Kung Zlatan kom hem till Malmö

Det kändes ett slag som om jag inte skulle få plats på Stadions läktare när Svenska Zlatandslaget hade öppen träning i dag. Men efter att ha kryssat runt i korridorerna och köat i kanske en kvart kunde jag till slut klämma mig till en plats på östra långsidan.
Hur kommer det sig att sisådär sextusen personer sluter upp för att titta på ett träningspass? Nytändning i landslaget, Erik Hamrén har skapat en ny anda och utnyttjar resurserna på ett sätt som var främmande för den tidigare ledningen. Zlatan Ibrahimovic är som alltid het och kommer till Malmö som kapten i landslaget.
Väldigt många av oss som var på läktaren var unga män och pojkar med rötter i andra länder. De tjoade på Zlatan och jublade så fort han gjorde något det minsta spektakulärt. Det går inte att beskriva hur viktig Zlatan är som förebild för massor av killar i Malmö. När han kommer hem till Malmö som kapten för landslaget är det väldigt många som är väldigt stolta. Han är det levande beviset på att man kan lyckas även om man är en invandrarkille från Rosengård.

Pigg hundraåring bjöd på färgsprakande fest

Kulan i luften, nu i hundrade år. Malmö FF firade sin hundraårsdag med en fotbollsfest, hemmapremiären mot Örebro bjöd något så ovanligt som en slutkvart utan en smärtsam oro för att gästerna ska få utdelning mot de alltmer ängsliga blåtröjorna och kvittera eller - värre och vanligare - göra ett segermål. Tvärtom kunde vi rycka på axlarna och nästan skratta lite överseende när Wilton Figueiredo slog en straff ett par meter över ribban.

Det känns bra när spelarna verkar slå en passning för att skapa något, inte för att sparka ifrån sig ansvaret för den farliga bollen. Om Malmö FF kan behålla den inställning de hade på Stadion idag kan det bli en glad säsong. Då kanske de tiotusen tomma platserna fylls på under de kommande omgångarna.

Hängivna supportrar hade meckat ihop 10.000 blåvita flaggor, hela Malmö Stadion fladdrade stundtals i himmelsblått under jubileumsmatchen. Men det är sorgligt att se hela sektioner stå tomma, frånsett de lojt slokande flaggor som fansen ställt ut vid varannan plats. Visst, klubben har en del i skulden när de tar hutlöst betalt - jag fick betala 180 spänn för en ståplåt (20 kronor i "serviceavgift - vem får det när jag bokat biljetten på nätet och printat den själv?) - men visst kan man vänta sig bättre från Sveriges bästa fotbollspublik.

Sen kan man gnälla lite på att nämnde Wilton misslyckas med det mesta och att laget är tvunget att göra alla uppspel via kanterna. Men det är roligare och mer relevant att glädjas över "ålen" - nej, snarare "huggormen" - Agon Mehmeti, vindsnabbe Daniel Larsson och flyfotade Guillermo Molins, som hade det lite motigt i första halvlek men vaknade till i andra. Och 19-årige Ivo Pekalski, som hoppade in och gjorde några aktioner som får en att ana lösningen för det problematiska innermittfältet.

Jag vet inte hur många gånger jag har lämnat Malmö Stadion med en bitter känsla att jag blivit blåst på biljettpengen. Men sådana här kvällar, när man cyklar hem med en varm och nästan osmolkat positiv känsla, gör det värt att vara trogen. Men det är klart, jag har inget emot att de sistnämnda blir vanligare.