På avstånd är det lätt att gilla Rögle

När Malmö FF med all önskvärd tydlighet visat att 2008 kan läggas i den stora högen av mellansäsonger finner jag en liten tröst i att det hittills gått oväntat bra för Rögle BK.

Det tog 28 minuter att sälja slut på biljetterna till hemmapremiären, obetydligt kortare tid än det tog att på Amish-vis smälla upp den nya hockeyladan. Bygget startades direkt efter det dramatiska och oväntade avancemanget till Elitserien i våras. Och nu är den, om inte helt färdig, i alla fall inflyttningsklar.

Och det blev ju bara bättre av att Kung Kenny ställdes mot Broder Jörgen i premiären i Lindab Arena. Alla dessa förutstättningar hissade såklart motivationen i topp för de grönvita. Men om Rögle kan behålla farten och kämpatagen från Färjestadmatchen kan de nog få fler tungviktare på fall.

Som ängelholmare i mångårig förskingring kan jag numera utan problem hålla helhjärtat på Rögle. Så har det inte alltid varit. När jag för många år sedan var aktiv i den lokala basketklubben, mest som ledare efter en kort och medioker spelarkarriär, var jag ingen vän av hockeyklubben.

Äli Basket låg tidvis nära den absoluta eliten, både på dam- och herrsidan. Samtidigt låg Rögle klart längre ner i hockeyns seriesystem. Men det var ändå svårt för en satsande basketklubb att konkurrera om sponsorer och kommunens intresse med bygdens stolthet, även om stoltheten i våra ögon byggde på Pollenkungens köpfest, som gav ett par säsonger i Allsvenskan på sextiotalet. Hemma i Lergökastan finns missnöjet kvar, det märker jag tydligt när jag träffar närstående som fortfarande för en otacksam kamp om kommunala satsningar. Och det blir bara svårare ju bättre det går för Rögle.

Men här i Malmö måste jag ju uppfylla förväntningarna på en riktig ängelholmare. Inte minst ett år som detta, när arvfienden Mif får ägna sig åt att slakta småländska gärdsgårdslag. Men till våren kan jag byta fokus, för då är denna säsong av uppbyggnad över för Malmö FF, och Rolles pågar är redo att spela sig dit de hör hemma, i toppen av Allsvenskan.

Utan mudder tog jag steget in i ålderdomen

Dagen som igår var en särskild dag. Malmö FF krossade Elfsborg med 1-1 och Rögle gick till elitserien, javisst. Men framför allt fick jag det sorgliga slutliga bittra beskedet att jag klivit över krönet, börjat nedstigningen, är redo att ställa stövlarna, har inträtt i min ålders höst.

När jag köat några minuter utanför Stadion och kom fram till kravallstaketet lyfte jag självmant armarna och hoppades att vakten inte skulle ta mitt äpple eller dartpilarna som jag glömt i fickan efter onsdagens pubbesök - båda potentiellt dödliga vapen i händerna på en ninjahuligan. Säkerhetsvakten, denna spoling utan empati och förmåga att bedöma varken människors ålder eller risker i sin omgivning, gjorde en vänlig gest, steg åt sidan och sa: "Varsågod".

Jag blev inte muddrad när jag gick in på ståplats på Malmö Stadion. Kan man bli äldre än så?