Finklädd till Tintins jubileum

I dag tog jag på mig fintröjan för att fira min hjälte Tintin, som kom på pränt för första gången för på dagen 80 år sedan.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur vi ursprungligen stötte på varann, men jag har nog hängt med nästan hälften av de där åren.

Det finns mycket att skriva om den lille journalisten som gått från att vara en fördomsfull och reaktionär kolonialist till att bli en antirasistisk, nästan revolutionär demokrat. Och om hans alkoholiserade hund, hans svordomsekvilibristiske sjöbjörnskompis, de dråpliga dubbeldeckarna eller den operasjundande pansarkryssaren, en av de få kvinnliga inslagen i denna manliga, eller möjligen könlösa, värld. Men de skriverierna spar jag till en annan gång.

Nu nöjer jag mig med att höja ett glas Loch Lomond för Tintin. Må jag och andra människor följa hans exempel och lämna våra fördomar bakom oss. Hoppas vi inte ska behöva 80 år för att fixa det.

Hippt munköl på amerikanska

Det finns ingen fyndigare dryck än öl. I Belgien, där kloster och munkar är bär de tyngsta traditionerna i bryggarbranschen, har det sedan länge funnits en hädisk motvikt. Delirium Tremens, Satan, De Verbooden Vrucht, Judas och Lucifer är några av de sådär 450 etiketter som man kan hitta på väggen i min toalett.

Den unga nationen USA har ju inte haft möjlighet att bygga upp egna traditioner, så de får låna från mer mogna kulturer. Jag medger gärna att de ofta gör det med den äran. Sedan får Horace Engdahl säga vad han vill...

Nåja, varför de nödvändigtvis skulle göra en egen version av The Office har jag aldrig förstått. Men det på ölfronten finns det många bryggerier som fått de gamla fördomarna om amerikanskt öl på skam.

Men det där med religion verkar vara lite för känsligt i Förenta Staterna. Om den amerikanska ungdomen drabbades av ett öl uppkallad efter Vår Herre eller Hin Håle skulle det vara orsaken till varje vansinnesdåd i landet där begreppet vapenfri betyder något helt annat.

Så när North Coast Brewing Company i Kalifornien ska brygga ett öl i belgisk klostertradition gör man sin egen variant av munkbegreppet. De hittar den hippaste munken av alla, tillägnar ölet jazzlegenden Thelonious Monk och kallar det "Brother Thelonious".

Att sedan ölet, trots att det är starkare än de flesta belgiska klosterkanoner, ligger alltför nära svagdricka i smaken är en annan sak. När det handlar om öl är det så mycket annat än smaken som är viktigt.

Ingen regel utan undantag

Det gick inte mer än några sömniga timmar efter att jag sågat alla tekniker som titelsnyltare och insiktslösa krångelpellar innan jag stötte på det lysande undantaget.

I går hade jag och en arbetskamrat ett möte med en tekniker som skulle hjälpa oss göra en kravspecifikation av en ny funktion som ska läggas till vår väldiga webbplats. Bara att vi behövde en datanisse för att på rätt sätt beskriva vad vi behövde kändes underligt för mig. Jag vill skriva min önskelista, och sedan ska tomten komma med rätt paket. Men jag fann mig i att använda nissens hjälp, inte minst för att jag stött på honom ett par gånger förut och visste att han inte tillhörde den värsta sorten.

Mina farhågor att bli avkrävd på besked om tekniska detaljer som jag inte fattar ett jota om kom alltså på skam. Det hela utvecklade sig till en trevlig och intressant pratstund om vad man kan göra och vilka funktioner vi vill ha. Inte ett mystiskt dataord så långt örat kunde höra. Nissen varnade till och med om att "det här kanske blir alltför tekniskt", och så sa han nåt som var fullkomligt begripligt.

Han jobbade nästan journalistiskt. Det var som en intervju där vi svarade på hans frågor och fick svar på våra egna. Han noterade i sitt anteckningsblock och sa efter två trivsamma timmar att "nu har jag ett underlag för att skriva en bra beskrivning av vad ni behöver. Ni får den med e-post på tisdag."

Jag blev så betagen att jag höll ett kort hyllningstal till honom när vi tog farväl. Han såg inte helt förvånad ut när jag beskrev min grundläggande motvilja mot tekniker.

Ibland är det bra att inte få vad man väntar sig. Fördomar är till för att krossas. Men en fluga gör ingen sommar.

Fördomar frodas fortfarande inom idrotten

Två gånger under dagens slögloende på TV-fotboll har det antytts att färgen på domarens kort avgörs av färgen på den syndande spelarens hud.

Inters Maicon verkade antyda att hans mörka hudfärg spelade in när han fick ett välförtjänt rött kort i matchen mot Livorno. När Chelseas John Obi Mikel blev utvisad mot Manchester United menade de svenska kommentatorerna att exempelvis Paul Scholes inte fått rött kort för en motsvarande satsning med dobbarna före.

Det är klart att fotbollen inte är en fördomsfri zon. Precis som tränare, spelare, medier och publik styrs domarna - oftast omedvetet - av sina fördomar. Den enda lösningen jag kan se är att göra blandningen till det normala. Kåren av spelare i de stora europeiska ligorna är redan ett brokigt gäng där kompetensen syns mer än hudfärg och ursprung. Det måste bli likadant bland ledare och domare.

En bekant hävdade efter Sveriges 0-0-match mot Danmark häromsistens att Zlatan Ibrahimovic var överskattad. Bekantens fotbollsintresse är ganska lågt och han medgav att han inte sett matchen. När han motiverade sin åsikt med att en anfallares jobb är att göra mål, och att Zlatan inte lyckats med detta på länge i landslaget, mildrades min upprördhet av att han inte visste vad han pratade om.

Men samtidigt gjorde sig denne man, som jag ser som en vän av ett multikulturellt samhälle, till språkrör för en unken, främlingsfientlig attityd som drabbat svenska idrottare med rötter utanför Sverige. Zlatan är ett av de tydligaste offren för denna inställning, som ger näring åt sverigedemokrater och andra mörkermän.

Frustrerad taliban i rullstol

Arbetsveckan är över och jag promenerar i det knappt märkbara regnet mot bussen. Jag kommer fram till kyrkogårdens labyrintgrinden strax bakom en tjej i en eldriven rullstol.

Väluppfostrad som jag är håller jag upp grinden för henne och hon krånglar sig genom grinden med mig i hjulspåren. Hon möter en cyklist som tvärbromsar, hoppar av och leder iväg hojen i motsatt riktning.

Tjejen vänder rullstolen, trycker på en knapp på strupen och säger "Jävla Lund! Här är ju alldeles livsfarligt. Cyklister far hit och dit, fotgängare vet inte om de ska hålla höger eller vänster." Jag svarar något om att Lund är en cykelstad och att visst, cyklisterna far som tokar överallt.

"De som bor i Lund har lågt IQ, de är helt dumma i huvet", drar hon till med. "Nja, det är ju en universitetsstad", försöker jag, "så de som bor här borde väl ha ganska högt IQ?" "Fan heller", säger hon och höjer rösten: "Bomba Lund!"

Jag skrattar lätt åt hennes uppenbart drastiska förslag medan hon gör en rivstart och rullar iväg längs gången. Efter tio meter vänder hon och kör tillbaka till mig. "Jag är funktionshindrad. Om någon annan sagt det hade du tagit det på allvar!", fräser hon och sprutar åter iväg och vinkar avmätt utan att vända sig om.

Den som letar tillräckligt noga efter fördomar och diskriminering kommer att hitta det. Med lite kreativ vantolkning kan man läsa in många budskap i de mest harmlösa uttalanden eller handlingar. Det behöver man varken vara funktionshindrad, muslim eller homosexuell för att göra. Det finns talibaner i alla sammanhang.