fredag 26 oktober 2007

Skolan sätter jämställdheten högt - eller?

Den medelålders manlige magistern höll hov inför en tyst och lydigt lyssnande skara. Han hade varit med om hundratals föräldramöten, så han tyckte inte att han behövde ägna tid åt att förbereda dem så noga. Men glatt humör och en hög röst klarar man det mesta.

Han lät sin unga kollega presentera sig - hon sa att hon var nervös och hoppades att föräldrarna inte skulle ha problem med hennes brytning - och tog sedan för säkerhets skull över showen själv. Inför den brokiga skaran föräldrar gjorde han bland annat en omväg och talade om sin avsky mot rasism. Det var bara några gånger, när hans besked om praoplatser och läraromdömen hamnade alltför långt från sanningen, som kollegan gjorde korta inlägg och lade saker och ting tillrätta.

Han sade typ "jag har planerat - nej, jag menar vi har planerat..." ett par gånger innan han bestämde sig för att använda jagform för det delade ledarskapet.

En gång vände han sig specifikt till den kvinnliga matematikläraren vid sin sida. Då sa han:
"Sen får vi väl ha lite kaffe också..."

Jag tittade på modern till mina barn. Jag tittade på resten av föräldrarna i klassrummet. Ingen verkade reagera. Då gjorde inte jag det heller.

lördag 20 oktober 2007

Jag passar tiden som en tvättmaskin

Jag kommer in i tvättstugan och maskinens lyser att det tar en minut innan tvätten är klar. När den sagt "01" i två minuter ändrar den till "00", men fortsätter glatt centrifuga i några minuter, innan den utan att skämmas växlar om till "02" och fortsätter spinna...

Precis så är det. Det man tror ska ta en minut tar fem. Någonting kommer emellan, något som är mer brådskande, viktigare och kanske roligare. Då kan man inte alltid hålla tiden. Och som en urbota optimist lär man sig aldrig, utan fortsätter med glädjeprognoser som leder till stress och irritation.

Lyckligtvis lever jag i en värld med många likasinnade. På jobbet börjar mötena sällan förrän tio minuter efter utsatt tid, och hemma går barnen såklart i pappas aningen försenade fotspår. Problemen uppstår när man kolliderar med personer som har en mer traditionell syn på tiden. Mina argument sviktar när de grå männen börjar jämföra kalendrar med armbandsur.

Den som har svårt att sova fick ett tips i radion: "Ingen klocka i sovrummet. Det spelar ingen roll vad klockan är när du vaknar." Jag tycker det låter som en bra regel att följa dygnet runt. Om du inte kollar klockan blir du mindre stressad och får mer gjort.

Sen är det förstås de gånger då flera personer behöver vara på samma ställe samtidigt. Jag jobbar vidare på att lösa det problemet.

Var svensk - vägra svenskhetsprovet

Sverigedemokraterna går på offensiven och vill ta fram storsläggan mot "massinvandringen". "Stoppa bidrag till invandrarföreningar" och "förbjud andra språk än svenska i skolan" (i sin stora välvilja undantar sverigedemagogerna här språklektioner) är ett par förslag. Dessa kommer lägligt nog samma dag som de håller någon sorts partidagar i Getinge. Det ger väl en god jordmån för dessa fullkomliga svenskar att böka fram och samfällt grymta sina alldeles egna sanningar.

Vid partidagarna föreslås bland annat ett "kommunalt medborgarskapsprov". För att bli godkänd ska man kunna visa upp tillräckliga kunskaper i "svenska språket, svenskt samhällsliv, vår kulturhistoria samt kvinnans och barnens rättigheter i ett jämställt samhälle". Vi kan väl lite till mans behöva skolning av det slaget.

I Sydsvenskan förklarar Skånes sd-ordförande Jens Leandersson att invandrare ska ha "rätt värderingar" för att få bli svenska medborgare. Men varför ska bara invandrare behöva svara på testet? Jo, vi som föds in i samhället har med oss värderingarna, menar Ordenssalens Nej, och drar till med:
– Det där är typiskt svenskt: Varför ska just jag behöva blåsa i alkometern för att visa att jag är nykter när polisen stannar mig?

Nu blev det kortslutning.

Invandrarna ska visa att de har svenska värderingar. Det är typiskt svenskt att inte finna sig i att bli negativt särbehandlad. Då borde alltså, enligt sverigedemokraternas resonemang, invandrarna visa sina svenska värderingar genom att leva jävel och vägra göra något medborgarskapsprov.

I så fall håller jag, för en gångs skull, med sverigedemokraterna.

fredag 19 oktober 2007

Mitt sommarlov med det vilda gänget

Sitter och slöglor på Sam Peckinpahs "The wild bunch" från 1969. Hårda gubbar, tuffa tag, blodet skvätter och ond, bråd död.

Men så, när William Holden, Ernest Borgnine och det vilda gänget rider in i en mexikansk by sjunger byns invånare för sina gäster. Jag blir lite förvånad att de valt att sjunga Anita Hegerlands landsplåga "Mitt Sommarlov". De har visserligen översatt texten till spanska, men den går onekligen att känna igen. Kolla fem och arton in på klippet så hör du.

Anita, som senare både sjöng och fick barn med Mike Oldfield, plågade landet med sin version 1970, filmen kom 1969. Är det en alltför vågad gissning att den då nioåriga Anita hade någon filmintresserad person i sin omgivning? Jag har sökt med ljus och lykta på internätet, men inte hittat någon uppgift om vem som skrivit musiken - och inte texten heller, för den delen.

tisdag 16 oktober 2007

När du klagat är du ännu mindre värd

Minns du att jag berättade om bilen jag köpt, den som varken hade dragkrok eller instruktionsbok?

Efter min förra rapport gick jag in på företagets hemsida och beskrev mitt missnöje med det obefintliga intresset för att ge mig det jag betalat för.

Det tog skruv. På flera sätt. Någon dag senare ringde säljartypen och lovade att de skulle montera min krok. Han påpekade också väldigt tydligt att det var onödigt av mig att skriva till företaget. Han klippte till med säljarens mirakelmedicin, ett martyriskt: "Om du är missnöjd med bilen kan du lämna tillbaka den".

Jag försökte förklara för honom det han redan visste, att jag inte var missnöjd med bilen, utan med att företaget inte håller vad de lovar. Han ville inte fatta, utan upprepade att jag kan få pengarna tillbaka.

Det var tydligt att jag gått över gränsen genom att klaga via webben. Jag var sedan tidigare lovad "kompensation" för att de missat dragkroken. I går lämnade jag in bilen för montering, och fick i stället en utlovad lånebil. Det visade sig var den mest miserabla skorv man kan tänka sig, försedd med bara några usla liter bensin i tanken. När jag skulle justera backspegeln fick jag spaken i handen.

Så mycket för den kompensationen. Nu har jag fått tillbaka min bil och vet inte om jag orkar vara en pina i röven för "hes debil grabb" längre. Min "kompensation" innebär nog mer obehag för mig än för dem.

tisdag 9 oktober 2007

Tisdag 9 oktober - favorit i repris

Det tog sex år för veckodagarna att komma ikapp datumen igen. Förra gången det var tisdagen den 9 oktober, 2001, bloggade jag på annat håll.

Jag erbjuder dig här en favorit i repris. Scenen är ett enskilt rum på hematologiavdelningen, Universitetssjukhuset i Lund.

* * *

Tisdag 9 oktober
Ett dygn i buren:
01.14: Pumpen på tamburmajoren meddelar gällt att smörjoljan i flaskan är slut, och jag signalerar till Syster Natta, som tittar in och kopplar bort mig. Jag stänger samtidigt av TV:n, som jag somnat från, samt besöker hemlighuset. Somnar sedan gott igen.
03.21: Gör visit på herrarnas.
05.11: Tar en lov in på avträdet.
06.03: Syster Arla tömmer mig på ett antal liter blod som tas ur förborrade hål i bröstkorgen försedda med kranar.
06.17: Syster Temp kommer in och konstaterar 35,8 samt 126/74 och 68. Passar samtidigt på att slinka inom Trisseboda. Därefter åter mellan lakanen. De är dock så pass tilltrasslade vid det här laget att sängen blivit obekväm. Uthärdar dock till
07.45: Tar en rask cykeltur i tio minuter. Treans växel, konstant 40 km i timmen. Fuskar bara lite.
08.03: Ber Syster Macka om frukost, men först sedan jag duschat. För att jag ska kunna göra det måste min dusch först prepareras av en syster. Jag har ännu inte lyckats lista ut vad de egentligen gör därinne innan jag tvagar mig. Jag vet att där finns en burk med något som liknar diskmedel fast mer lättflytande. Där brukar duschhandtaget stå innan preparationen, men efter sitter det i sin hållare. Jag tror de duschar duschen så jag inte blir smutsig när jag tvättar mig. Det får jag inte göra själv, för då kan jag bli smutsig.
08.06: Jag duschar enligt instruktionen och smörjer in min lekamen med illaluktande krämer, men tar först tillfället i akt att unna mig en vilostund på vita stolen.
08.17: Kliver ur duschrummet till ett framdukat morgonmål bestående av två skivor franskbröd med ost och gurka respektive skinka och tomat. Till det en kopp påste och ett glas apelsinjuice.
08.59: Syster Daga kommer för att koppla in en ny flaska smörjmedel, men tvingas återkomma då jag är på toaletten. Borstar bland annat tänderna.
09.11: Nämnda påhäng genomförs.
10.44: Mellanlandar i sidorummet.
11.34: Lunch serveras, köttgryta med rotfrukter. Valfri dryck, jag väljer lingondricka.
14.19: Doktor Rond sveper in med Syster Tyster som pärmbärare. Allt går som planerat, alla kurvor pekar nedåt.
14.37: Vill du ha kaffe? Undrar Syster Fika glatt. Nej tack, men lite te passar mig bättre. Och så en veteskiva och lite sockerkaka. Sen måste jag lätta på trycket.
16.43: Kvällsmat kallas det på medicinskt fackspråk. I resten av världen kan man inte äta kvällsmat förrän det blivit kväll. Bondomelett. Shaken, not stirred.
18.28: Läckra snittar med diverse smågott på, till en kopp te eller kaffe erbjuds när fikavagnen gör sin rond. Jag avböjer snittarna, har fortfarande inte tuggat färdigt den sista skinkbiten i omeletten. En kopp te vore dock inte dumt. Ställ den på bordet, jag tar den när jag tvättat händerna.
19.55: Ursäkta mig, min mage är lite körig.
20.53: Tamburmajoren rullas fram och Syster Hurtig förser mig med kvällens omgång smörj strax innan hon går hem för dagen.
22.19: Testar spolfunktionen och kör sen tandborstning samt sköljning och gurgling med olika räligheter inför natten.
22.36: Kryper till kojs.

Det är ett standarddygn i isoleringscellen. Övrig tid fylls av datorpillrande, sömn, läsning, korsordslösande, telefonprat, musiklyssnande, TV-tittande samt sittande görande ingenting.
Just den här dagen utvecklades emellertid kontakten med Bengt G, den barmhärtige civilisten. Efter att han mailbombat mig med kombinerat lumparminnen och vetenskapliga fakta om min sjukdom och dess botemedel ringde han på kvällen. Jag tror skrattandet under det timslånga samtalet satte fart på slemhinneavlossningen som jag utan tillförsikt väntat på.
Dessförinnan hann min hittillsvarande välgörare, storebror Anders, titta in och se hur det stod till med hans stamceller. De mådde bra, tyckte han.

* * *

Jag har egentligen inte läst min blogg - då visste jag inte att jag bloggade - från den tiden sedan dess. Jag grävde fram den på jobbdatorn häromdagen och har med synnerligen blandade känslor läst delar av den.
Helt oblandad är emellertid min glädje över att brorsans stamceller fortfarande mår alldeles utmärkt.

måndag 8 oktober 2007

När du betalat är du ingenting värd

Vi satt och tittade på den lilla elektriska pucken och tävlade om vem som kunde räkna ned till noll precis när den började blinka och pipa. "...tre, två, ett, NU!" Men den förblev tyst.

När vi väntat på maten i 20 minuter gick jag bort disken och frågade när våra Chicken Noodle skulle bli klara. De fyrafem personerna på andra sidan tittade frågande först på mig, sedan på varandra. Jag var hungrig och stressad efter ett par timmars konfliktfyllt sökande efter vinterkläder till två motvilliga tonåringar, så mitt redan sviktande humör brast: "Ni har helt enkelt glömt bort oss! Jag vill ha pengarna tillbaka!"

Chefen ömsom urskuldade sig, ömsom skällde på flickan som tagit emot vår beställning, samtidigt som han utan krångel öppnade kassan och räknade upp 207 kronor. Jag fick dem i näven och lämnade tillbaka pucken samtidigt som den bannade flickan kom springande med ett par snabbt ihopslängda portioner.

Jag vinkade bort maten och gick med bestämda steg därifrån, flankerad av två fortfarande hungriga ungdomar som tyckte jag var det pinsammaste som någonsin satt sin fot på Burlövs Center.

Det är bland det värsta jag vet: att bli bortglömd, ignorerad, nonchalerad.

Jag köpte en bil för någon vecka sedan. Sprillans ny, och jag hade ett önskemål utöver standardutförandet: Jag beställde montering av en dragkrok.

När jag hämtade bilen hade den förstås ingen dragkrok. Jag bråkade med säljaren, som lovade mig att den skulle monteras under den kommande veckan och att jag skulle få låna en bil medan det gjordes. Dessutom skulle jag få "kompensation". Vari denna bestod framgick ej.

När jag kom hem med den nya bilen upptäckte jag dessutom att det inte fanns någon instruktionsbok i handskfacket, varpå jag ringde säljaren. "Den kommer med post från generalagenten. Du har den troligen i brevlådan redan i morgon".

Nu har mer än en vecka passerat. Ingen instruktionsbok. Jag ringde som överenskommet i början av förra veckan, och en kollega lovade att "min" säljare skulle ringa tillbaka om dragkroken dagen efter. Tror du jag har hört av honom?

De fjäskar och beter sig för att sälja sina varor, men när de väl fått mina pengar så är jag ingenting värd. Om inte jag tjatar och påminner om varan jag redan har betalat för är jag säker på att jag kommer att få den.

Kanske jag ska göra som på restaurangen, bråka och kräva pengarna tillbaka? Men jag vill ju ha min dragkrok...

söndag 7 oktober 2007

Det enkla behöver inte vara så himla svårt

Med överrocken på och med gitarväskan i näven kliver han upp på scenen. Han slänger rocken och plockar fram sin akustiska nylonsträngade gitarr. Den är tillsammans med några sparsamt använda bjällror, en trummis som inte gör mer än han behöver och ett strålande gott humör de enda redskap som Jonathan Richman använder för att trollbinda kanske 500 personer på KB i Malmö.

Det är roligt, engagerat, tänkvärt och framför allt enkelt. Snubben har uppenbarligen förbannat kul själv. Det är inga krusiduller. Ibland får han prova sig fram till tonarten han ska sjunga i, men det bryr sig varken han eller publiken om.

Han sjunger om det enkla och viktiga, om vardagen och livet: "Den här låten är instrumental och handlar om hur det känns att gå hem från high school när löven faller. Jag tyckte inte om high school, och det hörs på låten". Typ.

Jag har inte hängt med Richmans på senare år, men ett par gamla godingar dök upp. En liten version av Egyptian Reggae och den personliga hyllningen till Vincent van Gogh. När han sedan smyger in en bit av Desmond Dekkers 007 (Shanty Town) i en av sina låtar kan det inte bli annat än tjolahopp. En tydlig publikfavorit är "Dancing in the lesbian bar".

I stället för att springa av scenen och på igen ställer han den raka frågan: "Vill ni höra en låt till?". Svaret är givet. Till slut packar han ner gitarren, tar på sin överrock och vankar iväg med väskan i hand, på väg mot nya själar att befria.

måndag 1 oktober 2007

Billy Paul lyser upp reklampausen

De är inga mästerverk, de amerikanska dussinserier som jag slösar bort min medelålders kvällar med att sitta och glo på. Ändå är reklamen jäkligt störig, om man redan har en liten whisky på bordet och inte är i akut behov av att vattna guldfisken.

Men så kommer den ibland, som en ljuspunkt mellan de tyska försöken till romantiskt skimmer och de svenska patetiska papporna: Fritidsresor. Bilderna är traditionella sol- och badscener med den evigt glada mamma-pappa-barn-familjen. Men det är musiken som gör det. Reklambyrån visste vad den gjorde när den lade beslag på Billy Pauls version av "Your Song". Jag kan inte få nog av denna sprudlande, glittrande, gungande förädling av Elton Johns och Bernie Taupins gamla ballad.

Det är svårt att tro när man hör den, men versionen har faktiskt 35 år på nacken. Det var 1972, två år efter att originalet kom ut, som som Billy Paul spelade in låten. Fritidsresor har uppenbarligen fattat dess värde, eftersom de troget använder den i sin TV-reklam. Och jag är evigt tacksam resebyrån som bidrog med en låt till min tio-i-topplista. Världens bästa coverlåt?

Billy Paul betraktas annars som ett one-hit wonder med en annan låt som inte skäms för sig: "Me and Mrs Jones".