Musikvecka späckad med gammalt och nytt

Musiken har stått som spön backen den här veckan. Fem band på lika många dagar är ett godkänt facit i världen utanför festivalerna.
I går gästades K-märkta S:t Gertrud i Malmö av ett annat antikverat kulturminne, Dag Vag. Stig Vig spann vidare på idén och presenterade "kulturtrummisen" Tage Dirty samt "kulturgitarristerna" Beno Zeno och Teka Pukk. Den sistnämnde var för mig en nykomling som absolut inte var lika antik som sina kamrater.
Konserten var en – till en början ganska pliktskyldig – hitparad där farbröderna levererade allt någon i den ganska ålderstigna publiken kunde önska sig. Först mot slutet verkade dock musiken blåsa liv i kvartetten, och leendena, spontaniteten, rörelsen och svänget infann sig. Extranummer som Egyptian Reggae, Dimma, Jag blev inte hög och Snorbloos gjorde att gubbarna verkade mycket piggare på slutet än under den ganska trötta första halvleken.
Om Dag Vag stod rakt upp och ned på scen var det tvärtom med soulstudsbollen Leela James på Lilla Vega i Köpenhamn i fredags. Hon svepte in med en oemotståndlig energi, en härlig publikkontakt och inte minst en strålande soulröst och tog alla de kanske 250 i publiken med storm. Om tjejen kan omge sig med lite mer kompetent komp och produktion kommer hon att bli en stor stjärna.
Visst är det härligt att se en artist som varken har rädsla för eller distans till publiken. Leela James bjöd upp publiken till dans på scenen. Fler och mycket bättre bilder finns – om inte än så inom kort – hos min högst uppskattade följeslagare Klarabella, kanske på hennes Flickr-sida.

Huvudattraktionen på Mölleplatsen i tisdags, Little Feat, var närmast en enda lång gäspning. Visst, jag var där mycket för att höra Dixie Chicken och Willin'. Men att de tillsammans skulle bli sisådär en timme, uppvispade med ändlösa solon på diverse instrument, blev väldigt för mycket av det goda.
Dessförinnan hade dock två lokala rockhjältar värmt upp publiken denna redan från början underbart ljumma sommarkväll.
Richard Lindgren omgav sig med storheter som Eddie Nyström, Håkan Nyberg och Andi Almqvist. Välsnickrade låtar och kompetenta musiker gjorde spelningen alldeles njutbar. Men kanske skulle den gode Richard ta en titt på Leela James för att inspireras till energi, utspel och scendynamik.
Det hade räckt en bit att han kastat ett öga på Rag-and-Bone, som stod på scenen strax före. Det går inte att ta miste på att Elvis är husgud hos Mats Nilsson. Poserna och gesterna är både tydliga och charmiga. Även Mats-and-Bone är en utmärkt låtskapare, och var i mina öron kvällens behållning. Inte minst som han omgav sig med ett band som talar till mitt hjärta, gamla nordvästskånska vänner som Big Bengon och Gas Magnes.
Nu ska jag vila öronen – och inte minst rösten. Helt utan samband med musikveckan har jag dragit på mig någon sorts halsinfektion. Den enda fördelen är att jag låter som Tom Waits. Nackdelen är allmän sjukkänsla, jag gick dopad både till Leela James och Dag Vag. Nu ska jag sova mig frisk. Natti natti.

En omskakande studie i mänsklig anatomi

När min familj för sex år sedan tog ett värdigt och känslosamt farväl av Farmor, min mor, i ett kapell i Ängelholm, insåg jag att det var första gången i mitt 42-åriga liv som jag såg en död människa. Något år senare passerade min buss platsen för en ruskig trafikolycka i Lund. Även denna gång var åsynen av en död person omskakande, om än på ett annat, mer skrämmande, sätt.

I dag avslutade min bokcirkel läsåret med en resa till Köpenhamn och utställningen "Bodies". Där fick jag uppleva döda människor ur ett helt annat perspektiv. Det var en väldig studie i den mänskliga anatomin, helt uppbyggd av människokroppar som preparerats på olika sätt. Vi gjorde en fascinerande tur bland flådda och blodlösa kroppar, uppfläkta för att visa oss hur kroppen är uppbyggd med skelett, muskler, organ, in i minsta detalj.

Vetskapen om att det var, eller hade varit, riktiga människor gjorde såklart upplevelsen av Bodies ännu starkare. Det har påståtts att kropparna tillhört kinesiska fångar som avrättats. När vi frågar personalen på utställningen får vi ett välrepeterat svar om att det är människor från Kina som donerat sina kroppar. Närmare bestämt? Ingen aning.

Vi var en ganska omskakad sextett som klev ut vid Rådhuspladsen och upptäckte att vi vandrat runt bland lårmuskler, kapillärer, revben, foster och mjältar i två och en halv timme.

Den uppfriskande och aptitstärkande promenaden – under min ganska förvirrande ledning – till Café Halvvejen var nog vad vi behövde. Otroligt nog lyckades vi denna lördag i julruschens upptakt få bästa bordet på denna pyttelilla och okända pärla bland Köpenhamns krogar. En jultallrik, ett par öl och en snaps senare jazzade vi därifrån. Utan att ha sagt särskilt många ord om ämnet för dagens möte, Etkar Kerets bok "Åtta procent av ingenting". Men det gjorde inte så mycket.

En första klassens semesterdag

Om varje semesterdag vore som i går skulle det nästan bli för mycket. Eller vad sägs om att uppleva en av tidernas största konstnärer och en av dagens coolaste musikstjärnor samma dag som man får sätta sin sko i pant för ett glas öl, blir en turistattraktion i Köpenhamn och ovanpå alltihop får ett nytt jobb?

Sanden började rinna ut i timglaset för utställningen med Cézanne och Giacometti på Louisiana i Humlebæk. När jag ändå skulle över Sundet för att se Erykah Badu på onsdagkvällen var det inte svårt att bestämma sig för att göra det till en heldagsresa Öresund runt.

På tåget från Malmö stöter jag på Stefan, en gammal arbetskamrat. Han är en flitig besökare på Louisiana och vi har ett givande och intensivt samtal om konst, musik och gamla kollegor innan han stiger av i Lund. "Hälsa till Louisiana", säger han när han reser sig. "Jag ska hälsa till Cézanne", säger jag. "Ja, hälsa till henne också. Jag har inte träffat henne på åtta år", svarar Stefan och vandrar iväg.

Jag strosar runt bland Paul Cézannes epokgörande måleri, enkla motiv med avancerad komposition – sällan har så många rutor bildat så runda former. (Picasso och Braque sneglade säkert åt detta hållet innan de började kubista.) Då ringer Cecilia och frågar om jag vill ha det nya jobbet.

Sen tåget till Köpenhamn och en öl med Roffe före konserten. För att få en liter lokalbrygd i Kwak-glas på Bryggeriet utanför Tivoli får vi lämna varsin doja i pant. Vi sitter där mitt i stråket med spektakulära glas och korgtofflor på fötterna. Jag tror att vi på knappt en timme hamnar i lika många fotoalbum som Den lille havfrue.

Det börjar bli tradition att käka på Dutski Bar nära Fredriksbergs Rådhus inför konserterna. Helt okej mat till överkomligt pris, ett trevligt litet ölsortiment och förvånande nog inte knökat inför konserter som Steely Dan, Neil Young och Erykah Badu.


O och M ansluter och den bedårande Erykah ger oss en perfekt fortsättning på kvällen. Hon gör det inte lätt för sig, r&b-drottningen från Texas. Hon vänder ut och in på sina låtar, ibland tar det en stund att fatta att låten hon just nu sjunger är en av mina gamla favoriter. Men det är fenomenalt, en fulländad show med en tanke, mäktigt sväng av ett riktigt tajt band och denna röst med personlighet och känsla. Jag snackar Billie Holiday och Nina Simone. Erykah är värd allas kärlek.

På promenaden mot Hovedbangården finns 90'eren, Gammel Kongevej 90, som en given vätskekontroll. En langsam-øl och en Hof som vent. Hur lång tid slö-ölen tar beror på bartenderns berusningsgrad, men alltid minst en kvart. Lagom länge för att klämma en håndbajer som uppvärmning. Sedan kommer den imponerande skumkreationen och förklarar varför ölupplevelser inte bara är smak, utan även miljö, estetik, tidpunkt och inte minst sällskap.

På tåget hem löser vi fattigdomsproblemen, och väl hemkomna tar Roffe och jag tag i de än viktigare frågorna, hur det svenska fotbollslandslaget ska ledas för att nå än större framgång i kommande mästerskap. Uret hann bli fyra och ölen ytterligare tre (delade på två) innan orken tröt och slafens lockelser blev oss övermäktiga.

Det kallar jag en semesterdag.

"Almindelig" på svenska: "super-mega-large"?

"Svenskar älskar danskar, men den kärleken är inte besvarad. Danskar älskar norrmän, men den kärleken är inte besvarad. Norrmän älskar norrmän, och den kärleken är besvarad." Kanske stöds detta påstående både av att jag tycker det är så sant (det har sagts av den danske framtidsforskaren Uffe Paludan), och att jag trivs så bra vid mina numera alltför sällsynta Köpenhamnsbesök.

Häromdagen var det i alla fall dags att åka över bron tillsammans med några kamrater. Vi satte oss att äta på - vad ska jag kalla det - rustika krogen Halvvejen på Krystalgade när Rundetårn. När det beställdes snapsar till lunchen stod valet i storlekar mellan "almindelig" och "lille". Snapsdrickarna i sällskapet såg lite frågande ut för att de inte erbjöds stora, men var goda gäster och tog varsin "almindelig". Strax kommer flickan in med riktigt rymliga snapsglas som hon mycket rutinerat fyller till den sista droppen innan ytspänningen brister och det blir snapsblask på bordet. Problemet att förena det överfulla glaset och den törstiga munnen överlåter hon till gästen.

Senare bestämmer sig Em för att avsluta måltiden med en liten bit gorgonzola. Hon ber om en pytteliten bit, det minsta man kan tänka sig. Den vänliga servitrisen kommer raskt in med en jätteskiva på över hektot, med hackad lök och rå äggula. När Em försiktigt påpekar att hon ville ha en liten svarar den vänliga oförstående: "Men det er den mindste". Det räckte till oss alla sex.

Om man ser sig omkring på svenska näringsställen får jag en känsla av att den lilla portionen inte finns. På ställen influerade av Amerika får jag känslan att den lilla varianten inte längre finns. Läskeblasket finns i medium, large, extra large och kanske mega-super-maxi-large. Men liten? Nääää.

Eftersom jag då tillhör detta folk som, envetet och utan att vänta sig respons, älskar danskarna så föredrar jag den danska tanken: Normalstorleken är den största. Orkar man inte kan man ju lämna kvar. Jag har svårt att påminna mig att det någonstans, i Sverige, Danmark eller annorstädes, varit mängden mat som kostar pengar. Så var inte heller fallet på Halvvejen. Mycket mat och dryck till överkomliga priser. Som det ska vara när man åker till Skånes närmaste storstad.