Wiehe - solidarisk i mesta laget

Den gamle och kloke Mikael Wiehe slår lite knut på sig själv när han diskuterar fildelning i Dagens nyheter. Efter att på den gamles vis med många ord säga "det var bättre förr" går han över till att diskutera det som egentligen är kärnan: Hur ska upphovsmännen få ersättning för sitt arbete?

En möjlighet som Wiehe avfärdar är "ett socialistiskt samhälle med statligt avlönade konstnärer". Han skriver sig hellre vara beroende av en publik som gillar det han gör än av "en samling politruker". I ljuset av detta blir jag förvånad över Wiehes förslag till lösning: En avgift på alla som har dator, och pengarna ska fördelas till upphovsrättsinnehavarna som samma sätt som Stim fördelar pengar till kompositörerna.

Förutom att Wiehes lösning luktar just det han avfärdar, statligt avlönade konstnärer, finns en annan viktig skillnad mot Stim-systemet: Pengarna till Stim kommer från spelningar av musiken, medan Wiehes datoravgift ska betalas oavsett vad man använder sin dator till.

Ska även den som inte hämtar gratis filmer och musik på nätet "solidariskt" vara med och betala för dem som gör det? Är avgiften den betalning som täcker upphovspersonens krav på ersättning; är därefter all distribution gratis för konsumenten, så att det bara är att hämta på nätet?

En sak i Mikael Wiehes slutkläm stämmer jag gärna in i: Nätet är fantastiskt!

Varför ska teknik vara så himla krångligt?

Internet är en välsignelse - när det fungerar. Men jag fattar inte varför man måste vara dataingenjör för att få de tekniska prylarna att fungera.

Det trådlösa nätverket dog häromdagen. Jag mindes med fasa den skärseld jag gick genom när jag försökte installera det för några år sedan. Det slutade med att jag fick bjuda hem min begåvade brorsa. Även han var nära vansinnets gräns, men efter ett antal timmars fixande och ett halvdussin samtal till supporten lyckades han få det att fungera.

Därför bestämde jag mig för att vända mig till användarnas vän, enkelhetens fanbärare: Apple.

Med löften från säljaren att det var en enkel biff kopplade jag in min Airport i nätverksuttaget, slängde i startskivan och väntade på att allt skulle funka. Fem timmar senare har jag fått igång nätet. Däremellan fanns virvelstorm av TCP/IP, Ethernet, primalskrik, IP-adresser, DNS, svordomar, nätmasker, vredesmodiga promenader, hungriga barn, gateways, LAN och hans moster.

Vad jag slutligen gjorde för att få igång skiten vet jag inte. Barnens maskiner har jag ännu inte lyckats koppla upp. Men de är kloka nog att inte klaga.

Detta stärker min tes om datorfolkets brister. De tar för givet att alla har avancerade kunskaper om datorn och dess terminologi. De hasplar ur sig obegripliga bokstavskombinationer som om de talade om vädret. Genom att kalla sin vetenskap för informationsteknik drar de det goda och hedervärda begreppet "information" i smutsen. De har till och med lyckats driva mitt skrå på flykten från sitt eget namn. Vi som tidigare kallade oss "informatör" har nu tagit vår tillflykt till det ännu obesudlade "kommunikatör".