Musikvecka späckad med gammalt och nytt

Musiken har stått som spön backen den här veckan. Fem band på lika många dagar är ett godkänt facit i världen utanför festivalerna.
I går gästades K-märkta S:t Gertrud i Malmö av ett annat antikverat kulturminne, Dag Vag. Stig Vig spann vidare på idén och presenterade "kulturtrummisen" Tage Dirty samt "kulturgitarristerna" Beno Zeno och Teka Pukk. Den sistnämnde var för mig en nykomling som absolut inte var lika antik som sina kamrater.
Konserten var en – till en början ganska pliktskyldig – hitparad där farbröderna levererade allt någon i den ganska ålderstigna publiken kunde önska sig. Först mot slutet verkade dock musiken blåsa liv i kvartetten, och leendena, spontaniteten, rörelsen och svänget infann sig. Extranummer som Egyptian Reggae, Dimma, Jag blev inte hög och Snorbloos gjorde att gubbarna verkade mycket piggare på slutet än under den ganska trötta första halvleken.
Om Dag Vag stod rakt upp och ned på scen var det tvärtom med soulstudsbollen Leela James på Lilla Vega i Köpenhamn i fredags. Hon svepte in med en oemotståndlig energi, en härlig publikkontakt och inte minst en strålande soulröst och tog alla de kanske 250 i publiken med storm. Om tjejen kan omge sig med lite mer kompetent komp och produktion kommer hon att bli en stor stjärna.
Visst är det härligt att se en artist som varken har rädsla för eller distans till publiken. Leela James bjöd upp publiken till dans på scenen. Fler och mycket bättre bilder finns – om inte än så inom kort – hos min högst uppskattade följeslagare Klarabella, kanske på hennes Flickr-sida.

Huvudattraktionen på Mölleplatsen i tisdags, Little Feat, var närmast en enda lång gäspning. Visst, jag var där mycket för att höra Dixie Chicken och Willin'. Men att de tillsammans skulle bli sisådär en timme, uppvispade med ändlösa solon på diverse instrument, blev väldigt för mycket av det goda.
Dessförinnan hade dock två lokala rockhjältar värmt upp publiken denna redan från början underbart ljumma sommarkväll.
Richard Lindgren omgav sig med storheter som Eddie Nyström, Håkan Nyberg och Andi Almqvist. Välsnickrade låtar och kompetenta musiker gjorde spelningen alldeles njutbar. Men kanske skulle den gode Richard ta en titt på Leela James för att inspireras till energi, utspel och scendynamik.
Det hade räckt en bit att han kastat ett öga på Rag-and-Bone, som stod på scenen strax före. Det går inte att ta miste på att Elvis är husgud hos Mats Nilsson. Poserna och gesterna är både tydliga och charmiga. Även Mats-and-Bone är en utmärkt låtskapare, och var i mina öron kvällens behållning. Inte minst som han omgav sig med ett band som talar till mitt hjärta, gamla nordvästskånska vänner som Big Bengon och Gas Magnes.
Nu ska jag vila öronen – och inte minst rösten. Helt utan samband med musikveckan har jag dragit på mig någon sorts halsinfektion. Den enda fördelen är att jag låter som Tom Waits. Nackdelen är allmän sjukkänsla, jag gick dopad både till Leela James och Dag Vag. Nu ska jag sova mig frisk. Natti natti.

Renoveringar håller mig vaken

Nu har jag ingenstans att ta vägen. Vare sig jag är på landet eller i stan blir jag väckt i arla morgonstund på grund av renoveringsarbeten.
Skolan formerly known as Värnhemsskolan tar ansvar för sina gamla elever och har i flera år sysselsatt stora mängder byggjobbare i olika förändringsarbeten. Nu på sommaren startar arbetet på skolan, den som var en och blev tre och nu är två, punktligt klockan sju på morgonen. Ett framträdande inslag i denna morgonkonsert är den backande lastbilens karaktäristiska ”bip-bip-bip-bip”.
Här i Skrotafat sysselsätter jag mig själv med att i min egen takt renovera fönster, vilket leder till att vissa hål i väggen endast täcks av en tunn masonitskiva. Dessa skivors ljudisolerande förmåga är ganska begränsad. Därför väcks jag tidigt, i dag klockan halvfem, av fågelsjunget – detta gissel, denna varböld i den rurala audiosfären. Varje morgon sveper det lokala gänget av svartklädd ungdom in över mitt körsbärsträd och smörjer kråset under högljutt kraxande. Råkorna låter som uppvärmning i målbrottskören, och fågelmålaren säger att det är just vad det är. Ungfåglarna, som nu är större och fetare än sina föräldrar, har visserligen lämnat boet men kräver fortfarande att bli matade. Och man hör tydligt att deras tiggande läten – om än högljudda – ännu inte är färdigt utvecklade kraxanden.
Till detta kommer den dolda syrenskränarens ”tjipp-tjipp-tjapp”, den blåvingade storkvindans ”gniii” och från grusvägen en och annan bilarla med sitt överraskande ”schkrooom”.
Jag trotsar dessa ogästvänliga förutsättningar och hänger kvar i Torkasaft. Visserligen med en och annan kul kulturtur till diverse storstäder – på tisdag Little Feat i Malmö (Rag-and-Bone och Richard Lindgren som förband gör det fria inträdet ännu mer prisvärt) och på fredag Leela James i Köpenhamn – men någon måste ju sila flädersaften och skrapa fönstren. Och – när vädret inte hindrar – kolla hållfastheten i hängmattan.