Lugnt lantliv hänger på mattan

Livet levs bäst i en hängmatta. Jag vaknar tidigt och känner mig lite seg efter gårdagens samkväm i stationshuset. Himlen är blå och vinden svag, perfekt läge för att hissa den brasilianska mellan poppel och björk.
Det är rätt kyligt så tidigt, men jag vet att solen snart klättrar över annexets tak. Denna lite frusna vetskap är nästan lika skön som de värmande strålarna när de väl kommer.
Här somnar jag om en stund innan jag masar mig upp för att mecka första morgonkaffet. Ett par talgoxar joxar runt i björken under glada skratt och kvitter. Larssons lamm vandrar bräkande till den södra delen av storhagen. Vinden lockar löven till ett stillsamt brusande.
Tre bilar kör förbi på två timmar, den tredje kommer med tidningen. Jag får kramp i vaden när jag krånglar mig ur hängmattan och trampar i en grop på väg tillbaka från brevlådan så att jag måste tömma tofflan på grus.
Vet inte riktigt varför jag skulle kliva ur över huvud taget.

Ett oväntat möte i naturens stillhet

I gårdagens betraktelse över naturens välsignelser citerade jag kort Philemon Arthur & the Dungs låt Naturen, "Tänk vad naturen är underbar, tänk vad naturen är fin".

Sången är nog, om sanningen ska fram, inte en renodlad hyllning till naturen, utan innehåller kanske en del iakttagelser av mänsklig påverkan som kan förleda betraktaren att tolka det som naturens gåvor:

Känner du lukten från havet och skogen?
Det är grannens septiktank
Hör du vågorna som slår mot stranden?
Det är grannens vattenklosett

Jag satt i den stilla kvällningen med en öl medan lugnet spann sin väv omkring mig. En lätt bris dröjde sig kvar och lockade poppelns löv att sjunga sin stilla sång. Fåren på Larssons äng bräkte ibland, och ett par kråkor hade ett kort kraxande kvällsgräl.

Då hörde jag det plötsligt långt borta i fjärran, det välkända, oftast välkomna, men i denna miljö så sällan hörda ljudet. Hemglassbilen. Den haltande Helan och Halvan-melodin ljöd omisskännligt någonstans i nordost.

Jag blev både upprörd och irriterad. Även om jag vetat var glassbilen befann sig hade jag ju ingen chans att hinna dit innan den tutade i nästa by. Dessutom hade jag redan köpt glass på Ica i Sjöbo.

Tänk vad naturen är underbar

I dag fällde jag en fem meter hög björk. Med ren handkraft. Jag blev lite besviken för att jag inte fick använda min nya motorsåg, men björken var så gammal och murken att den bara behövde en knuff för att falla. Jag kan använda sågen till att stycka upp kadavret.

På kvällen, när jag kommit hem från en långjogg via Magnaröd, Orås och Brunslöv stretchade jag i solnedgången medan fladdermössen höll flyguppvisning över min äng.

Häromdagen stod jag på samma plats när Musse och Hilda kom cyklande runt kröken. De skrämde upp en råbock som inte såg mig, utan ganska lugnt sprang över min äng mot den skyddande skogen. Den var mindre än tio meter från mig. Jag kände mig som Helen Mirrens Drottning Elizabeth vid den ihopsäckade jeepen på Balmoral i The Queen, när fjortontaggaren plötsligt bara stod där. Inte riktigt lika häftigt kanske, men så är jag ju inte heller kunglig. Lustigt att just den scenen dök upp när jag zappade mellan kanalerna i dag.

På en morgontidig joggingrunda kan jag stöta på ett halvdussin rådjur. Hägrar och igelkottar möter jag även i stan, men där kryllar det inte av glador och vråkar. Jag har sett bastardsvin och grävlingar.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jag tror att den skånska musikeliten fångat det bättre än jag någonsin kan. Peps Persson sjöng "Livet på landet, det är vad jag vill ha" och Philemon Arthur & the Dung gav den nyanserade beskrivningen "Tänk vad naturen är underbar, tänk vad naturen är fin".

Men det är klart, samtidigt är det skönt att Timbuktu finns där och håller dörren öppen: "Vi drar till Malmö".