Döden är ingen vän till dem som blir kvar

En vän till mig dog i morse.

Det är svårt att förstå att vi inte kommer att stöta på varann på gården eller ta en fika tillsammans. Hans grävande efter bilder och fakta om vår bostadsförenings historia kommer inte att bli färdigt. Jag kan inte ringa honom för goda råd när jag trotsar sunt förnuft och försöker fixa något i hemmet på egen hand.

Det är såklart fruktansvärt för hans hustru och två tonåringar. Att förlora en förälder i den mest omvälvande åldern i livet måste vara otänkbart jobbigt.

Min far dog när jag var 5, min mor när jag var 42. Jag har bara svaga minnen av när far dog, och när Mojan dog häromåret var jag såklart fruktansvärt ledsen, men oroade mig på något sätt mer för mina barns sorg över sin farmor.

En gång trodde jag själv att mina barn skulle förlora mig inom en ganska kort tid. Och då var det just det, att jag inte skulle få vara med när barnen växte upp, som gjorde ont. Jag kände väldiga samvetskval för att jag skulle svika dem. Jag tvekade inför att lämna sjukhuset och tillbringa helgen hemma, trodde inte jag kunde se barnen i ögonen.

Den månad av isolering som lyckligtvis fixade sjukdomen den gången var en ansträngande tid. Jag hade då en vän som tog sig tid och besökte mig på sjukhuset ett par gånger, lyste upp min sjuka och smärtfyllda tillvaro. En riktig kompis.