lördag 22 augusti 2009

Lysande final på levande festival

Den totala förvirring som rådde kring Billy Pauls olika framträdanden i Malmö i går slutade i total insikt: Den 74-årige gubben från Philadelphia har det fortfarande i sig. Tillsammans med Malmös unga soulgarde rev han vid halvtretiden i natt av fyra låtar i den gamla frikyrkan Babel. Det blev repris på de två han sjungit på Stortorget tidigare under kvällen, tillsammans med samma band plus Malmö Symfoniorkester, ”Am I black enough for you” och naturligtvis ”Me and Mrs Jones”. På Babel fyllde han sedan på med den oväntade ”Don’t think twice it’s alright” av Bob Dylan och slutligen – den jag inte visste om jag ville höra honom riskera – ”Your Song”. Billy Paul gjorde tillsammans med det tajta bandet en lysande version av Elton Johns låt, som den gode Billy redan gjort världens bästa inspelning av.

Klubbspelningen på Babel var visserligen inte en del av Malmöfestivalen, men jag tror inte den blivit av om inte festivalens avslutningskonsert på Stortorget varit en hyllning till The Sound of Philadelphia. Symfoniorkester med Anders Eljas, soulband, Pauline, Tingsek, Anna Maria Espinosa, Christian Waltz, Mats Nileskär och som rosen på tårtan denne farbror Billy.

Det har blivit några musikrundor på festivalen de senaste dagarna. Gang of Four har efter trettio år fortfarande kvar en punkig agressivitet, och sångaren Jon King höll takten genom två låtar genom att mosa en mikrovågsung med ett basebollträ. Troligen var varken trummisen eller basisten födda när jag hörde Gang of Four första gången, och det var främst King och gitarristen Andy Gill som stod i rampljuset. Men ungdomarna verkade funka bra tillsammans med farbröderna, och man är väl så gammal som man känner sig.

I söndags hann jag med både de svängiga zigenargubbarna Fanfare Ciocarlia och Bob Hund. Det är kul med dessa musikaliska kontraster som man kan uppleva på Malmöfestivalen. Först ett rumänskt tjosankalas med en riktigt fläskig blåsorkester med fyra tubor i botten. Sedan cykla genom stan för att uppleva när Thomas Öberg lindar Stortorget runt sitt finger. Han skojar och flirtar, han studsar och tramsar, och så sjunger han på ärlig nordvästskånska till detta osannolika band med sin bakvänt rättvända musik. Bob Hund är en diamant i den svenska rockringen.

Så jag säger det igen. Heja heja heja Malmöfestivalen. Där finns något för var och en, inget för alla. Dansband och langos, teater och karuseller, punkrock och polsk korv (jättegod!). Låt festivalen leva för evigt. Skönt att den är slut.

tisdag 11 augusti 2009

Staden och Soha bjöd på musikkalas

Ingen som var med och lyssnade på Soha i Pildammsparken i kväll kan väl ha varit missnöjd med hur Malmö stad använder våra skattepengar. Jag är faktiskt väldigt stolt över att vara Malmöbo när jag kan gå till parken och – tillsammans med en underbart brokig skara medmalmöiter – njuta av en artist som denna mångsidiga och härliga fransk-algeriska. Jag kan knappt komma på en ålder, hudfärg, klädstil eller annan mänsklig variation som inte gick att hitta i publiken.
Visst, inledningsvis skymtades en aning av Malmös avadå-attityd, och någon skulle kanske varnat det färgstarka Soha för att försöka få publiken att vifta med armarna redan till andra låten. Ganska få hade nog som Klarabella och jag lyssnat på Soha tidigare, men mot slutet av konserten hade så gott som alla kommit på fötter, svängde loss och sjöng med på språk som väldigt få av oss förstod.
På torsdag avslutas årets Sommarscen med norska Katzenjammer. Sedan är det dags för Malmöfestivalen, med Gang of Four, Stefan Sundström, Miss Li, Maria KcKee & Esther Rose Parks, Fanfare Ciocarlia, Bob Hund, Soundtrack of Our Lives, Thåström, Lady Sovereign och massor massor mer.
Festivalen kan vara en plåga med skit, krämare och oljud för oss som lever mitt i smeten. Men kultur- och musikfesten hyllar och stärker den positiva mångfald som är Malmös signum.

Några fler bilder från Sohas konsert finns på Flickr

söndag 9 augusti 2009

Vad man måste veta innan man börjar tro

Den unge pappan med syskonvagnen stod och pratade med en av de hundratals scientologikrämare som i dagarna åter invaderat centrala Malmö. Precis när jag passerade hörde jag den rödklädda, alltså scientologen, säga: "Men så bra. Då kan det finnas tid att göra något åt det!"
Vad som kunde göras något åt fick jag inte reda på. Men jag har förstått att rödtröjornas taktik är att inbilla sina offer detta: Allt det i livet som inte är en dans på rosor är att betrakta som "problem", och sådana måste åtgärdas. Och detta kan bara göras med scientologernas dekokt av terapi, religion och indoktrinering.
Ett ögonblick tänkte jag gå fram till den unge pappan och säga att "jag hade inte lyssnat på henne om jag var du". Men det gjorde jag såklart inte.
Vilken rätt har jag att säga att scientologerna har fel? Var och en blir salig på sin tro, sägs det ju.
Jag har blivit sugen på ett portabelt vindkraftverk som jag först hittade i ETC:s nätbutik. Det är en väldigt cool pryl som man kan ställa ut i vinden, montera på cykeln eller till och med på armen när man går eller joggar. Fartvinden laddar ett batteri som man sedan använder för att i sin tur ladda mobilen, mp3-spelaren och sånt. Man kan också ladda batteriet med solceller eller via en vev. Visst är det fräsigt?
Så funderar jag på hur många laddningar från de två hålen i väggen jag måste slippa för att spara in de 1.100 kronor hela kittet kostar. Visst, jag sparar energi. Men hur mycket energi går åt till att tillverka de här prylarna, och till alla transporter i sammanhanget?
Det som återstår är ett statement (kan någon hjälpa mig med ett svenskt ord? Ställningstagande?). Jag markerar min åsikt, profilerar mig.
Jag vet inte om jag till slut köper prylen eller inte. Jag kanske önskar mig den i julklapp. Visst är det en utmärkt present?
Men jag önskar ännu mer att även pappan med barnvagnen tänker genom saken både en och två gånger innan han vänligt men bestämt tackar nej till hjälpen från scientologerna.

onsdag 5 augusti 2009

Svårsmälta bananer med bitter bismak

När fruktföretaget inte ville betala för en annons i Blandaren bjöd de finurliga studenterna på den klassiska devisen: ”Fyffes bananer är så lättsmälta att de smakar skit redan i munnen”. 46 år senare har en annan guleböj-gigant gjort sig mer förtjänt av devisen.
Doles agerande, först mot arbetarna i Nicaragua och sedan mot dokumentären om processen mot företaget, är visserligen synnerligen svårsmält. Men den motbjudande smaken gör att man sannerligen vill spotta ut bananen.
Jag har inte sett ”Bananas!” ännu, så i viss mån bloggar jag i blindo. Men att stora penningstinna företag ska kunna köpa sig rättigheter att behandla både människor och yttrandefriheten hur fan som helst känns så himla – Amerika.
Visst, det är lätt att ta till brösttoner när den infekterade amerikanska vardagen dumpar sina bananskal på min gata hemma i Malmö. Sånt här händer hela tiden och drabbar massor av oskyldiga människor. Och hur mycket bättre har vi det här?
Men, hellre spänna båge en än att stillatigande lyssna till tio lass som stjälper i skogen. Det lilla man kan göra är kanske att skriva ett och annat blogginlägg. Och att välja det dyrare kaffet som är rättvisemärkt. Och att välja bananer som ger en mer angenäm smak.