Roffes bok i hålet efter Palms päronträd

Om en kompis som är författare i sin nya roman riktar ett särskilt tack till dig är det väl inte mer än rätt att du visar din uppskattning genom att använda den lilla kanal du har för att marknadsföra nyss nämnda bok?
Därför uppmanar jag nu alla i hela världen att läsa Rolf Almströms första bok på 13 år, Svart arbete.
Du kan kolla på hemsidan om du vill veta mer om boken eller om Roffe, det mesta verkar finnas med där. Det som jag känner mig en smula delaktig i är det korta historiska avsnitt som inleder boken, och som jag för några år sedan berättade för min vän Rolf.
Det är historien om August Palms päronträd i Malmö, uppklättrad i vilket den gamle agitatorn eldade de malmöitiska massorna mot överheten i slutet av 1800-talet. När Malmö hundra år senare skulle bygga nytt stadshus på samma plats stod trädet kvar, och kommunen såg till att huset ritades med en inbuktning så att detta historiska träd fick en framträdande plats.
Byggentreprenören insåg snabbt att det skulle bli dyrare att hela tiden försiktigt ta sig runt det ömtåliga fruktträdet än att betala det vite som fanns i avtalet, och plöjde helt sonika bort Mäster Palms träd och hostade upp kosingen. Men inbuktningen i huset finns kvar.
Roffe beskriver alltså detta i början av Svart arbete, och fortsätter: "Allt som återstår är alltså ett veck i byggnaden. Och i det vecket, tomrummet efter mäster Palms päronträd, bor den här berättelsen". Det kittlar i alla fall min läslust och jag ser fram emot att följa den spännande fortsättningen.

Nästa år siktar jag på drömmilen

I går deltog jag i Upploppet på Malmö högskola. Nej, ingen behövde kalla in hemvärnet, och inga radikala studentgrupper ockuperade aulan och krävde kungens avgång och högre studiemedel. Även om det kanske skulle behövas. Det handlar i stället om den löptävling som, möjligen efter VM och OS, måste ha fått flest spaltmeter per löpmeter. Läs bara här, eller här, eller kanske här eller här. Det är inte illa för ett jippo där något hundratal glada springpojkar och -flickor flåsar en engelsk mil, 1609 meter, bland bokhyllorna i högskolans bibliotek Orkanen.
Jag lyckades undvika sistaplatsen i herrklassen. Fyra hela farbröder hade jag bakom mig, och jag sprang hela vägen utom när jag stapplade uppför de sista av de enligt uppgift 120 trappstegen. Av någon anledning fick man inte ta hissen. Det där med hissen anade jag i förväg, så min träning har bestått i att jag de senaste veckorna nobbat hissen på jobbet. Det har blivit 116 trappsteg ett par gånger om dan, och mina arbetskamrater har haft koll på när jag kommer till jobbet genom det karaktäristiska högljutt rosslande flåsandet.
Vart vill jag då komma med denna betraktelse över 9 minuter och 33 sekunder av mitt liv? Ingenstans. Det var bara himla kul, och jag siktar på att vara med även nästa år. Förhoppningsvis kan jag då lura med mig ett par arbetskamrater i ett Skånelag, och då ska jag baske mig klara drömmilen, som i mitt fall är nio minuter.

Språkligheter som speglar världen?

Nu har jag plöjt genom de senaste veckornas Efter Arbetet och ETC, men inte hittat artikeln. Eller hörde jag det på radion? Kanske det var någon av mina alerta bloggvänner som tog upp det. Jag har i alla fall funderat på jagkantyckandet.
Hur ofta hör man inte folk av alla slag, från rikets ledare till gubbarna på puben, säga "jag kan tycka att...". Inte "jag tycker att", utan "jag kan tycka att". Personligen anser jag man i en diskussion kan hoppa över tyckerideklarationen över huvud taget - det säger väl sig själv att det jag säger är min åsikt - men att stoppa in ett "kan" ger en extra dimension till synpunkten.
I vår desperata jakt på konsensus signalerar vi med ett "jag kan tycka" att vi underkastar oss den gemensamma åsikten, och att det jag säger är en möjlig sådan. Är vi mesiga, eller?
En arbetskamrat, som absolut är en debattglad person full av starka åsikter hänfaller ständigt till detta jagkantyckande. Så det är inget som avspeglar den som säger det, utan snarare ett symptom på en klimatförändring.
Samma kollega talar också ständigt om oss två, som ofta arbetar tillsammans, som "jag och Bengt". Alltså till skillnad från "Bengt och jag".
Jag är uppfostrad i en självutplånande miljö där man alltid sätter andra före sig själv. Men den betydligt yngre kamraten tillhör den egocentriska generation, från ett senare decennium, som ständigt sätter sig själv i första rummet.
Det kan finnas tillfällen då till och med jag använder denna bakvända ordföljd, men då handlar det om typ att markera att jag tar huvudansvaret och att någon annan ska medverka i en mindre betungande roll.
Vad säger då detta om världen och den tid vi lever i? Jo, att vårt samhälle befolkas av egenkära typer som som står för sin åsikt så länge alla andra håller med. Kan jag tycka.