En tekniker i familjen vore inte helt fel

Min nyss publicerade, alldeles för långa betraktelse över en dagstur till Danmark, var det första som jag skrivit och lagt ut från sommarstugan i Skartofta. Jag har skaffat mig ett av de flitigt marknadsförda mobila bredbanden som inte kostar något förrän nästa år, så nu kan jag ligga i hängmattan och blogga, surfa och nätshoppa. Trädgården och huset är dömda till ytterligare förfall.

Jag har redan kommit ut som tekniknolla, och den trogne läsaren (du vet vem du är) undrar säkert hur det kommer sig att det fungerar redan första dagen. Sanningen är denna: Jag har funnit den perfekta lösningen – Pelle Plutt, 15 år.

Plötsligt inser jag nyttan av att ha en son som ägnar all sin tid åt att utkämpa virtuella krig på dator och TV. Jag slängde helt enkelt till honom paketet med dongel, instuktioner och hela kalaset och slängde mig själv i hängmattan. Den hade knappt stannat innan han kom ut med en triumferande min. Nu turas vi om att använda datorn, han spelar något strategiskt nätspel med Sagan om ringen-stuk, och jag skriver ett par stycken på bloggen. Nu sover han och jag har apparaten för mig själv.

Grabben pratar om att jobba med IT och spelutveckling. Jag inser nu värdet av att ha en tekniker i familjen. Det är kanske läge att bejaka hans datorpillande och sluta ställa krav på världsliga plikter som städning, motion och historieläxor. Om han kan funka som pappas datorsupport kanske jag till och med ska fundera på att förse honom med hans högt önskade egna dator.

Sonen i krigslistens värld blandar känslorna

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över sonens datorspelande. 14-åringens uppfattning är säkerligen det senare, eller kanske snarare att jag tjatar om det. Det gnager i min faderliga moraltantmage när Plutten ägnar varje vaken stund av sommarlovet åt att sitta med headset och ranta runt i en virtuell värld av krigslist.

Jag pepprar honom med straffkommenderingar som städning av rummet, maximitid vid datorn och minimitid utomhus. När jag kommer hem från jobbet har han städat rummet - slarvigt, men ändå - och tvingat sig att sitta ute i det ruskiga solskenet i någon timme. Och nu sitter han med headset på huvet och babblar på bruten men flytande amerikanska med någon portugis som han slaktar monster tillsammans med i den spelade världen.

Grabben konverserar alltså mer obehindrat på engelska än far sin, han knyter kontakter över hela världen - låt vara med monsterslaktare av diverse slag - han tänkter strategiskt och samarbetar i grupp. Det är annat än slögloendet på krystade rättsmedicinare från diverse amerikanska städer, som jag ägnar en hel del av mina vakna stunder efter jobbet åt.

Men jag kommer att fortsätta tvinga honom sköta en del av hushållet och utsätta sig för det jobbbiga dagsljuset en del av sommardagarna. Och när skolan kommer igång drar det tunga tjatartilleriet igång. Jag kommer inte att gå med på att skolan blir lidande. Vill han ha krig måste han först besegra mig.