Kung Zlatan kom hem till Malmö

Det kändes ett slag som om jag inte skulle få plats på Stadions läktare när Svenska Zlatandslaget hade öppen träning i dag. Men efter att ha kryssat runt i korridorerna och köat i kanske en kvart kunde jag till slut klämma mig till en plats på östra långsidan.
Hur kommer det sig att sisådär sextusen personer sluter upp för att titta på ett träningspass? Nytändning i landslaget, Erik Hamrén har skapat en ny anda och utnyttjar resurserna på ett sätt som var främmande för den tidigare ledningen. Zlatan Ibrahimovic är som alltid het och kommer till Malmö som kapten i landslaget.
Väldigt många av oss som var på läktaren var unga män och pojkar med rötter i andra länder. De tjoade på Zlatan och jublade så fort han gjorde något det minsta spektakulärt. Det går inte att beskriva hur viktig Zlatan är som förebild för massor av killar i Malmö. När han kommer hem till Malmö som kapten för landslaget är det väldigt många som är väldigt stolta. Han är det levande beviset på att man kan lyckas även om man är en invandrarkille från Rosengård.

Sluta gnälla på Zlatans prioriteringar

"Konstigt att man ifrågasätter den som alltid har ställt upp i stället för att ifrågasätta den som tackar nej". Vad Thomas Wernersson tycker är att vi ska ställa oss bakom den nyvalde assisterande förbundskaptenen Marcus Allbäck, som helt saknar erfarenhet som tränare och ledare. Däremot verkar han inte förstå varför det finns ett brett stöd för Zlatan Ibrahmovic – en av världens tio bästa spelare och frontfigur i världens bästa klubblag med ett intensivt program både i spanska ligan och i Champions League – som har valt att vila från landslaget som inte kommer att spela någon match av betydelse på närmare ett år.
Sveriges Television-kommentatorn Wernersson får såklart tycka vad han vill, precis som Sveriges Radio-kollegan Ralf Edström. Särskilt den senare har manifesterat sig som en urbota anti-Zlatanist. Men som den urbota Zlatanvän jag är ser jag hur vissa tar chansen att kritisera honom så fort chansen dyker upp. Och när han nobbar landslaget är det rena rama julafton.
Jämför med reaktionerna när Peter Forsberg tackar nej till en träningsturnering med Tre kronor. Ingen kritik, alla experter har full respekt och förståelse för att Foppa gör en mogen och genomtänkt prioritering. Men när det gäller Zlatan duggar antydningarna tätt om att han sviker och inte riktigt har den där blågula känslan.
Men precis som Peter Forsberg har väl Zlatan Ibrahimovic under flera år visat att han älskar att spela i landslaget och inte vill något hellre än att lyckas med Sverige i ett stort mästerskap. Men skillnaden mellan dem är väl denna: Foppa tillhör inte längre de allra bästa spelarna, men Tre kronor är oftast med i guldkampen i VM och OS. Zlatan däremot är en av världens klarast lysande stjärnor, medan Sveriges fotbollslandslag inte riktigt kan hävda sig i den yttersta eliten.
Jag är övertygad om att Zlatan är nyckeln till Sveriges möjligheter att nå framgång i EM och VM under de närmaste åren. Och har har ju faktiskt gjort några insatser i landslaget som skrivits in i den svenska fotbollshistorien.
Så kära förståsigpåare, acceptera att Zlatan befinner sig på en nivå där han prioriterar klubblaget Barcelona i de spanska och europeiska ligorna före träningsmatcher med det betydligt sämre svenska landslaget. Och grabbar, gå med i den nya folkrörelsen och hälsa Zlatan välkommen tillbaka till landslaget till hösten, när de har något att spela för igen.

Klabbe har tuffaste matchen framför sig

Ett av mina stoltaste fotbollsögonblick skedde i en hotellträdgård i Larnaca på Cypern 1988. Jag var salig Arbetet Västs utsände vid Europacupmatchen mellan Pezoporikos och IFK Göteborg. Artikeln inför matchen skulle handla om den unge Klas Ingesson, som på bara drygt en halv allsvensk säsong blivit en viktig kugge i det blåvita laget. Vi hade ett långt och väldigt trevligt samtal. Han var lättpratad och spontan, inte minst eftersom en av mina kompisar var arbetskamrat till "Klabbe". De hade tillsammans ansvar för ett gäng ungdomar som jobbade i skogen i nån sorts arbetslöshetsprojekt.

"Måste du dra upp det där? Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv", sa han på sin klingande östgötska när jag påminde honom om debuten i Blåvitt. Det var SM-semifinal mot Norrköping, och det unga nyförvärvet från Ödeshög blev inbytt i andra halvlek, när Göteborg redan hade en trygg ledning med 3-0. När vi satt där under den cypriotiska solen påminde jag honom om att hans första beslut i debuten var att dra till med ett skott. På volley. Från 40 meter. Resultatet blev en stort hål i luften och en vådlig kullerbytta för unge Klas, som landade i en liten hög på gräsmattan.

Rundpallen på Ullevi och samtalet i Larnaca bidrar till att Klas Ingesson är en av mina absoluta favoritspelare genom tiderna. Men framförallt är han en av de stora kämparna, en hängiven tuffing som ger allt i alla lägen, och som faktiskt, sen får andra säga vad de vill, har både teknik och finess. Han är given i mitt alla tiders svenska landslag.

Nu, efter ett 90-tal i rampljuset i diverse europeiska ligor, bofast i Tommy Svenssons landslag och inte minst en av stöttepelarna i Sveriges VM-bronslag 1994, har han fått en utmaning tuffare än något under fotbollskarriären. Han måste se sina barn i ögonen med vetskapen att han kanske inte kan vara med när de växer upp, kanske inte får chansen att bli deras stöd när de gör resan in i vuxenlivet. Jag vet, jag har varit där. I all dödsångest, ovisshet och förvirring är det där med barnen det allra värsta. Det var det i alla fall för mig.

Tittar man i faktabladen verkar Klas Ingessons sjukdom snäppet värre än min. Men jag har i alla fall en nypa salt som jag tar till när det börjar pratas prognoser och femårsöverlevnad och procent: Statistik blir man först efteråt. Och i min egen statistik är jag alltid 100 procent. Åt ena eller andra hållet.