tisdag 26 februari 2008

P1-morgon inför svartvit radio


Det är nu sju år, fem månader och elva dagar sedan jag var journalist senast. Med risk för att gå i närkamp med den trogna läsekretsen deklarerar jag härmed mina misstankar att jag slutligen tagit steget över till den mörka sidan. Jag tänker således kasta skit på den svenska journalistiken.

Jag tänker inte göra det enkelt för mig och hoppa på kvällsblasket. I stället riktar jag min lans mot en av finjournalistikens galjonsfigurer, Sveriges Radios P1. Kanalen verkar nu, fyrtio år efter att TV gått över till färg, hålla på att införa svartvit radio.

I morgonprogrammet P1-morgon, liksom systerprogrammet Studio Ett, hör man ofta inslag som går ut på att två svenska politiker diskuterar ett ämne som berör någon viktig nationell eller internationell fråga. Och gång på gång hamnar debattörerna, med den debattledande reporterns stöd, i internt tjafs om vad diskutanterna och deras partier sagt i stället för att föra ett initierat, nyanserat och intressant samtal.

Dagen efter att nyheten om Fidel Castros avgång spridits över världen skulle vänsterpartiets Lars Ohly och folkpartiets Birgitta Olsson diskutera om Cuba, demokratin och framtiden. Samtalet kom, med programledaren Camilla Kvartofts goda minne, i stället att handla om vad vänsterpartiet och Ohly egentligen gjort och tyckt under det halvsekel som Castro dikterat på Cuba. Föga framåtblickande och synnerligen uttjatat, enligt min mening. Och jag tycker att intressanta ämnen gång efter annan får detta navelskådande fokus.

Nu ska inte all skuld läggas på reportern, det finns hos många politiker en obändig böjelse att söka konflikt och dela ut råsopar. Men det måste vara journalisten som leder debatten (om inte politikerna är den sanna demokratins rättrådiga förkämpar, som de fiktiva presidentkandidaterna i Vita huset-klippet ovan - som fortfarande ger mig rysningar av välbehag) och, vilket ställer särskilda krav i direktsändning, håller debattörerna borta från sandlådan.

De svenska partierna delar grundläggande värderingar om demokrati, jämlikhet, rättssäkerhet och mycket annat. Trots det blir det, helt naturligt, skillnaderna som hamnar i centrum för debatten. Men jag tror att samtalet skulle bli mer konstruktivt och intressant om man ville och kunde lyfta sig över slagord och snytingar och föra ett nyanserat och framsynt samtal. Där kan våra seriösa journalister göra en viktig insats.

torsdag 21 februari 2008

Samtal med Gösta #31

– Om du har luvan uppfälld när du springer kan du dö av syrebrist, påstod Gösta när jag sprang på honom på Göstaplatsen. Den luft du andas ut förs av fartvinden bakåt och hamlar i luvan. Till slut blir den full och denna syrefattiga luft når ända till ditt ansikte, varpå du andas in den igen. Och drabbas efter en stund av andtäppa.

– Den enda andtäppa jag har stött på i dag var vid Öresundsdammarna, där jag hörde ett kvackande i vassen, kontrade jag misstroget, fällde ner kapuschongen och joggade vidare.

Tidigare publicerat på Jogg.se kl 07.35. Sånt här trams skriver jag nästan varje dag efter mina arla lunkrundor (varning för spoonerism).

tisdag 19 februari 2008

Plåster i nyllet – dagens TV-grej

Jag sitter och pustar ut efter holmgången på Anfield – Liverpool lyckades efter nästan en timme med elva mot tio få in två bollar mot ett tappert kämpande Inter – och zappar planlöst mellan kanalerna en stund.

Kanske är det en tillfällighet, men det slår mig att rutan plötsligt domineras av män med plåster i ansiktet. Ettan visar filmen "Förvandlingen", där huvudpersonen sitter med en vit blaffa på näsan efter något som verkar vara en plastikoperation. Jag byter till tvåan, och där pågår det norska intervjuprogrammet "Grosvold", där Anne Grosvold intervjuar Björn Svenungsen, som överlevde en terrorattack i Afghanistan. Den gode Björn sitter i soffan med en rejäl plåsterlapp på hakan. När jag hoppar vidare till trean hamnar jag mitt i "Mina jag och Irene" där tokfransen Jim Carrey med en vild blick och en bandagerad haka stökar till det i mitt vardagsrum.

På fyran går "De omutbara", och där slipper jag de hoptejpade nyllena. Visserligen skildras i den filmen ett och annat brutalt trauma, men för lillflickan i inledningen hjälper inga plåster i världen. Och i den nyss avslutade Champions League-matchen var det gott om både äkta och simulerade blessyrer. Men som så ofta i fotboll botar domarens gula kort mycket snabbare än något i Salvekvicks sortiment. Till detta kommer att sexan samtidigt visar "Scrubs" och fyraplus "Mash", i vilka det opereras friskt med vitmaskerade anleten.

Finns det något budskap som jag ska tolka in i denna anhopning av förband i fasaden? Man kan behöva stöd för att behålla ansiktet? Bättre en bruten näsa än en stukad själ? Eller är det bara Hansaplast som köpt upp hela TV-tablån?

lördag 16 februari 2008

Nu växer gubbväldet i MFF

Tjejerna ska kanske vara glada att de kommit undan Malmö FF i tid. Det rådande gubbväldet i klubben blir säkert ännu starkare med Pelle Svensson som vd.

Jag känner inte Pelle Svensson och vet inte mer om honom än det jag upplevde på en presskonferens för någon månad sedan. Men de intrycken var å andra sidan så starka att det borde ligga något i dem.

Skånetrafiken presenterade de nya pågatågen, som Pelle Svenssons företag Alstom ska bygga. Buss- och tågentusiasterna på Skånetrafiken har inte för vana att låta tjejerna vara med och leka, och på presskonferensen var det så gott som enbart karlar som pratade. Men när Pelle Svensson öppnade munnen exploderade grabbigheten framför ögonen och öronen på de samlade skånska medierna.

Pelle Svensson bullrade ut ogenomtänkta kommentarer tlll höger och vänster. Hans MFF-själ lyste genom redan då, när han föreslog att tågen skulle vara himmelsblå och undrade vad Löfbergs Lila betalat för att tågen har den färg de har. Han tyckte att ett av de nya tågen skulle döpas till Bosse Larsson, men fick veta att tågen bara uppkallas efter avlidna personer.

Sydsvenskans Anja Gatu skriver i sin krönika: "Madsen skrockade när jag påpekade att han lyckats hitta någon som slänger uttalanden omkring sig värre än han själv gör." Jag tror hon slår huvudet på spiken. En pratig go' gubbe i en ryggdunkande grabbkultur kanske är en guldgruva av pratminus för sportjournalisterna. Men jag tror inte att han utvecklar en modern och framåtblickande organisation. Det känns som om Rolle Nilsson blir mer och mer ensam...

fredag 15 februari 2008

Direkt eller medvetslös?

När jag via en länk i min förra förvirrade föreläsning blickade bakåt i mitt skrivande påminde jag mig om närheten mellan orden "lättsam" och "ledsam". För att inte glömma bort det noterar jag ett annat intressant ordpar: "omedelbar" och "omeddelbar". De båda orden är till förväxling lika men kan ibland vara varandras raka motsatser.

(När jag nu googlar lite och kollar Svenska Akademiens ordlista kan jag inte hitta ordet "omeddelbar" någonstans, utom 90 googleträffar som alla verkar vara felstavningar av "omedelbar". I detta sammanhang blir det till exempel kul med den ruskiga skildringen av hängningar på medeltiden "...knäcker nacken och sliter av ryggmärgen vilket ska orsaka omeddelbar medvetslöshet varefter den livdömde dör av syrebrist medans densamme är i koma". Men frånsett ordet "livdömde", som tål att funderas på, är det ju inte ett dugg kul om "omeddelbar" är ett ord som jag hittat på själv. I vilket fall skiter jag i det och skriver vidare som om inget hade hänt.)

Det har ju en viss betydelse om en människa man pratar med är omedelbar eller omeddelbar. Jag höll på att skriva att de båda orden ibland kan vara beskrivningar på mina barn, så lika men ändå så olika. Men det gjorde jag inte.

tisdag 12 februari 2008

Pratliga krockar spajsar upp tillvaron

När grannen kom och såg mitt nya stora kök för första gången utbrast han spontant: "Wow, du har ju fått spis!" Tyckte jag att han sa. Men eftersom han inte talade skånska i vanliga fall – och att det fanns spis redan i mitt förra kök – insåg jag att han menade att jag fått "space".

Det är lite kul med alla ord från engelskan som berikar vårt språk och de kollisioner som uppstår med de gamla nötta orden. Krockarna sker med olika ord i olika dialekter. Ett ord som "grace" har ju funnits hos oss länge med ett svenskt uttal – det är väl hämtat från franskan från början – som liknar det brittiska uttalet av "grass". Påverkan från engelskan gör dock att det allt oftare låter som "grejs". Men i vårt diftongerade skånska språkrum blir det samma uttal som "gris". "Amazing Grace" blir "En mässingsgris".

Fattar du hur kul man kan ha om hjärnan är byggd för att gå loss på såna knäppa saker? Jag har redan kommit ut som anagramnörd, och det här är nästan lika kul. Men jag måste lära mig att notera de språkliga gläjdeämnen, för de försvinner ur skallen fortare än de kommer in.

Nu riskerar detta att sluta i den kommentar som min salig farmor brukade hamna i när hon skulle dra en vits: "Nu kommer jag inte ihåg slutet, men jag minns att det var roligt". Men jag ska bättra mig på det yttersta. När jag planerade en gemensam middag med några vänner diskuterade vi vad vi skulle äta. Jag trodde de var tveksamma och ville vänta med beslutet när de sa "vi vill ha time-out". Men det visade sig att de föreslog att vi skulle äta thaimat.

torsdag 7 februari 2008

Etablissemanget är ute efter mig

Jag bara frågar: Är jag att betrakta som ett hot mot samhället? Några incidenter de senaste dagarna får mig att misstänka att Makten har något emot mig – eller i alla fall mitt för tillfället ganska flitiga motionerande.

Häromdagen när jag tog en morgonrunda, och precis utanför polishuset sprang jag över gatan mot en kraftfullt lysande grön gubbe. När jag tog steget över mittrefugen hörde jag en motor som gasade på till höger. En polisbil – med blåljus, utan sirener – körde mot rött i hög fart rakt mot mig. Jag tvärstannade och den vitblå projektilen rusade förbi någon decimeter ifrån mig.

Dagen efter hände ungefär samma sak, fast denna gång inte lika dramatiskt, och med en gul regionbuss i stället för en polisbil. Och på ett stort men vanligt övergångsställe utan färgade gubbar. Men tvärstanna fick jag för att inte mosas av den framstormande bussen. Jag dängde näven i plåten, men lyckades inte få åbäket på fall.

Den senaste händelsen är kanske mer att betrakta som obstruktion än mordförsök. Jag lunkade genom Kungsparken och skulle fortsätta över Slottsgatan när det plötsligt stod ett långt staket mitt i vägen. Jag var tvungen att springa en omväg på säkert 50 meter för att komma förbi.

Vad har jag gjort för att förtjäna denna obehagliga uppmärksamhet? Umgås jag i skumma kretsar? Köpte jag alltför många mystiska tesorter på Pappas sist? Är det misstänkt att jag tillbringar många tidiga morgonimmar lunkande på gatorna i Malmö?

Det kanske är mitt slöbloggande som har givit utslag på någon indikator för samhällsomstörtare. Jag kanske skriver för lite. Knappast för mycket... Men troligen skriver jag fel. Så det är väl bara att fortsätta. Till slut kanske det blir rätt, och då kan jag göra mina arla lunkar i lugn och ro.