Därför var jag ingen annanstans

Den här helgen borde jag egentligen varit någon annanstans.

Jag borde ha varit i barndomsstaden Ängelholm. Morsan hade fyllt 75 i lördags, och det hade väl varit passande att lägga en blomma på graven, träffa brorsorna och deras familjer och visa att mojan fortfarande finns med oss. Dessutom passade brorsdottern idag på att bli matchens lirare när Engelholm defilerade hem SM-guldet i volleyboll. Nog borde farbror Bengavoice och kusinerna stått på läktaren och hejat?

Och jag borde ha varit på nya Stadion i Malmö och sett det första derbyt på den gräsmattan. Nu blev det MFF:s första poängförlust i årets allsvenska, och jag undrar hur mycket det är mitt fel. Jag säger som jag brukar: Skyll på mig, det är helt okej.

Den engagerade läsaren river sig säkert nu i kalufsen och undrar: Varför var han varken här eller där? Och var var han verkligen?

Jag inleder svaret med några bilder från dagens promenad längs bäcken i Skartofta:

Taket därborta sitter på mitt hus.


Jag behöver väl inte förklara vidare? Att jag fick jackpot i ungdomslotteriet var ren bonus: Jag fick med mig inte bara mina egna två, utan även en extra 16-åring, som såg chansen till skogsäventyr och luftgevärsskytte. Jag vill inte generalisera, men det känns lite som beviset på att två minus blir plus.

Till detta ska läggas ett bländande briljant väder, vin och nattliga cigarrer med glada grannar, åtta kilometer på löpvänliga grusvägar och årets första grillning. Vad slår det?

Jag vägrar vårdeppa – trots guldläge

Framdäcket på cykeln har varit platt två morgnar i rad.

Vårfloden av pengar tog ut sin rätt och det blev ebb i kassan. Jag gick till min personliga bankpojke och redde ut det värsta. När den akuta ekonomiska krisen var åtgärdad lovade han att jag kunde deklarera på nätet – lätt som en plätt – bara jag fixade ett BankId via internetbanken. Jag gjorde som jag blev tillsagd, och resultatet blev såklart att jag blev portad från nätbanken helt och hållet.

Eftersom jag helt saknar självförtroende när det finns pengar med i bilden var jag övertygad om att det var mitt fel när både tidningen och sonens linslangare slutade leverera. De är båda anslutna till autogiro – som verkar innebära att de när de vill får plocka ut hur mycket de vill från mitt konto – och jag trodde förstås att kontot varit tomt när de stuckit in sin pengasug. Men det visade sig att pengarna var på plats och att det brustit någonstans i byråkratin. Bladet och linslössen skyllde på banken som skyllde tillbaka.

Medan de skyller på varann går sonen utan linser och jag utan tidning, och konstaterar att det där med autogiro verkar ruskigt mysko. Inte en enda påminnelse har jag fått från något av hållen, utan de stryper bara leveranserna utan att höra av sig. När jag ringer till dem lovar de att skicka faktura så att jag kan återställa den ekonomiska balansen. Men ingen av dem har skickat nånting efter knappa två veckor. En gång tyckte jag autogiro verkade smart.

Det mesta skiter sig, verkar det. Jag har inte ens nämnt en trippel i duscholyckor på ett par veckor eller en svindyr bilreparation. Men jag vägrar deppa. Okej, en liten stund då och då, men inte på riktigt. På fredag kör jag ut och städar ut vintern ur stugan, och sedan är allt som det ska.

Glad påsk. Det ska jag ha.

Allsvenskan – det säkraste vårtecknet

Solen står som spön i backen och ungarna kryllar ut på gården för att gunga och klättra i träd. Föräldrarna kommer snart efter med varsin fetkopp kaffe. Strax är trädgårdsstolarna slut och det skickas ut diverse expotitioner till olika källarförråd för att utreda var vi ställde stolarna när vi gjorde höst i oktober.

Jag misstänker att koltrasten bygger bo i ventilen i mitt sovrum. Har skramlat med luckan för att skrämma bort den, men jag anar att den kommit tillbaka.

Och så börjar Allsvenskan. Det där med vårkänslor, hur det pirrar i magen av förväntan, hur man ser fram emot något som är så stort att det inte riktigt kan beskrivas, det förklaras väl med ordet Allsvenskan.

Det är nu man börjar få svar på frågorna. Nu ska krafterna mätas. I alla fall under några veckor kan man ha kvar det där hoppet, drömmen att "i år är det vår tur".

En alldeles särskild dag

Spåren av söndagens sol hettar i ansiktet, jag känner mig lite skitig och när jag slänger mig på soffan kan jag inte hålla mig vaken medan Barcelona förintar stackars Valencia. Sedan väl deklarationen blivit klar på lördagen vände helgen till att bli den lisa för själen och stärkare av kroppen som den är avsedd att vara.

Lördagkvällen var så varm och vacker att jag grävde fram några överblivna ungerska korvar i kylen och improviserade en grillkväll med ungdomarna. När mörkret fallit och inte ens den kvarvarande grillglöden mäktade att trotsa nattkylan klättrade jag uppför trapporna och lämnade en handfull tonåringar som gått i barndom och lekte dunkgömme i gårdens kolmörker. När de som var mina väl kom hem var söndagsdygnet purfärskt.

Ungarna sov fortfarande när jag vid åttatiden gav mig ut och slaktade mitt pers i joggingspåret. Brons-Gösta klagade visserligen på att jag ignorerade pulsmätarens varningar, men det kan jag leva med när jag kapar 20 sekunder och kan hålla 5.15 per kilometer i drygt en halvmil.

Sedan följer biltur med dottern till landet, lunch med favoritfastern och hennes charmige gnällspik till make på Sjöbo Gästis - jag kan rekommendera silltallriken - tillbaka till stugan, på med shortsen, fram med gräsklipparen medan unga fröken gräver ned sig med fröpåsar i rabatten. Inte ens störtregnet som avlöste solskenet för en stund kan dämpa humöret.

När vi lämnar stugan i vårvädret känns den mer som ett lockande semestermål än ett muggigt ruckel i en vildvuxen djungel. Musskiten i hörnen bekymrar jag mig om senare - precis som morgondagens arbete och annat krafs.