Surgubben reser Tur och retur

Jag tillbringade dagen på Tur-mässan i Göteborg. Det är årets stora kalas för turismbranschen, där Lerum, Brasilien, Malaysia och Krakow tävlar om att locka de svenska turisterna, medan Fritidsresor, SJ, Air France och De Rosa Bussarna kämpar om att få ta dem dit.

Efter ett par timmars vankande mellan utställningar av blandad kvalitet började benen värka. Hade jag plockat åt mig godis, tunnbröd, glass och nötter överallt där sådant erbjöds hade min mage satt stopp långt tidigare. Men det som först drabbades av överbelastning var min hjärna. Det ohämmade och oftast finesslösa krämandet blev för mycket, och alla intryck blev mest en grällt kolorerad sörja i min skalle.

En av kollegorna i mitt följe gjorde jämförelsen med Bokmässan, en annan årligen återkommande säljfest i samma lokaler. Även om de båda har syftet att lägga grunden till en så stor försäljning som möjligt präglas litteraturvarianten mycket mer av intellektuell finess och har i alla fall ett litet stråk av självkritik. På turistmässan saknas analysen och de stimulerande debatterna. Där handlar allt om en sak: Ge mig dina pengar.

Det är nog tur för månglarna att Svenska Mässan i Göteborg inte är att betrakta som ett tempel. För då hade nog Jesus kommit och drivit ut dem.

Att välja att inte välja är min vilja

Sonen är 15 och ska börja gymnasiet till hösten. Reklamen från både kommunala och privata skolor i när och fjärran har under hela hösten ramlat i en strid ström genom brevlådan. Broschyrerna är ofta påkostade och glättiga med bilder av glada och vackra elever och fyllda med valfläsk som körkort och datorer.

I dag var det öppet hus på den skola som ligger bra till som grabbens andraval. Men han – och vi – valde att inte gå dit. Jag försöker med mitt begränsade förnuft intala mig att jag inte är en dålig förälder, trots att jag inte släpar med honom till alla skolor och plöjer alla kataloger och kollar alla hemsidor för att han ska kunna göra ett genomtänkt och välgrundat val om sin framtid. Jag låter honom sitta där han trivs bäst, vid sin dator, spelande sitt World of Warcraft. Han verkar ha bestämt sig för ett passande program på en ganska nära skola som han nog har bra chans att komma in på. Det finns säkert något som skulle passa honom ännu bättre, men jag tänker inte leta mig blå för att hitta det.

Vid ett stånd med fotbollströjor på en Malmöfestival för många år sedan insåg jag att det inte alltid var en välgärning att låta Junior välja själv. Både han och jag var smått hysteriska innan jag bestämde honom för en Brasilien-tröja med nummer 10 och Pelé på ryggen. Vi har båda lugnat ner oss nu. Efter att redan ha avverkat – och reparerat – ett fiaskoartat skolval vill varken han eller jag hetsa upp oss så mycket kring gymnasievalet.

Det ska väljas till förbannelse nuförtiden. Man ska välja bank och elbolag och pensionssparande och telefonbolag och bredband och fan och hans moster. Det skulle vara ett heltidsjobb att granska alla alternativ i alla sammanhang och göra det väl grundade och bästa valet för just mig. Och alla som försöker pracka på mig sina olika erbjudanden gör vad de kan för att ge mig dåligt samvete för att jag inte gör det bästa för mig själv eller mina barn eller miljön eller nåt annat som är viktigt viktigt viktigt.

Jag har valt att sätta en "Ej reklam"-skylt på brevlådan. Jag har också valt att inte anmäla mig till Nix-registret, utan i stället utveckla konsten att med finess snoppa av telefonförsäljare. Men mitt i denna välsignade valfrihet finns det ett val som jag inte kan göra: Valet att slippa välja.

Död och uppståndelse i vår rådande religion

Det har under de gångna dagarna pratats mycket om döden, uppståndelsen, färden till himmelriket samt syndernas straff och förlåtelse. Mäktiga män – de är nästan alltid sådana – säger sig veta vad de högre makterna vill, vart vi är på väg och vad den lilla människan ska göra för att komma så lindrigt undan som möjligt.

Ja, det är religion jag pratar om, men inte kristendomen och påsken. Jag menar dödsdomen mot den civiliserade världen som avkunnades förra veckan när amerikanska låneinstitut hotades i den där rådande fastighetskrisen. Dagen efter var det plötsligt uppåt värre, sedan repo-mannen i USA sänkt sin ränta och några rapporter förkunnat att läget plötsligt inte var så risigt som gårdagens sanning gjort gällande. Nästa gång solen gick upp var det dags för nya orakel att utfärda sina varningar, och plötsligt var det om inte domedagen så i alla fall betydligt sämre tider än igår. Sedan kom påskhelgen, med Jesu död och uppståndelse, som en befriare.

Prästerskapet i denna västvärldens dominerande religion är horder av experter, analytiker, direktörer och rådgivare som mer eller mindre trovärdigt underblåser den för dagen rådande trenden. Denna bergodalbana göds av rykten, tydande av obskyra tecken och ren vidskepelse. Den drivs av spåmännens megefoner, de ekonomiprogram och börsbilagor som varje medieföretag med självaktning håller sig med. Helt okritiskt ger A-ekonomi, Dagens Industri och allt vad de heter utrymmet åt spådomarna, taktfast kompade av dagens börsnoteringar.

Värst av alla är de svarta kostymer som tagit på sig ansvaret att tala om för människorna att detta är straffet för deras synder. Vi kan ha valt fel regering, tvingat till oss för höga löner, köpt för lite prylar eller jobbat för dåligt för att få den låga inflation och höga tillväxt som hör himmelriket till. Jag får frossbrytningar när jag hör Stefan Fölsters milda och insmickrande stämma förklara för de okunniga massorna varför de ska vara glada och fattiga medan direktörerna som axlar alla bekymmer förtjänar jättelöner.

Denna spekulationslära har till och med tillåtits inrätta något som många tror är ett Nobelpris, och som Fölsters morfar har fått. (Mormor, däremot, har fått ett riktigt Nobelpris.) Vad blir nästa grej – ATG:s pris i travtips till Alfred Nobels minne?

Man kan undra hur det varit om andra religioner fått samma okritiska draghjälp från de fria och kritiskt granskande medierna. Egna bilagor och avdelningar i dagstidningarna, egna program och stort utrymme i radios och TV:s nyhetsprogram, där tveksamt underbyggda profetior betraktas som ovedersägliga sanningar. På sina håll i världen är det säkert så. Där har också den rådande religionen samma makt över människorna som kommersialismen har i vår västliga värld. Och, handen på plånboken, hur trovärdiga är de?

När du klagat är du ännu mindre värd

Minns du att jag berättade om bilen jag köpt, den som varken hade dragkrok eller instruktionsbok?

Efter min förra rapport gick jag in på företagets hemsida och beskrev mitt missnöje med det obefintliga intresset för att ge mig det jag betalat för.

Det tog skruv. På flera sätt. Någon dag senare ringde säljartypen och lovade att de skulle montera min krok. Han påpekade också väldigt tydligt att det var onödigt av mig att skriva till företaget. Han klippte till med säljarens mirakelmedicin, ett martyriskt: "Om du är missnöjd med bilen kan du lämna tillbaka den".

Jag försökte förklara för honom det han redan visste, att jag inte var missnöjd med bilen, utan med att företaget inte håller vad de lovar. Han ville inte fatta, utan upprepade att jag kan få pengarna tillbaka.

Det var tydligt att jag gått över gränsen genom att klaga via webben. Jag var sedan tidigare lovad "kompensation" för att de missat dragkroken. I går lämnade jag in bilen för montering, och fick i stället en utlovad lånebil. Det visade sig var den mest miserabla skorv man kan tänka sig, försedd med bara några usla liter bensin i tanken. När jag skulle justera backspegeln fick jag spaken i handen.

Så mycket för den kompensationen. Nu har jag fått tillbaka min bil och vet inte om jag orkar vara en pina i röven för "hes debil grabb" längre. Min "kompensation" innebär nog mer obehag för mig än för dem.

När du betalat är du ingenting värd

Vi satt och tittade på den lilla elektriska pucken och tävlade om vem som kunde räkna ned till noll precis när den började blinka och pipa. "...tre, två, ett, NU!" Men den förblev tyst.

När vi väntat på maten i 20 minuter gick jag bort disken och frågade när våra Chicken Noodle skulle bli klara. De fyrafem personerna på andra sidan tittade frågande först på mig, sedan på varandra. Jag var hungrig och stressad efter ett par timmars konfliktfyllt sökande efter vinterkläder till två motvilliga tonåringar, så mitt redan sviktande humör brast: "Ni har helt enkelt glömt bort oss! Jag vill ha pengarna tillbaka!"

Chefen ömsom urskuldade sig, ömsom skällde på flickan som tagit emot vår beställning, samtidigt som han utan krångel öppnade kassan och räknade upp 207 kronor. Jag fick dem i näven och lämnade tillbaka pucken samtidigt som den bannade flickan kom springande med ett par snabbt ihopslängda portioner.

Jag vinkade bort maten och gick med bestämda steg därifrån, flankerad av två fortfarande hungriga ungdomar som tyckte jag var det pinsammaste som någonsin satt sin fot på Burlövs Center.

Det är bland det värsta jag vet: att bli bortglömd, ignorerad, nonchalerad.

Jag köpte en bil för någon vecka sedan. Sprillans ny, och jag hade ett önskemål utöver standardutförandet: Jag beställde montering av en dragkrok.

När jag hämtade bilen hade den förstås ingen dragkrok. Jag bråkade med säljaren, som lovade mig att den skulle monteras under den kommande veckan och att jag skulle få låna en bil medan det gjordes. Dessutom skulle jag få "kompensation". Vari denna bestod framgick ej.

När jag kom hem med den nya bilen upptäckte jag dessutom att det inte fanns någon instruktionsbok i handskfacket, varpå jag ringde säljaren. "Den kommer med post från generalagenten. Du har den troligen i brevlådan redan i morgon".

Nu har mer än en vecka passerat. Ingen instruktionsbok. Jag ringde som överenskommet i början av förra veckan, och en kollega lovade att "min" säljare skulle ringa tillbaka om dragkroken dagen efter. Tror du jag har hört av honom?

De fjäskar och beter sig för att sälja sina varor, men när de väl fått mina pengar så är jag ingenting värd. Om inte jag tjatar och påminner om varan jag redan har betalat för är jag säker på att jag kommer att få den.

Kanske jag ska göra som på restaurangen, bråka och kräva pengarna tillbaka? Men jag vill ju ha min dragkrok...