingade storkvindans ”gniii” och från grusvägen en och annan bilarla med sitt överraskande ”schkrooom”.
Jag trotsar dessa ogästvänliga förutsättningar och hänger kvar i Torkasaft. Visserligen med en och annan kul kulturtur till diverse storstäder – på tisdag Little Feat i Malmö (Rag-and-Bone och Richard Lindgren som förband gör det fria inträdet ännu mer prisvärt) och på fredag Leela James i Köpenhamn – men någon måste ju sila flädersaften och skrapa fönstren. Och – när vädret inte hindrar – kolla hållfastheten i hängmattan.

Därför var jag ingen annanstans

Den här helgen borde jag egentligen varit någon annanstans.

Jag borde ha varit i barndomsstaden Ängelholm. Morsan hade fyllt 75 i lördags, och det hade väl varit passande att lägga en blomma på graven, träffa brorsorna och deras familjer och visa att mojan fortfarande finns med oss. Dessutom passade brorsdottern idag på att bli matchens lirare när Engelholm defilerade hem SM-guldet i volleyboll. Nog borde farbror Bengavoice och kusinerna stått på läktaren och hejat?

Och jag borde ha varit på nya Stadion i Malmö och sett det första derbyt på den gräsmattan. Nu blev det MFF:s första poängförlust i årets allsvenska, och jag undrar hur mycket det är mitt fel. Jag säger som jag brukar: Skyll på mig, det är helt okej.

Den engagerade läsaren river sig säkert nu i kalufsen och undrar: Varför var han varken här eller där? Och var var han verkligen?

Jag inleder svaret med några bilder från dagens promenad längs bäcken i Skartofta:

Taket därborta sitter på mitt hus.


Jag behöver väl inte förklara vidare? Att jag fick jackpot i ungdomslotteriet var ren bonus: Jag fick med mig inte bara mina egna två, utan även en extra 16-åring, som såg chansen till skogsäventyr och luftgevärsskytte. Jag vill inte generalisera, men det känns lite som beviset på att två minus blir plus.

Till detta ska läggas ett bländande briljant väder, vin och nattliga cigarrer med glada grannar, åtta kilometer på löpvänliga grusvägar och årets första grillning. Vad slår det?

Jag vägrar vårdeppa – trots guldläge

Framdäcket på cykeln har varit platt två morgnar i rad.

Vårfloden av pengar tog ut sin rätt och det blev ebb i kassan. Jag gick till min personliga bankpojke och redde ut det värsta. När den akuta ekonomiska krisen var åtgärdad lovade han att jag kunde deklarera på nätet – lätt som en plätt – bara jag fixade ett BankId via internetbanken. Jag gjorde som jag blev tillsagd, och resultatet blev såklart att jag blev portad från nätbanken helt och hållet.

Eftersom jag helt saknar självförtroende när det finns pengar med i bilden var jag övertygad om att det var mitt fel när både tidningen och sonens linslangare slutade leverera. De är båda anslutna till autogiro – som verkar innebära att de när de vill får plocka ut hur mycket de vill från mitt konto – och jag trodde förstås att kontot varit tomt när de stuckit in sin pengasug. Men det visade sig att pengarna var på plats och att det brustit någonstans i byråkratin. Bladet och linslössen skyllde på banken som skyllde tillbaka.

Medan de skyller på varann går sonen utan linser och jag utan tidning, och konstaterar att det där med autogiro verkar ruskigt mysko. Inte en enda påminnelse har jag fått från något av hållen, utan de stryper bara leveranserna utan att höra av sig. När jag ringer till dem lovar de att skicka faktura så att jag kan återställa den ekonomiska balansen. Men ingen av dem har skickat nånting efter knappa två veckor. En gång tyckte jag autogiro verkade smart.

Det mesta skiter sig, verkar det. Jag har inte ens nämnt en trippel i duscholyckor på ett par veckor eller en svindyr bilreparation. Men jag vägrar deppa. Okej, en liten stund då och då, men inte på riktigt. På fredag kör jag ut och städar ut vintern ur stugan, och sedan är allt som det ska.

Glad påsk. Det ska jag ha.

Veckans fototriss stavas med T

Det är bokstavstema i veckans Fototriss. Jag ska välja mellan F och T. Uppdraget visar sig vara svårare än jag vid första anblicken trodde. Men efter moget övervägande bestämmer jag mig för T som i Turning Torso, Tårta och Trollslända.

Turning Torso i Malmö ur en lite annorlunda vinkel.

Tårtglädje i Skartofta. Längtansfyllda blickar kastas från Lakrits i bakgrunden.

Trollslända på Sjöhagen.

Trissad av triss i triss

Veckans fototriss är något av en metatriss. Temat är nämligen just "triss". Ett alldeles förträffligt val av tema, och jag hittade snabbt två säkra kort. Sedan behövde jag inte leta länge för att dra fram en joker som kompletterar min hand.

Först jokern, som är en dam. Den bedårande multiartisten Gunhild Carling bildar sin alldeles egna trumpettrio.

Vi stannar kvar på temat musik. För visst kan man höra doakören som bor i trädet i allén vid Tullesbo? Bilden är tagen förra lördagen...

...samma dag som vi stannade till vid Dalby stenbrott och möttes av ett trolskt dis över det isbelagda brottet. Det verkar som en kuliss bakom de tre stenarna.

Rörande rödgrönt i fredagsfärgen

Hängmattebarn 1, originally uploaded by Bengavoice.

Fredagsfärgen blev för min del en lördagsfärg denna vecka. Det blev till slut en somrig bild från stugan i Skartofta. Tassarna är Lovas.

Jag provar att publicera direkt från Flickr, och det verkar funka, om än inte perfekt.

Grult och gått i fredagsfärgen

Gult och grått var färgerna som gäller den här fredagen. Grått grått grått är inga problem, det är allt runtomkring en hela tiden. Scientologernas gula varböld, som jag dokumenterat senast i söndagens fototriss, är till min glädje borta, så jag tog på en gul Skatalites-tröja idag. Men det blev ändå inget självporträtt i fredagsfärgen.
Bilden är ett par veckor gammal och är tagen i allén vid Skartofta mot Övedskloster. Skymning, klart väder, molnbank bakom åsarna i söder.

December börjar utan ord

Andra som låter bilderna tala finns hos Pumans Dotter.

Utan ord i höstrusket

Helt utan betydligt fler ord kan du hitta genom att klicka här.

Veckans fototriss är mest skräp

Skräp och sopor är temat för veckans fototriss. Det är ett ämne som man kan utvinna mycket ur. Jag ordar inte mer, utan radar raskt upp min triptyk:

Utan ord den 4 november

Utan ord är liksom inte min vanliga stil. Men nu gör jag debut bland bilderna som talar för sig själv. Resten finns här.

Sötsaker i veckans fototriss

Jodå, jag hittade några sötsaker i bildbunten. Problemet blev inte att hitta söta bilder, utan att välja ut tre av dem. Det blev till slut två skal och ett kalas.
För den som har större behov att stilla sitt sötsug finns det omåttliga mängder på Fototriss.

Triss i skyltar - det är kul

Temat för veckans fototriss är skyltar. För min del ligger utmaningen i att välja. Jag har av någon anledning samlat på mig en försvarlig hög bilder med skyltbilder. Kanske beror det på att vi hela tiden omges av dessa tingestar som försöker visa oss vägen till ett bättre liv.

Till slut blev det dessa. Först en från en liten ö i Sankta Annas skärgård, sedan från ett pyttelitet museum i Tomelilla, och slutligen en vägvisare till - ja vadå - utanför mitt hus på landet.

Detta är en bra dag att leva

Den första – ruskigt sega – jobbveckan efter semestern är över. Jag åt en avskedslunch i dag tillsammans med mina sommarkompisar inför deras återresa norrut. Sommaren försöker tala om för mig att den inte tänker vara för evigt. Saken blir inte bättre av att jag backar på en stolpe i ett parkeringshus och ger bilen en andra buckla. Nu har jag två, en från Bryssel och en från Lund.

Det är med lite mer än en gnutta depp som jag rullar hem till stugan, mikrar ett par gamla grillkorvar och couscous och slår upp en håglös fulöl.

När jag sitter och rafsar i mig röran kommer grannen förbi, vinkar och ropar "vad sägs om en öl"? "Såklart" svarar jag såklart, och det gör hela skillnaden. Ett par timmar senare har vi delat på ett par danska finöl, några Gammeldansk och två belgiska glädjespridare, inte minst en Orval som jag köpte på ort och ställe, på trappistklostret i Belgien, nära den franska gränsen.

Vi fyllnar till ganska bra medan skymningen faller, kvällsvinden skojar med oss och släcker ständigt fotogenlampan. När grannen vinglar hem vacklar jag in, och Little Big Man rullar på TV:n. Dustin Hoffmans indianfarfar tjatar om "detta är en bra dag att dö". Men jag säger emot: "Detta är en bra dag att leva".

Jag är för dum för att fatta vad fåren säger

Medan Göteborgsklacken i bakgrunden högljutt stöttar sitt lag i UEFA-cupmatchen mot Basel sitter jag i aftonsvalkan och glor ut över min äng och betesmarkerna där bortom.

Med en ruskig samordning hör jag plötsligt ett antal människolika röster som ropar "Bää, bää, bää...". Jag ser då att hela Larssons fårskock har något gemensamt att säga mig. Alla de sisådär 20 fåren tittar rakt på mig – de är kanske 50 meter bort – och skanderar sitt entoniga "Bää, bää, bää". De verkar väldigt eniga, engagerade och fokuserade.

Två frågor sätter sig i mitt huvud, och jag har ännu inte funnit något svar:
A. Vad är det de försöker säga mig?
B. Vad händer när lammen tystnar?

Lyckligt lantliv dinglar på dongeln

Tack, Telia, för att du räddar den lantliga familjefriden. Och detta trots att jag varit svekfull och sagt upp den fasta telefonen i stugan. Jacken och den hornformade utomhusklockan sitter kvar som lämningar av den tid som flytt.
Under våren och den tidiga sommaren hade jag vissa problem med att få mina tonåriga barn intresserade att följa med till landet. Min möda att motivera var om sanningen ska fram större med det ena än det andra.
Men så kom du, Telia, med lösningen på alla mina våndor. Sedan jag köpte det mobila bredbandet, som jag dessutom inte behöver betala för förrän nästa år, har ungdomarnas tolerans av vistelse på landet vuxit till något som nästan liknar ett intresse.
Den senaste veckan har de båda unga dessutom fått låna sin väna moders bärbara dator med tillhörande bredbandsdongel. Så nu sitter de i stugan och bloggar, surfar och chattar medan jag går ute i solskenet och klipper gräs, sågar ned träd och håller hängmattan i trim.

Lugnt lantliv hänger på mattan

Livet levs bäst i en hängmatta. Jag vaknar tidigt och känner mig lite seg efter gårdagens samkväm i stationshuset. Himlen är blå och vinden svag, perfekt läge för att hissa den brasilianska mellan poppel och björk.
Det är rätt kyligt så tidigt, men jag vet att solen snart klättrar över annexets tak. Denna lite frusna vetskap är nästan lika skön som de värmande strålarna när de väl kommer.
Här somnar jag om en stund innan jag masar mig upp för att mecka första morgonkaffet. Ett par talgoxar joxar runt i björken under glada skratt och kvitter. Larssons lamm vandrar bräkande till den södra delen av storhagen. Vinden lockar löven till ett stillsamt brusande.
Tre bilar kör förbi på två timmar, den tredje kommer med tidningen. Jag får kramp i vaden när jag krånglar mig ur hängmattan och trampar i en grop på väg tillbaka från brevlådan så att jag måste tömma tofflan på grus.
Vet inte riktigt varför jag skulle kliva ur över huvud taget.

Tänk vad naturen är underbar

I dag fällde jag en fem meter hög björk. Med ren handkraft. Jag blev lite besviken för att jag inte fick använda min nya motorsåg, men björken var så gammal och murken att den bara behövde en knuff för att falla. Jag kan använda sågen till att stycka upp kadavret.

På kvällen, när jag kommit hem från en långjogg via Magnaröd, Orås och Brunslöv stretchade jag i solnedgången medan fladdermössen höll flyguppvisning över min äng.

Häromdagen stod jag på samma plats när Musse och Hilda kom cyklande runt kröken. De skrämde upp en råbock som inte såg mig, utan ganska lugnt sprang över min äng mot den skyddande skogen. Den var mindre än tio meter från mig. Jag kände mig som Helen Mirrens Drottning Elizabeth vid den ihopsäckade jeepen på Balmoral i The Queen, när fjortontaggaren plötsligt bara stod där. Inte riktigt lika häftigt kanske, men så är jag ju inte heller kunglig. Lustigt att just den scenen dök upp när jag zappade mellan kanalerna i dag.

På en morgontidig joggingrunda kan jag stöta på ett halvdussin rådjur. Hägrar och igelkottar möter jag även i stan, men där kryllar det inte av glador och vråkar. Jag har sett bastardsvin och grävlingar.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jag tror att den skånska musikeliten fångat det bättre än jag någonsin kan. Peps Persson sjöng "Livet på landet, det är vad jag vill ha" och Philemon Arthur & the Dung gav den nyanserade beskrivningen "Tänk vad naturen är underbar, tänk vad naturen är fin".

Men det är klart, samtidigt är det skönt att Timbuktu finns där och håller dörren öppen: "Vi drar till Malmö".

En tekniker i familjen vore inte helt fel

Min nyss publicerade, alldeles för långa betraktelse över en dagstur till Danmark, var det första som jag skrivit och lagt ut från sommarstugan i Skartofta. Jag har skaffat mig ett av de flitigt marknadsförda mobila bredbanden som inte kostar något förrän nästa år, så nu kan jag ligga i hängmattan och blogga, surfa och nätshoppa. Trädgården och huset är dömda till ytterligare förfall.

Jag har redan kommit ut som tekniknolla, och den trogne läsaren (du vet vem du är) undrar säkert hur det kommer sig att det fungerar redan första dagen. Sanningen är denna: Jag har funnit den perfekta lösningen – Pelle Plutt, 15 år.

Plötsligt inser jag nyttan av att ha en son som ägnar all sin tid åt att utkämpa virtuella krig på dator och TV. Jag slängde helt enkelt till honom paketet med dongel, instuktioner och hela kalaset och slängde mig själv i hängmattan. Den hade knappt stannat innan han kom ut med en triumferande min. Nu turas vi om att använda datorn, han spelar något strategiskt nätspel med Sagan om ringen-stuk, och jag skriver ett par stycken på bloggen. Nu sover han och jag har apparaten för mig själv.

Grabben pratar om att jobba med IT och spelutveckling. Jag inser nu värdet av att ha en tekniker i familjen. Det är kanske läge att bejaka hans datorpillande och sluta ställa krav på världsliga plikter som städning, motion och historieläxor. Om han kan funka som pappas datorsupport kanske jag till och med ska fundera på att förse honom med hans högt önskade egna dator.

Mensas metoder kan sluta i Tokfarsta

Klara Färdiga studsade in och berättade hon hade gjort ett IQ-test på Mensas hemsida. Eftersom snilleklubben tydligen anser att man inte kan vara smart förrän man blir myndig hade hon gjort testet för 18-45-åringar. Hon fick diagnosen IQ 121-131, snäppet under Nobelpris.

Hon såg naturligtvis chansen att få bevis för det vi båda sedan länge visste, att hon är mer intelligent än sin pappa. Sagt och gjort, jag gav mig på testet för min åldersgrupp, övre medelåldern.

Resultatet gjorde att jag tappade allt förtroende för Mensa. De tyckte att jag hade ett IQ på 131, alltså att allt tydde på att jag kunde bli medlem i denna förening för gräddan av Sveriges intelligentia. Jag som inte ens fattar vad ordet "percentil", som står på sidan som precenterade mitt resultat, betyder: "Detta motsvarar 98:e till 99:e percentilen..."

Jag känner mig som Groucho Marx. Om jag, norra Europas värsta virrpanna, tillhör Sveriges hjärntrust är det inte konstigt att världen ser ut som den gör. Jag har aldrig satt ihop en Ikea-möbel rätt på första försöket, jag kan inte skruva ihop grästrimmern som jag försökte laga och häromdagen letade jag en lång stund efter telefonen som jag samtidigt pratade i.

Det enda min hjärna verkar kunna användas till är att jonglera med bokstäver och ord. Jag fastnar för kopplingen mellan ord som "lättsam" och "ledsam" och kan knappt höra en mening utan att börja dribbla med ljud och stavelser. Jag är en urbota anagrammissbrukare, och det är på det fältet jag gjort min främsta bedrift.

Jag har ett litet hus i en by som heter Skartofta. Förutom att det är Sveriges journalisttätaste vägstump är det landets, ja kanske världens, mest och värst anagramstinna ortnamn.

När jag började flytta bokstäverna i Skartofta blev det traskofta, frakta ost, torka saft, skrota fat, kort fasta, fast kroat, Tokfarsta, ta fast kor, akta frost, att forska, fort sakta, taktofsar, trosfakta, kattfasor... Jag ödslade bort alldeles för många sena kvällstimmar på att virvla runt med de nio bokstäverna ända till det hela slutade i - katastrof.

Jag störtade in och skakade liv i min dåvarande hustru och berättade upphetsat: "Vet du om att Skartofta är ett anagram på katastrof? Fattar du?"

Äktenskapet höll väl något år till, men det blev aldrig detsamma...

Det är alltså knasbolleri med sådana konsekvenser som Mensa underblåser genom sitt uppenbarligen missvisande test. De kanske har knapert med stålar och vill ha in fler medlemmar... Aldrig kommer jag att söka medlemskap i en sådan förening.

Den som vill känna sig smart utan att plåga sig genom ett onödigt IQ-test behöver bara klicka här: Klick!