Mavis orkade inte hela vägen

Min dag har hittills bland annat innehållit en halv arbetsdag vid mitt trädgårdsbord i Skartofta, ett ömsesidigt givande besök hos min kära faster och hennes burduse make, en pizza med valnötter, en halvannan timme lång nedförsbacke med en sångerska som kände Martin Luther King och två som alltid briljanta Duvel på puben.

Jag väljer att fokusera på det näst sista, och då menar jag inte den första belgiska ölen på puben, utan konserten med "The first lady of soul and gospel", som Mavis Staples kallades på KB:s affischer.

Redan i mitten av 1970-talet, då jag köpte varenda Staple Singers-skiva för 3.95 som jag hittade i cutout-backarna, har Mavis Staples, hennes systrar och pappa legat mig varmt om hjärtat. När hon för ett år sedan, med det fenomenala albumet "We'll never turn back" i ryggen, för första gången besökte Malmö var jag naturligtvis på plats. Det blev en kväll att minnas.

Att vänta sig lika mycket av kvällens återkomst vore väl alltför optimistiskt. Men det började strålande, med en sprudlande 69-åring i centrum, med samma band som i fjol, minus en körsångerska och till synes utan de problem med halsen som hon klagade på för ett år sedan.

Men åldern tar ut sin rätt. Efter en lysande inledning tappade "beautiful Miss Mavis", som någon i publiken till bandets stora förtjusning ropade, tempo och satte sig slutligen i fonden tillsammans med syster Yvonne och lät den visserligen utomordentliga komptrion, men det var inte därför vi var där, excellera på gitarrer och med trumsolo (jag har aldrig fattat varför sådana finns).

Efter detta mellanspel var det inte kul längre. Och snacka om besvikelse när det blir dags för extranummer och gitarristen Rick Holmstrom vevar igång "This little light of mine", men blir stoppad av Mavis, som i stället vill hojta allsångsfavoriterna "Down by the riverside" och "When the saints go marching in".

Vi höll såklart god min och skrålade med. Det hade vi väl gjort även om hon gjort en Friggebo och försökt med "We shall overcome". Men jag raderar slutet av föreställningen från minnet och behåller den första halvan, som höll samma härliga stil som förra årets föreställning. Nästa år, hon lovade att komma tillbaka då, kanske bara en fjärdedel av showen håller stilen. Men även det är värt biljettpriset.

Damer som förgyller min sommar

Det kan bli hur det vill med vädret denna sommar. Den kan inte bli dålig, inte när den kommer att lysas upp av både Erykah Badu och Mavis Staples. Dessutom vet jag att Emmylou Harris väntar till hösten.

Det blir underbara återseenden. Den fenomenala R&B-primadonnan Erykah Badu sjunger på Falconerteatern i Köpenhamn, där jag såg och hörde henne 2005. Soullegenden Mavis Staples – jag började gräva efter Staple Singers-skivor i LP-backarna redan på 70-talet – kommer precis som förra sommaren till KB här i Malmö.

När sedan sommaren tagit slut får en annan gammal kärlek från Amerika sätta färg på hösten. I september kommer min mångsidiga countryfavorit Emmylou Harris till Köpenhamn. Även henne har jag goda erfarenheter av tidigare, då vi sågs i Malmö för några år sedan.

Nu fattas bara att Sverige vinner fotbolls-EM, och klasar av blågula guld i OS. Vem behöver egentligen väder en sommar som denna?

Billy Paul lyser upp reklampausen

De är inga mästerverk, de amerikanska dussinserier som jag slösar bort min medelålders kvällar med att sitta och glo på. Ändå är reklamen jäkligt störig, om man redan har en liten whisky på bordet och inte är i akut behov av att vattna guldfisken.

Men så kommer den ibland, som en ljuspunkt mellan de tyska försöken till romantiskt skimmer och de svenska patetiska papporna: Fritidsresor. Bilderna är traditionella sol- och badscener med den evigt glada mamma-pappa-barn-familjen. Men det är musiken som gör det. Reklambyrån visste vad den gjorde när den lade beslag på Billy Pauls version av "Your Song". Jag kan inte få nog av denna sprudlande, glittrande, gungande förädling av Elton Johns och Bernie Taupins gamla ballad.

Det är svårt att tro när man hör den, men versionen har faktiskt 35 år på nacken. Det var 1972, två år efter att originalet kom ut, som som Billy Paul spelade in låten. Fritidsresor har uppenbarligen fattat dess värde, eftersom de troget använder den i sin TV-reklam. Och jag är evigt tacksam resebyrån som bidrog med en låt till min tio-i-topplista. Världens bästa coverlåt?

Billy Paul betraktas annars som ett one-hit wonder med en annan låt som inte skäms för sig: "Me and Mrs Jones".