Språkligheter som speglar världen?

Nu har jag plöjt genom de senaste veckornas Efter Arbetet och ETC, men inte hittat artikeln. Eller hörde jag det på radion? Kanske det var någon av mina alerta bloggvänner som tog upp det. Jag har i alla fall funderat på jagkantyckandet.
Hur ofta hör man inte folk av alla slag, från rikets ledare till gubbarna på puben, säga "jag kan tycka att...". Inte "jag tycker att", utan "jag kan tycka att". Personligen anser jag man i en diskussion kan hoppa över tyckerideklarationen över huvud taget - det säger väl sig själv att det jag säger är min åsikt - men att stoppa in ett "kan" ger en extra dimension till synpunkten.
I vår desperata jakt på konsensus signalerar vi med ett "jag kan tycka" att vi underkastar oss den gemensamma åsikten, och att det jag säger är en möjlig sådan. Är vi mesiga, eller?
En arbetskamrat, som absolut är en debattglad person full av starka åsikter hänfaller ständigt till detta jagkantyckande. Så det är inget som avspeglar den som säger det, utan snarare ett symptom på en klimatförändring.
Samma kollega talar också ständigt om oss två, som ofta arbetar tillsammans, som "jag och Bengt". Alltså till skillnad från "Bengt och jag".
Jag är uppfostrad i en självutplånande miljö där man alltid sätter andra före sig själv. Men den betydligt yngre kamraten tillhör den egocentriska generation, från ett senare decennium, som ständigt sätter sig själv i första rummet.
Det kan finnas tillfällen då till och med jag använder denna bakvända ordföljd, men då handlar det om typ att markera att jag tar huvudansvaret och att någon annan ska medverka i en mindre betungande roll.
Vad säger då detta om världen och den tid vi lever i? Jo, att vårt samhälle befolkas av egenkära typer som som står för sin åsikt så länge alla andra håller med. Kan jag tycka.

P1-morgon inför svartvit radio

Det är nu sju år, fem månader och elva dagar sedan jag var journalist senast. Med risk för att gå i närkamp med den trogna läsekretsen deklarerar jag härmed mina misstankar att jag slutligen tagit steget över till den mörka sidan. Jag tänker således kasta skit på den svenska journalistiken.

Jag tänker inte göra det enkelt för mig och hoppa på kvällsblasket. I stället riktar jag min lans mot en av finjournalistikens galjonsfigurer, Sveriges Radios P1. Kanalen verkar nu, fyrtio år efter att TV gått över till färg, hålla på att införa svartvit radio.

I morgonprogrammet P1-morgon, liksom systerprogrammet Studio Ett, hör man ofta inslag som går ut på att två svenska politiker diskuterar ett ämne som berör någon viktig nationell eller internationell fråga. Och gång på gång hamnar debattörerna, med den debattledande reporterns stöd, i internt tjafs om vad diskutanterna och deras partier sagt i stället för att föra ett initierat, nyanserat och intressant samtal.

Dagen efter att nyheten om Fidel Castros avgång spridits över världen skulle vänsterpartiets Lars Ohly och folkpartiets Birgitta Olsson diskutera om Cuba, demokratin och framtiden. Samtalet kom, med programledaren Camilla Kvartofts goda minne, i stället att handla om vad vänsterpartiet och Ohly egentligen gjort och tyckt under det halvsekel som Castro dikterat på Cuba. Föga framåtblickande och synnerligen uttjatat, enligt min mening. Och jag tycker att intressanta ämnen gång efter annan får detta navelskådande fokus.

Nu ska inte all skuld läggas på reportern, det finns hos många politiker en obändig böjelse att söka konflikt och dela ut råsopar. Men det måste vara journalisten som leder debatten (om inte politikerna är den sanna demokratins rättrådiga förkämpar, som de fiktiva presidentkandidaterna i Vita huset-klippet ovan - som fortfarande ger mig rysningar av välbehag) och, vilket ställer särskilda krav i direktsändning, håller debattörerna borta från sandlådan.

De svenska partierna delar grundläggande värderingar om demokrati, jämlikhet, rättssäkerhet och mycket annat. Trots det blir det, helt naturligt, skillnaderna som hamnar i centrum för debatten. Men jag tror att samtalet skulle bli mer konstruktivt och intressant om man ville och kunde lyfta sig över slagord och snytingar och föra ett nyanserat och framsynt samtal. Där kan våra seriösa journalister göra en viktig insats.