Rosa marknaden på Gröna Lund

Rosa och grönt var det som gällde i dagens Fredagsfärger. En utmaning, javisst. Det fanns gott om lupiner på ängen i Skartofta, de bilderna var ovedersägligt rosa och gröna. Men jag valde en svängig bild från huvudstaden, en ganska flitigt avbildad slänggunga med inslag av just de rätta färgerna. Och det är väl ett extra plus att bilden är tagen på Gröna Lund.

Brev från "Massa" – kan det bli bättre?

Det tog mig ganska många år att få iväg det där brevet till Hasse Alfredson. Det krävdes att en uppfriskande tjatig kusin satte lite eld i baken på mig. Men när jag väl kommit loss och fått brevet på lådan var den gode Hasse inte lika senfärdig; en vecka senare – närmare bestämt i dag – låg ett vänligt och tacksamt brev från allas vår Malte Lindeman, son till Valfrid Lindeman, i min brevlåda. Jag säger bara det, Hasse: Det är jag som ska vara tacksam.

Min far, Ingvar, var klasskamrat med Hasse Alfredson. De tog studenten tillsammans på Nicolaiskolan i Helsingborg. Far, som dog när jag var fem, var med i en väldigt tidig Hasse Alfredson-uppsättning, "Columbus eller det förlorade ägget", som de satte upp på skolan. De båda gjorde också lumpen tillsammans, det måste ha varit på P2 i Hässleholm.

Jag har ett tummat och fläckigt manus till "Columbus" och ett gammalt klassfoto i en mapp med gamla bilder och minnen. Dessutom har jag ett brev som soldaten Ingvar skickade till sin syster och svåger, och det var framförallt det som jag trodde Hasse skulle vara intresserad av. Ynglingen som skulle bli min far berättar där en dråplig historia där "Massa" Alfredson, en pansarvagn, en bagarbil och ett hundratal wienerbröd har framträdande roller.

I dag kom alltså svaret från Hasse Alfredson. Han berättar att han minns både min far och "händelsen med brödbilen". Han fyller på med ytterligare fakta i målet, men skriver "sen är det inte mycket mer jag minns på grund av begynnande ålderdomshjärna". Han är att gratulera om den är begynnande vid 77 års ålder. En lumparkompis påminde mig för något år sedan om en dramatisk händelse vi var med om i början av 80-talet, men jag hade fullständigt glömt bort den. Och jag är 48.

Brevet från Hasse Alfredson var personligt och vänligt. Fattar ni hur stort det är att få ett sådant brev från en som jag tveklöst kan beskriva som en idol? Han förnyade svensk humor, han kan kombinera folklig festlighet med knivskarp satir med politisk udd. Hans figurer, revyer, filmer och böcker är kända och älskade av generationer av svenskar. Och han skriver att han är tacksam mot mig.

Så till dagens uppgift: På bilden ovan står min far Ingvar näst längst till vänster. Kan du hitta Hasse Alfredson?

Svärtan går inte ur typerna från Arbetet

Fredagens after work blev en sådan i dubbel bemärkelse. Den nygamla tidningen EfterArbetet gav ut sitt första riktiga nummer och bjöd till kalas på Inkonst. Det kunde jag ju bara inte missa, jag som fanns med under de sista femton åren hos föregångaren Arbetet.

En tidning som doftade trycksvärta var det första jag fick i handen. Sen fanns där Pelle Ossler och Staropramen och högtidstalande chefredaktörer, en hel del gamla stötar från Arbetet-tiden, men i övrigt inte särskilt mycket folk. Det kom dock fler inramlande under kvällen, så till slut var det en ganska anständig trängsel.

Det var en intressant upplevelse att återse mina gamla arbetskamrater, som jag i många fall inte träffat på de åtta år som gått sedan Arbetet lades ner. De exarbetare som kom på festen var nästan bara män. Är det så att kvinnorna kastar loss och går vidare, medan vi män lever kvar i det förgångna?

Flera av de kamrater jag träffade har liksom jag lämnat journalistiken. Men karaktärerna hade de kvar. Den resonerande analytikern drog igång långa diskussioner om den nya tidningen. Traditionalisten tyckte den var för lite av gamla Arbetet och den som följt med utvecklingen tyckte precis tvärtom. Festprissen ville inte prata jobb, och så blev det i viss mån eftersom vi pratade om saker som var jobb för tio år sen.

Och så var han där, den bittre egocentrikern som växer genom att få andra att krympa. Med dräpande och nedlåtande kommentarer visar han upp ett destillat av avadå-attityden. Att inte låta sig imponeras räcker inte; den som har något att berätta kan tamefan fara och flyga. Den här figuren har bytt bana och arbetar nu i en verksamhet där han har stort ansvar för andra människor. Om de tvingas leva i en så förgiftad atmosfär som den han skapar kan det ta en ände med förskräckelse. Jag hoppas innerligt att den negativa attityd vi fick stå ut med var ett återfall till Arbetet.

Malplacerad trefaldighet

"Fel sak på fel plats" var temat för veckans Fototriss. Det kanske lika gärna kunde vara "rätt sak på fel plats", eller varför inte "fel sak på rätt plats"? Jag vet inte riktigt i vilken av kategorierna min trio hamnar, men den kommer i alla fall här:

Cykeln ligger på kanalens is i Malmö. Vem har lust att hämta den? Inte jag.

Framför stadsbibioteket i Malmö finns en damm, och i dammen finns en gummihandske. Bara så du vet, om du skulle behöva en.

Jag får inte riktigt ihop bilden av Fred Åbergs skulptur "Böst", som står i Trelleborg. Det är nånting på bilden som inte riktigt hör hemma där...

Sanslöst sväng vid romsk mogendans

För något år sedan hittade jag en annons på nätet om en konsert i Malmö med Fanfare Ciocarlia och blev ruskigt besviken när jag insåg att spelningen varit dagen före. Ända sedan jag hörde låtar från plattan "Queens and Kings" i det fantastiska radioprogrammet Klingan gillade jag skarpt den fenomenala rumänska blåsorkestern.
Nu var det nära igen, men när jag slog upp Sydsvenskan på torsdagsmorgonen såg jag en bild av den makedonska primadonnan Esma Redzepova, som är med på "Queens and Kings" och insåg snart att det inte bara var Fanfare, utan hela paketet från plattan som turnerade under namnet "Gypsy Queens and Kings", och att de skulle spela på Mejeriet i Lund på kvällen.
Vilket sväng det blev. Både på scen och i publiken fanns folk i alla åldrar, med tonvikt på övre medelålder. På en grund av slagverk och fyra feta tubor lekte en samling ekvilibrister fram en bubblande mix av orientalisk, latinsk och balkantjosan. Unga Florentina Sandu från Rumänien var charmerande, bulgariske Jony Iliev såg ut som en Miami Vice-skurk, franska trion Kaloome höll spansk afton och majestätiska Esma bara ägde scenen.
Jag behöver inte orda mer, utan låter dem tala för sig själv.

Fredagsfärger från torsdagen

Skulle turkos och svart vara svåra fredagsfärger? Icke sa Nicke. En kagebit, som vi säger i Skåne.
Bilden tog jag med mobilen i går på Mejeriet i Lund, när den fenomenala blåsorkestern Fanfare Ciocarlia tutade loss, och den majestätiska primadonnan Esma Redzepova var höjdpunkten i stjärnparaden. Jag återkommer nog till konserten, kanske i morgon.

Snart kan jag skvallra utan att få sparken

En statlig utredning föreslår att meddelarskyddet för anställda i kommuner och landsting ska stärkas. Om en kommunal chef bestraffar en medarbetare som tipsat medierna ska chefen kunna bestraffas med böter eller fängelse. Det grundlagsstadgade meddelarskyddet gäller sedan tidigare för såvål statligt som kommunalt anställda, vilket innebär att myndigheter inte får efterforska källan till uppgifter i medierna. Men det är bara statliga chefer som juridiskt kunnat ställas till svars, eftersom det för kommuner och landsting reglerats i kollektivavtal. De nya reglerna kommer enligt utredningen att öka skyddet för kommun- och landstingsanställda som lämnar uppgifter om missförhållanden till medierna.

Det är ju alldeles lysande. Som landstingsanställd kan jag då äntligen berätta om alla brister som finns i ledningen av mitt landsting. Eller region, som det råkar heta här. Jag kan berätta om hur det brister i helhetssynen, hur organisationens högsta chefer ser varann som konkurrenter i stället för partners och hur det i en omorganisation blir viktigare att få fler medarbetare till sitt arbetsområde än att trimma administrationen och spara skattebetalarnas pengar.

Jag kan berätta om organisationen som har en vision om bättre liv i landsänden, men ständigt sätter organisationens intressen före regionens och invånarnas. Det är dags att avslöja hur vi hellre låter bli att göra insatser än att dela äran med huvudkonkurrenten – staten och dess förlängda arm länsstyrelsen.

Då ska sanningen fram om hur vi lägger ner hundratusentals kronor och år av arbetstid på en flashig årsberättelse som egentligen bara riktar sig till 149 ledamöter i fullmäktige. Och hur många av dem som verkligen läser den...

Men än så länge är det bara ett förslag. Så jag får väl snällt vänta lite med att berätta om dessa och alla andra missförhållanden. Men vänta bara. Det kommer att bli en kioskvältare.

Trissad av triss i triss

Veckans fototriss är något av en metatriss. Temat är nämligen just "triss". Ett alldeles förträffligt val av tema, och jag hittade snabbt två säkra kort. Sedan behövde jag inte leta länge för att dra fram en joker som kompletterar min hand.

Först jokern, som är en dam. Den bedårande multiartisten Gunhild Carling bildar sin alldeles egna trumpettrio.

Vi stannar kvar på temat musik. För visst kan man höra doakören som bor i trädet i allén vid Tullesbo? Bilden är tagen förra lördagen...

...samma dag som vi stannade till vid Dalby stenbrott och möttes av ett trolskt dis över det isbelagda brottet. Det verkar som en kuliss bakom de tre stenarna.

Rörande rödgrönt i fredagsfärgen

Hängmattebarn 1, originally uploaded by Bengavoice.

Fredagsfärgen blev för min del en lördagsfärg denna vecka. Det blev till slut en somrig bild från stugan i Skartofta. Tassarna är Lovas.

Jag provar att publicera direkt från Flickr, och det verkar funka, om än inte perfekt.

Det stinker om min fototriss

Lukt eller doft var temat för veckans fototriss. Jag kanske håller på att ramla över till begreppet "stank", i alla fall i ett par av mina bildexempel.

Det börjar med Broloppet 2000. Typ 80.000 pers sprang över Öresundsbron, och några av dem behövde kissa. Öresund fick en aningen gulare färg och kulare doft.

Långt senare, inte långt därifrån, på andra sidan av samma hav. Tången vid Skanör sprider en omisskännlig lukt. Nu pratas det om att samla ihop den och producera biogas av den.

Revingefältet väster om Vombsjön är en härlig resväg från stan till landet. De frigående korna tittar oförskräckt och nyfiket på oss när vi rullar förbi. Det doftar sommar och landet.

Grult och gått i fredagsfärgen

Gult och grått var färgerna som gäller den här fredagen. Grått grått grått är inga problem, det är allt runtomkring en hela tiden. Scientologernas gula varböld, som jag dokumenterat senast i söndagens fototriss, är till min glädje borta, så jag tog på en gul Skatalites-tröja idag. Men det blev ändå inget självporträtt i fredagsfärgen.
Bilden är ett par veckor gammal och är tagen i allén vid Skartofta mot Övedskloster. Skymning, klart väder, molnbank bakom åsarna i söder.

Nu har Lux en date med Elvis

I can't hardly stand it. Lux Interior har sjungit färdigt sista versen. Han är på en date med Elvis.
Jag blev förvirrad, förvånad och förstummad den dagen 1979 eller 80 när Mad Mattsson gav mig en kassett med något han lovade var världens bästa band genom tiderna. "Oh baby I see you in my TV set, I cut your head off and put it in my TV set..." Eeh, världens knäppaste kanske, men världens bästa? The Cramps lämnade varken mig eller någon annan oberörd, men min första känsla var snarare en gnagande irritation än evig kärlek.

Men det är med The Cramps som med kaffe och öl. Man måste lära sig att älska dem, men när kroppen väl blivit tillvand kan man inte vara utan. När jag spelat kassetten med "Songs the Lord taught us" tusen gånger hade giftet spritt sig till varenda kapillär i min magra lekamen. Den baslösa skräprockabillyn var mer än musik. Det var ren känsla, det fanns inget konstruerat, tillgjort, det var äkta. Musik från magen. Från jorden. Från själen. Det finns musik, och så finns The Cramps.

The Cramps är det enda band som jag har piratplattor med. Sju stycken. Ibland av så usel kvalitet att det syns på vinylen. Live-EP:n från världsturnén 1980, i genomskinlig vinyl med helvit etikett, är utgiven i begränsad numrerad upplaga, 500 ex. Jag har nummer 501. Det är inkopierat i den medföljande stencilbilden i A4-format. Det är rock'n'roll.

Tre gånger hann jag ha en date med Lux. 1986 på gamla KB vid Erikslust var det närmast en religiös upplevelse att se den svartklädde galningen med uppenbart besvär klättra upp i de rangliga högtalarstackarna, stoppa mikrofonen i munnen och sjunga "She said": "Woh! Ih! Ah! Ah!" eller snarare "Mh! Mh! Mh! Mh!" Eller om det var en annan låt.

1990 stod han, som alltid tillsammans med livskamraten och världens sexigaste sologitarrist Poison Ivy, på stora Readingfestivalen, och stoppade mikrofonen i linningen på latexkalsongerna, det enda han hade på sig förutom de röda stilettklackade pumpsen.

2006, när de spelade på nya KB, hade både han, Ivy och jag blivit betydligt äldre. Men den gamla kärlek som inte rostat, möjligen flagnat en del, blommade snabbt upp på nytt och jag fick för någon timme min ungdom tillbaka. Mobilkameran fångade trots sin begränsning kameleonten Lux i två skepnader, på den ena är han Frankensteins monster, på den andra en ung Iggy Pop. (Han var förvirrande in i döden; I Aftonbladet och Svenskan blev han 62 år, i Dagens Nyheter 60. Enligt Wikipedia har majoriteten rätt.)

Nu har alltså Lux Interior börjat inspelningen av sina verkliga Gravest Hits. Han har klivit genom The Green Door för att stötsjunga sångerna som Herren lärde honom. Kanske kommer han tillbaka som en Voodoo Idol och svänger loss i en Zombie Dance. Eller så kommer det bara ett vykort med ett Aloha from Hell.

Vinterkyla och stugvärme i fototriss

Här och nu är det påbjudna temat för februaris första Fototriss. Den snögloppiga snålblåst och råkyla som råder i Malmö lockar inte helt till några längre promenader. Jag tog med mig kameran när jag gick och handlade. De två första bilderna är tagna på den turen, och illustrerar nog vad jag menar. På den första syns scientologernas vargula tält, som om möjligt gör stämningen på Värnhemstorget än mindre gästvänlig. Den andra visar en mångfald av bättre och trevligare alternativ till sysselsättning. Den tredje visar ett annat starkt skäl att stanna inne i stugvärmen en dag som denna.