Nätköp med komplikationer

Det har sina sidor att handla på nätet. Jag antydde en gång i en kommentar att jag hittat intressanta saker på en amerikansk bryggerisajt. Det var några tröjor från Flying Dog-bryggeriet med motiv tecknade av bryggeriets och författaren Hunter S Thompsons hovkonstnär Ralph Steadman. Finkläder för en öltok som jag. Jag halade upp mitt Visakort och betalade utan att tveka något som visade sig bli 571 kronor och 30 öre för fyra fina t-tröjor.

I dag kom en avi från Posten, som glatt meddelade att jag kunde hämta ut mitt paket på Hemköp mot den facila summan av 284 kronor. Det visade sig vara 221 kronor i tull och 63 kronor i speditionsavgift till Posten. Då var redan bra mer än en tredjedel av det ursprungliga pröjset frakt. Jag anade att Tullverket skulle hålla sig framme, men inte att jag skulle få lägga nästintill på kronan 50 procent till priset.

Mannen på Hemköp var mycket förstående och berättade att tullens avgifter, som han uppfattade det, verkade väldigt godtyckliga. Han rekommenderade att man bad någon vän i USA köpa varorna och sedan skicka dem som gåva. "Har du inga vänner däröver? Då är det bara att sätta igång och chatta!"

Häromdagen stod jag i samma Hemköpkö för att hämta ut en tullfri laddning från Ginzas 40-kronorsrea (kolla, där finns en hel del fynd). Det sura inköpet i paketet var bluesfilmen "Lightning in a bottle" som jag köpt från samma butik någon månad tidigare, men som plötsligt bara försvunnit. Nåja, 40 spänn, tänkte jag och beställde en ny. Att sedan fyra plattor, varav en till fullpris, fick slå den följe var både bonus och minus.

Nåja, när jag stod där i kön knackade min granne musiknörden mig i ryggen. Han log glatt och sa "Vilken tur att jag träffade dig. Jag har haft så dåligt samvete för att jag inte har lämnat tillbaka filmen som jag lånade av dig på gårdsfesten".

Nu står jag med två exemplar av filmen. Lova att inte tala om det, men jag tänkte ge min dublett till en kompis som säkert skulle uppskatta den.

En tekniker i familjen vore inte helt fel

Min nyss publicerade, alldeles för långa betraktelse över en dagstur till Danmark, var det första som jag skrivit och lagt ut från sommarstugan i Skartofta. Jag har skaffat mig ett av de flitigt marknadsförda mobila bredbanden som inte kostar något förrän nästa år, så nu kan jag ligga i hängmattan och blogga, surfa och nätshoppa. Trädgården och huset är dömda till ytterligare förfall.

Jag har redan kommit ut som tekniknolla, och den trogne läsaren (du vet vem du är) undrar säkert hur det kommer sig att det fungerar redan första dagen. Sanningen är denna: Jag har funnit den perfekta lösningen – Pelle Plutt, 15 år.

Plötsligt inser jag nyttan av att ha en son som ägnar all sin tid åt att utkämpa virtuella krig på dator och TV. Jag slängde helt enkelt till honom paketet med dongel, instuktioner och hela kalaset och slängde mig själv i hängmattan. Den hade knappt stannat innan han kom ut med en triumferande min. Nu turas vi om att använda datorn, han spelar något strategiskt nätspel med Sagan om ringen-stuk, och jag skriver ett par stycken på bloggen. Nu sover han och jag har apparaten för mig själv.

Grabben pratar om att jobba med IT och spelutveckling. Jag inser nu värdet av att ha en tekniker i familjen. Det är kanske läge att bejaka hans datorpillande och sluta ställa krav på världsliga plikter som städning, motion och historieläxor. Om han kan funka som pappas datorsupport kanske jag till och med ska fundera på att förse honom med hans högt önskade egna dator.

Varför ska teknik vara så himla krångligt?

Internet är en välsignelse - när det fungerar. Men jag fattar inte varför man måste vara dataingenjör för att få de tekniska prylarna att fungera.

Det trådlösa nätverket dog häromdagen. Jag mindes med fasa den skärseld jag gick genom när jag försökte installera det för några år sedan. Det slutade med att jag fick bjuda hem min begåvade brorsa. Även han var nära vansinnets gräns, men efter ett antal timmars fixande och ett halvdussin samtal till supporten lyckades han få det att fungera.

Därför bestämde jag mig för att vända mig till användarnas vän, enkelhetens fanbärare: Apple.

Med löften från säljaren att det var en enkel biff kopplade jag in min Airport i nätverksuttaget, slängde i startskivan och väntade på att allt skulle funka. Fem timmar senare har jag fått igång nätet. Däremellan fanns virvelstorm av TCP/IP, Ethernet, primalskrik, IP-adresser, DNS, svordomar, nätmasker, vredesmodiga promenader, hungriga barn, gateways, LAN och hans moster.

Vad jag slutligen gjorde för att få igång skiten vet jag inte. Barnens maskiner har jag ännu inte lyckats koppla upp. Men de är kloka nog att inte klaga.

Detta stärker min tes om datorfolkets brister. De tar för givet att alla har avancerade kunskaper om datorn och dess terminologi. De hasplar ur sig obegripliga bokstavskombinationer som om de talade om vädret. Genom att kalla sin vetenskap för informationsteknik drar de det goda och hedervärda begreppet "information" i smutsen. De har till och med lyckats driva mitt skrå på flykten från sitt eget namn. Vi som tidigare kallade oss "informatör" har nu tagit vår tillflykt till det ännu obesudlade "kommunikatör".