En sportmåndag att minnas

Tillbaka på jobbet efter semestern. Drygt 200 mejl att plöja genom utan att egentligen vet hur man gör när man jobbar. Någon berättade att jag mitt i denna förvirring dessutom var tillförordnad förvaltningschef. Så innan veckan är slut ska jag ha skapat ordning, först i min skalle och sedan i det skånska näringslivet.

I skuggan av detta gjorde några ungdomar och en obetydligt äldre halvgud måndagen till en dag att minnas även i sportens värld. Först spurtade 15-åriga Sarah Sjöström hem VM-guld och ännu ett världsrekord på 100 meter fjärilsim. Det är väl ganska troligt att hon fixade ett bragdguld på kuppen. Det ska mycket till för att ta det ifrån henne, möjligen att Christian Olsson chockar världen, eller att svenska fotbollslandslaget trotsar oddsen och tar sig till VM. Fast i det sista fallet är det väl tveksamt om man ska premiera att man tar sig ur en knipa man själv försatt sig i.

Efter drygt månader utan seger tog Malmö FF tre poäng borta mot Halmstad. Men det satt långt inne. Wilton Figueiredo hade effektivt spritt bollarna över läktarna på Örjans Vall innan Halmstads annars duktige målvakt Magnus Bahne gav 18-årige Jiloan Hamad en hjälpande hand (?). Sedan fyllde inhoppande 19-åringen Agon Mehmeti på med två bollar i samma maska.
En stilla förhoppning är att detta kan vara en vändpunkt för MFF, att de kan börja ta de segrar som både spelarmaterialet och spelet fram till straffområdet gör dem förtjänta av. Men en match gör ingen sommar och även i dag såg vi nästan 70 minuter av akut målkramp.

Och så är Zlatan klar för Barca. Om rykteskarusellen kring Zlatans framtid beror på att han är extra intressant eller att han möjligen har en sällsynt mediekåt agent låter jag vara osagt. Men nog har väl beskeden om att han hamnar i olika engelska eller spanska klubbar, blandat med att han stannar i Inter, varit ganska pinsamma. Men nu spelar han där jag vill ha honom, i den rödblå tröjan med "Unicef" på bröstet.
Den gode Zlatan förnekar sig inte. I TV sa han något om att "har drömt om att spela för Barcelona. Det har alltid varit min favoritklubb". Jag vill minnas att jag har hört honom säga liknande saker när han kom till både Inter och Juventus. Fast om de klubbarna. Och hur var det egentligen med Ajax? Men det är väl tillåtet att ha en favoritklubb i varje land. Och två i Italien.
Iniesta, Messi, Bojan, Xavi, Henry, Ibra. Nu blir det fest på Camp Nou. För att inte tala om i TV. Nu får vi hoppas att TV4 Sport fortsätter med sina generösa La Liga-sändningar, och inte skickar över Barcelonas matcher till Canal Plus eller något ännu värre. Men med Viasat-gängets hantering av Champions League i färskt minne är det väl troligt att vi ska behöva pröjsa dyrt även för de här godbitarna.

På avstånd är det lätt att gilla Rögle

När Malmö FF med all önskvärd tydlighet visat att 2008 kan läggas i den stora högen av mellansäsonger finner jag en liten tröst i att det hittills gått oväntat bra för Rögle BK.

Det tog 28 minuter att sälja slut på biljetterna till hemmapremiären, obetydligt kortare tid än det tog att på Amish-vis smälla upp den nya hockeyladan. Bygget startades direkt efter det dramatiska och oväntade avancemanget till Elitserien i våras. Och nu är den, om inte helt färdig, i alla fall inflyttningsklar.

Och det blev ju bara bättre av att Kung Kenny ställdes mot Broder Jörgen i premiären i Lindab Arena. Alla dessa förutstättningar hissade såklart motivationen i topp för de grönvita. Men om Rögle kan behålla farten och kämpatagen från Färjestadmatchen kan de nog få fler tungviktare på fall.

Som ängelholmare i mångårig förskingring kan jag numera utan problem hålla helhjärtat på Rögle. Så har det inte alltid varit. När jag för många år sedan var aktiv i den lokala basketklubben, mest som ledare efter en kort och medioker spelarkarriär, var jag ingen vän av hockeyklubben.

Äli Basket låg tidvis nära den absoluta eliten, både på dam- och herrsidan. Samtidigt låg Rögle klart längre ner i hockeyns seriesystem. Men det var ändå svårt för en satsande basketklubb att konkurrera om sponsorer och kommunens intresse med bygdens stolthet, även om stoltheten i våra ögon byggde på Pollenkungens köpfest, som gav ett par säsonger i Allsvenskan på sextiotalet. Hemma i Lergökastan finns missnöjet kvar, det märker jag tydligt när jag träffar närstående som fortfarande för en otacksam kamp om kommunala satsningar. Och det blir bara svårare ju bättre det går för Rögle.

Men här i Malmö måste jag ju uppfylla förväntningarna på en riktig ängelholmare. Inte minst ett år som detta, när arvfienden Mif får ägna sig åt att slakta småländska gärdsgårdslag. Men till våren kan jag byta fokus, för då är denna säsong av uppbyggnad över för Malmö FF, och Rolles pågar är redo att spela sig dit de hör hemma, i toppen av Allsvenskan.

Vad har filosoferna emot idrotten?

Har filosofer något särskilt emot idrott, eller vill de bara provocera fram uppmärksamhet?

Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö har i flera år med den envishet som präglar en viss kategori människor hävdat att doping ska tillåtas inom idrotten. Han har väl betraktats som en ensam virrpanna som haft sin kontroversiella teori som lönsam hobby. Han har frikort till TV-debatterna när det ska pratas doping, och många redaktörer vet att en intervju med Tännsjö garanterar spektakulära rubriker.

I dagens "Den olympiska studion" i SVT fick filosofen Kutte Jönsson nästan helt oemotsagd lägga ut texten om att doping bör legaliseras. Jönssons tes var att doping bedrivs på "idrottens bakgårdar" och därför blir okontrollerad och farlig. Om dopingen var tillåten skulle den ske under kontrollerade former och därmed bli ofarligt, tyckte Jönsson.

Den annars alerte programledaren André Pops blev antagligen sufflerad, eftersom det tog en stund innan han lite håglöst bad om ett förtydligande, varpå filosof-Kutte fick säga samma sak en gång till. Den rabiata dopingmotståndaren Erica Johansson, som förespråkar nästintill dödsstraff för doping, fanns någonstans i studion och fick antagligen hållas fast för att inte kasta sig över den späde filosofen.

Filosofer har väl funderat en del på sina teorier. Men har Kutte verkligen tänkt färdigt när han säger att legal doping blir ofarlig?

I Kuttes värld blir idrotten en tävling i doping i stället för längdhopp eller brottning.

Det krävs avancerade laboratorier för att minska riskerna. Det skulle säkert, i Kuttes värld, funka för eliten i länder med resurser. Men för den ambitiöse idrottaren skulle vägen dit kantas av kvacksalvare och medicinmän. Det låter inte särskilt riskfritt.

Och vilka chanser skulle de ha som ville använda sig av talang och målmedveten träning, men var naiva nog att tro att de kan ta skada av att pumpa kroppen full med hormoner och droger? Doping skulle inte bara bli tillåten, den skulle bli en förutsättning för att nå eliten.

Jag vet inte vilka substanser som filosoferna dopat sig med för att komma till sina tokiga slutsatser. Men de kan säkert fundera fram någon cocktail som kan öka deras klarsyn.

Briljant boxning duperar samvetet

Vart fjärde år överraskar jag mig själv med att gilla boxning. I vanliga fall är jag inte tilltalad av denna självförsvarets ädla konst, men när det vankas olympisk boxning på TV vaknar det vilande intresset till liv som på en given gonggongsignal.

Dagens match i fjädervikt mellan ukrainaren Lomatjenko och ryssen Selimov kan komma att bli hela spelens bästa match, och den kom redan i första omgången. Eftersom boxningen inte nyttjar någon seedning i OS hamnade revanschmötet från fjorårets VM-final redan i första rundan. Lite dumt om ni frågar mig. Nu tror och hoppas jag att Lomatjenko, som fick revansch för förlusten i VM, sopar banan med allt motstånd och tar guld.

Matchen var alldeles bländande, där ryssen hade en rejäl ledning efter första ronden. Men sedan vaknade ukrainaren och vände till en klar seger. Det var bländande boxning, snabba fötter och händer, smattrande slagväxlingar och inte minst en nästan lekfull attityd med glimten i ögat.

"Men de slåss ju", säger vän av ordning. "Man ska ju inte bruka våld." Jag vet. Jag går alltid några ronder med mitt samvete när jag blir alltför tänd av boxning. Till mitt nobla självförsvar brukar jag säga att de olympiska boxarna är väl vadderade och inte utsätts för särskilt långvarig misshandel.

Dessutom räcker det med att titta lite på sport-TV för att inse att det kan vara värre. TV4 Sport har tydligen lagt ned toppfotbollen och NBA-basketen nu när den kommit med i de flesta kanalutbud. I stället tycker TV4 att svenskligheten ska berikas med – förutom poker i parti och minut – rallarslagsmål i en bur, där alla medel är tillåtna. Och på SVT, den där kvalitetskanalen, snubblade jag häromdagen in på ett danskt wrestling-spektakel, ni vet sån där på förhand uppgjord pellejönsbrottning. Det gläder mig inte att mina licenspengar används till att visa töntar som slår varann i huvet med bord och kastar ut domaren bland publiken.