Må bra med musikalisk mångfald

"Det finns hopp för svensk musik". Så tänkte jag först börja den här lilla texten. Men så tänkte jag att det låter för mycket "det var bättre förr, ju förr dess bättre". Sanningen är kanske att svensk musik aldrig mått bättre än den gör idag.
Jag har under två fantastiska kvällar samlat argument som stärker ovanstående tes. I går var jag på ett studentkalas utöver det vanliga. Studentens bror drog in med sitt band och fick alla, från treåringen till mina 80-åriga fastrar, att studsa till Hojfen Balagans sprudlande brassiga Balkansväng. Knappa dussinet killar som till synes kunde varit vilka Lundastudenter som helst hoppar fram och rockar loss i något som inte står mina romska favoriter Fanfare Coicarlia efter.
I dag hamnade jag och kamraten på Far i hatten i Malmö Folkets park där Apolonia - även det ett försvarliga antal svenska ungdomar - serverade en dansant kompott av balkan, rock, reggae, orientaliskt och en nypa svensk folkmusik som överglänser de flesta som försökte något liknande under den glada proggeran.
Varför skulle det då generellt vara bättre nu än då? Jo, det beror på att de som var idealistiska ungdomar för trettio år sedan har blivit hängivna makthavare på kulturområdet idag. Titta bara på vad Malmö stad erbjuder stadens invånare och besökare i sommar. "Det är världsartister!" utbrast min unga arbetskamrat som jag träffade på Apolonia-spelningen.
För 20 år sedan tävlade Nisse Alroth och Ingvar Andersson om vem som skulle få spela gratis buskis för Malmöpubliken i Pildammsparken. Nu är det världsmusiken som fyller amfiteatern mitt emot Malmö Stadion, och för den delen en lång rad scener i olika delar av staden. Alla kan vara med, och det är en vacker bild av det mångkulturella och välkomnande Malmö.
Det finns hopp för svensk musik.

För den som är intresserad, Hojfen Balagans alter ego-band Discoteka Yugostyle spelar på Debaser Slussen i Stockholm på fredag den 17 juni och på Sommarscen Malmö på Enskifteshagen i Malmö den 10 juli.

Staden och Soha bjöd på musikkalas

Ingen som var med och lyssnade på Soha i Pildammsparken i kväll kan väl ha varit missnöjd med hur Malmö stad använder våra skattepengar. Jag är faktiskt väldigt stolt över att vara Malmöbo när jag kan gå till parken och – tillsammans med en underbart brokig skara medmalmöiter – njuta av en artist som denna mångsidiga och härliga fransk-algeriska. Jag kan knappt komma på en ålder, hudfärg, klädstil eller annan mänsklig variation som inte gick att hitta i publiken.
Visst, inledningsvis skymtades en aning av Malmös avadå-attityd, och någon skulle kanske varnat det färgstarka Soha för att försöka få publiken att vifta med armarna redan till andra låten. Ganska få hade nog som Klarabella och jag lyssnat på Soha tidigare, men mot slutet av konserten hade så gott som alla kommit på fötter, svängde loss och sjöng med på språk som väldigt få av oss förstod.
På torsdag avslutas årets Sommarscen med norska Katzenjammer. Sedan är det dags för Malmöfestivalen, med Gang of Four, Stefan Sundström, Miss Li, Maria KcKee & Esther Rose Parks, Fanfare Ciocarlia, Bob Hund, Soundtrack of Our Lives, Thåström, Lady Sovereign och massor massor mer.
Festivalen kan vara en plåga med skit, krämare och oljud för oss som lever mitt i smeten. Men kultur- och musikfesten hyllar och stärker den positiva mångfald som är Malmös signum.

Några fler bilder från Sohas konsert finns på Flickr

Bländande blandade Sverige gör även mig mållös

Hur kan man känna sig alldeles varm och lycklig när ens lag varit klart bäst i en mållös hemmamatch mot grannen och ärkerivalen? Om Sverige hade slagit Danmark hade vi nästan varit klara för EM nästa sommar. Och Danmark hade varit så gott som avsågade.

Danmark är visserligen det lag jag helst ser följa med Sveriges från gruppen till EM. Men så länge de blågula finns med på gruppresan är ressällskapet av mindre betydelse. Nordirland stod på näsan i Lettland, och den gamle MFF-aren Emil Hallfredson var nära att sno tre poäng för sitt Island mot Spanien. Men spanjorerna kunde trots 70 minuter med tio man fixa en poäng i slutminuterna.

Glädjen jag känner beror på att Sverige gjorde en briljant match, och framförallt att vår enda världsstjärna visade alla trångsynta belackare hur fenomenalt bra han är. Zlatan Ibrahimovic briljerade gång på gång och fick det danska försvaret att springa som yra höns.

Det är kanske bara jag, men är inte Zlatan det slutliga argumentet för det mångkulturella samhället? Att sedan en lirare som Kennedy Bakircioglü kommer in och skapar en rad chanser gör kvällen ännu roligare. I den svenska truppen fanns fem spelare med namn som har ursprung utanför Norden. I den danska (man vet ju hur de är...) hittade jag inget. Fast det räckte ju trots allt till en poäng...

Det ska bli kul att följa denna välkomponerade blandning av svenskar genom resten av kvalet, genom EM nästa sommar och vidare i världsfotbollen. Det dröjer inte länge tills Zlatan får Guldbollen som världens bäste spelare. Hoppas många svenskar av alla sorter följer i hans fotspår.