Språkligheter som speglar världen?

Nu har jag plöjt genom de senaste veckornas Efter Arbetet och ETC, men inte hittat artikeln. Eller hörde jag det på radion? Kanske det var någon av mina alerta bloggvänner som tog upp det. Jag har i alla fall funderat på jagkantyckandet.
Hur ofta hör man inte folk av alla slag, från rikets ledare till gubbarna på puben, säga "jag kan tycka att...". Inte "jag tycker att", utan "jag kan tycka att". Personligen anser jag man i en diskussion kan hoppa över tyckerideklarationen över huvud taget - det säger väl sig själv att det jag säger är min åsikt - men att stoppa in ett "kan" ger en extra dimension till synpunkten.
I vår desperata jakt på konsensus signalerar vi med ett "jag kan tycka" att vi underkastar oss den gemensamma åsikten, och att det jag säger är en möjlig sådan. Är vi mesiga, eller?
En arbetskamrat, som absolut är en debattglad person full av starka åsikter hänfaller ständigt till detta jagkantyckande. Så det är inget som avspeglar den som säger det, utan snarare ett symptom på en klimatförändring.
Samma kollega talar också ständigt om oss två, som ofta arbetar tillsammans, som "jag och Bengt". Alltså till skillnad från "Bengt och jag".
Jag är uppfostrad i en självutplånande miljö där man alltid sätter andra före sig själv. Men den betydligt yngre kamraten tillhör den egocentriska generation, från ett senare decennium, som ständigt sätter sig själv i första rummet.
Det kan finnas tillfällen då till och med jag använder denna bakvända ordföljd, men då handlar det om typ att markera att jag tar huvudansvaret och att någon annan ska medverka i en mindre betungande roll.
Vad säger då detta om världen och den tid vi lever i? Jo, att vårt samhälle befolkas av egenkära typer som som står för sin åsikt så länge alla andra håller med. Kan jag tycka.