Känslorna sätter färg på sporten

Visst är det härligt med känslor i idrotten.
Therese Alshammar ömsom gråter, ömsom skrattar efter debaclet i Peking, nu utsett till Årets Baddräktsmiss 2008. Blixtlåset har slutligen gjort skäl för sitt namn.
Ara Abrahamian lämnar prisutdelningen i protest och dumpar bronsmedaljen på brottarmattan. Nu har tydligen de olympiska höjdarna bestämt att Ara inte får behålla den medalj han redan kastat bort.
Ara och Tessan är två förlorare. Men deras uppvisade känslor säger så väldigt mycket mer än det fingervarma tråkmånseriet som vi ofta ser i idrotten. Särskilt fotbollen är befolkad med nihilistiska intetsägare: "Näää, vi gör väl en ganska bra match..." Kanske ligger det en skillnad mellan individuella och lagsporter.
Ara Abrahamians medaljdump ska dock inte jämställas med när John Carlos och Tommie Smith höjde knutna nävar i svarta handskar i Mexico 1968. De protesterade mot rasism och djupa sociala orättvisor i det amerikanska samhället. Ara tycker - möjligen på goda grunder - bara synd om sig själv.