Modet att tåla tålamodet

"Jag satt en gång på en presskonferens där den amerikanske football-legenden (förlåt, Hollis) Mike Ditka spydde sin galla över 'soccer': 'Jag har hört att en match kan sluta 0-0. No score, no winner. Fattar ni så tråkigt?' Han har inte fattat nånting. "
Jag började skriva ovanstående och fick en akut känsla av att jag skrivit det förut. Jag hittade det i ett inlägg från 17 maj 2007, och i dag är det värt att upprepas. "Tråkig" tillhör de ord som sämst beskriver kvällens match mellan Malmö FF och AIK. Besvikelse, gastkramande, briljant, ineffektivt, utklassning – alla funkar, men inte tråkig.
Känslorna svallar lika högt efter en sådan här match som under den. Besvikelsen över den uteblivna segern får experterna på läktaren och i Sydsvenskans kommentarspalt att kräva tränarens avgång, nytt spelsystem, inköp av nya spelare och andra mer eller mindre desperata åtgärder.
Nånting måste såklart göras för att laget ska börja vinna. Mitt förslag är – mål. Skoj åsido, visst måste något förändras för att resultaten ska komma. Men den match jag såg var så imponerande – frånsett det där synnerligen viktiga måleriet – att den kalibrering som krävs är ganska liten. Ge mer förtroende till några unga spelare, framförallt den uppenbarligen hete "Ålen" Mehmeti och tillsätt den annonserade tjänsten som mental tränare.
Sedan handlar det om tålamod och kontinuitet. Vi vinner inte allsvenskan i år. Men efter denna känsloblandade festkväll på Stadion kan jag inte vara full av annat än tillförsikt.

Figur-hejdå eller Figo-ej-redo?

Det är inte lätt med namn. Särskilt om de är utländska och ska uttalas. Under gårdagens match mellan Halmstad och Malmö hörde jag genom pubsorlet kommentatorn flera gånger kalla Ricardinho för Ricardo. Visserligen är hans officiella namn Ricardo Ferreira da Silva, men sånt brukar man inte bry sig om när det gäller brasilianska fotbollsspelare. TV-prataren slätade någon gång i andra halvlek över med att kalla honom "den lille Ricardo" och översatte till portugisiska "Ricardinho". Vad blir det på engelska? Little Richard.
Hans lagkompis Wilton Figueiredo stavar sitt namn just så. Alla uttalar namnet "Figur-hejdå". Men om jag läser det rätt borde det hellre bli "Figo-ej-redo". Men det är som sagt inte lätt med namn.

En sportmåndag att minnas

Tillbaka på jobbet efter semestern. Drygt 200 mejl att plöja genom utan att egentligen vet hur man gör när man jobbar. Någon berättade att jag mitt i denna förvirring dessutom var tillförordnad förvaltningschef. Så innan veckan är slut ska jag ha skapat ordning, först i min skalle och sedan i det skånska näringslivet.

I skuggan av detta gjorde några ungdomar och en obetydligt äldre halvgud måndagen till en dag att minnas även i sportens värld. Först spurtade 15-åriga Sarah Sjöström hem VM-guld och ännu ett världsrekord på 100 meter fjärilsim. Det är väl ganska troligt att hon fixade ett bragdguld på kuppen. Det ska mycket till för att ta det ifrån henne, möjligen att Christian Olsson chockar världen, eller att svenska fotbollslandslaget trotsar oddsen och tar sig till VM. Fast i det sista fallet är det väl tveksamt om man ska premiera att man tar sig ur en knipa man själv försatt sig i.

Efter drygt månader utan seger tog Malmö FF tre poäng borta mot Halmstad. Men det satt långt inne. Wilton Figueiredo hade effektivt spritt bollarna över läktarna på Örjans Vall innan Halmstads annars duktige målvakt Magnus Bahne gav 18-årige Jiloan Hamad en hjälpande hand (?). Sedan fyllde inhoppande 19-åringen Agon Mehmeti på med två bollar i samma maska.
En stilla förhoppning är att detta kan vara en vändpunkt för MFF, att de kan börja ta de segrar som både spelarmaterialet och spelet fram till straffområdet gör dem förtjänta av. Men en match gör ingen sommar och även i dag såg vi nästan 70 minuter av akut målkramp.

Och så är Zlatan klar för Barca. Om rykteskarusellen kring Zlatans framtid beror på att han är extra intressant eller att han möjligen har en sällsynt mediekåt agent låter jag vara osagt. Men nog har väl beskeden om att han hamnar i olika engelska eller spanska klubbar, blandat med att han stannar i Inter, varit ganska pinsamma. Men nu spelar han där jag vill ha honom, i den rödblå tröjan med "Unicef" på bröstet.
Den gode Zlatan förnekar sig inte. I TV sa han något om att "har drömt om att spela för Barcelona. Det har alltid varit min favoritklubb". Jag vill minnas att jag har hört honom säga liknande saker när han kom till både Inter och Juventus. Fast om de klubbarna. Och hur var det egentligen med Ajax? Men det är väl tillåtet att ha en favoritklubb i varje land. Och två i Italien.
Iniesta, Messi, Bojan, Xavi, Henry, Ibra. Nu blir det fest på Camp Nou. För att inte tala om i TV. Nu får vi hoppas att TV4 Sport fortsätter med sina generösa La Liga-sändningar, och inte skickar över Barcelonas matcher till Canal Plus eller något ännu värre. Men med Viasat-gängets hantering av Champions League i färskt minne är det väl troligt att vi ska behöva pröjsa dyrt även för de här godbitarna.

Undgå kontakt med sand og vand

Och hur kul tror du det är att stöta på den här skylten? "Undvik kontakt med sand och vatten"... Dagen före hade vi badat, kastat oss i vågorna, dragit i oss en och annan kallsup, sprungit barfota på stranden och grävt och krafsat i sanden efter bärn- och andra stenfynd. Visserligen på hitsidan skylten, men ändå. Det där vattnet verkade inte sitta stilla på sin plats precis.
En bit från denna skylt, åt det "rena" hållet, fanns nästa: Här upphör drakzonen. På andra sidan skylten fanns en motsvarande symbol utan streck, som borde beteckna att det var tillåtet att flyga med drake bortom denna. Vill de danska myndigheterna driva drakfolket in i den giftiga zonen? Betraktas denna gamla kinesiska konstart som ett hot mot the Danish way of life (probably the best way of life in the world)? Som neutral betraktare kan jag i alla fall konstatera att drakens söner och döttrar inte ger sig utan kamp. Drakarna vid Henne Strand på Jyllands västkust var så många att linorna trasslade ihop sig – men ingen av dem höll sig till det reservat som skapats för dem.
Vid utforskandet av Henne ås utlopp i Nordsjön gick jag också i en fälla som gillrats av naturen. Jag tänkte runda åmynningen genom att gå några meter ut i havet. Men när jag satte foten på en till synes stabil sandyta hördes ett "schlurp" och foten försvann. Lyckligtvis överskred min längd kvicksandens djup med drygt halvannan meter, men jag påmindes ändå än en gång om min dödlighet.
Så nu, efter den dramatiska händelsen, ser jag varje dag som en gåva. Jag värdesätter varje liten detalj i livet och gör bara saker som är till gagn för mänskligheten. Så det har inte blivit så mycket gjort sedan igår, när det hela inträffade.
En god gärning jag kan göra är att avsluta denna pratbubbla med en bild som visar hur det ser ut när man vänder ryggen åt "Forurenet område" och blickar norrut, mot åmynningen och mil efter mil av mjuk sand och skummande vågor.

Mer om vår resa i text och bild finns hos Klarabella, och fler bilder finns på Flickr.

Musikvecka späckad med gammalt och nytt

Musiken har stått som spön backen den här veckan. Fem band på lika många dagar är ett godkänt facit i världen utanför festivalerna.
I går gästades K-märkta S:t Gertrud i Malmö av ett annat antikverat kulturminne, Dag Vag. Stig Vig spann vidare på idén och presenterade "kulturtrummisen" Tage Dirty samt "kulturgitarristerna" Beno Zeno och Teka Pukk. Den sistnämnde var för mig en nykomling som absolut inte var lika antik som sina kamrater.
Konserten var en – till en början ganska pliktskyldig – hitparad där farbröderna levererade allt någon i den ganska ålderstigna publiken kunde önska sig. Först mot slutet verkade dock musiken blåsa liv i kvartetten, och leendena, spontaniteten, rörelsen och svänget infann sig. Extranummer som Egyptian Reggae, Dimma, Jag blev inte hög och Snorbloos gjorde att gubbarna verkade mycket piggare på slutet än under den ganska trötta första halvleken.
Om Dag Vag stod rakt upp och ned på scen var det tvärtom med soulstudsbollen Leela James på Lilla Vega i Köpenhamn i fredags. Hon svepte in med en oemotståndlig energi, en härlig publikkontakt och inte minst en strålande soulröst och tog alla de kanske 250 i publiken med storm. Om tjejen kan omge sig med lite mer kompetent komp och produktion kommer hon att bli en stor stjärna.
Visst är det härligt att se en artist som varken har rädsla för eller distans till publiken. Leela James bjöd upp publiken till dans på scenen. Fler och mycket bättre bilder finns – om inte än så inom kort – hos min högst uppskattade följeslagare Klarabella, kanske på hennes Flickr-sida.

Huvudattraktionen på Mölleplatsen i tisdags, Little Feat, var närmast en enda lång gäspning. Visst, jag var där mycket för att höra Dixie Chicken och Willin'. Men att de tillsammans skulle bli sisådär en timme, uppvispade med ändlösa solon på diverse instrument, blev väldigt för mycket av det goda.
Dessförinnan hade dock två lokala rockhjältar värmt upp publiken denna redan från början underbart ljumma sommarkväll.
Richard Lindgren omgav sig med storheter som Eddie Nyström, Håkan Nyberg och Andi Almqvist. Välsnickrade låtar och kompetenta musiker gjorde spelningen alldeles njutbar. Men kanske skulle den gode Richard ta en titt på Leela James för att inspireras till energi, utspel och scendynamik.
Det hade räckt en bit att han kastat ett öga på Rag-and-Bone, som stod på scenen strax före. Det går inte att ta miste på att Elvis är husgud hos Mats Nilsson. Poserna och gesterna är både tydliga och charmiga. Även Mats-and-Bone är en utmärkt låtskapare, och var i mina öron kvällens behållning. Inte minst som han omgav sig med ett band som talar till mitt hjärta, gamla nordvästskånska vänner som Big Bengon och Gas Magnes.
Nu ska jag vila öronen – och inte minst rösten. Helt utan samband med musikveckan har jag dragit på mig någon sorts halsinfektion. Den enda fördelen är att jag låter som Tom Waits. Nackdelen är allmän sjukkänsla, jag gick dopad både till Leela James och Dag Vag. Nu ska jag sova mig frisk. Natti natti.

Motgångssupportrarna – fotbollens fakirer

Det går lite knackigt för Malmö FF. Fotbollsoraklen har, visa av historien, inte tippat laget som guldkandidat detta år. Men trots en mer blygsam placering i förhandstipsen är klubbens resultat, när årets allsvenska nu går mot halvtid, sämre än de flesta väntat sig.
Som en sann svensk ansvarstagande företagsledare går nu MFF:s vd Pelle Svensson ut och tar på sig det yttersta ansvaret och levererar en knippe betydelselösa uttalanden som "Kris är det om man inte har en handlingsplan. Vi har en plan." och – inför jubileumsåret 2010 – "Vi har en kaxigt ödmjuk attityd, där vi säger att vi ska vilja och kunna vinna allsvenskan. Istället för att säga att vi skall vinna." (Den sista är tänkvärd: Vi kan vinna. Vi vill vinna. Och vadå? Struntar i det?)
Pelle Svensson har väl egentligen inte givit mig något skäl att omvärdera den bild jag befarade när han tillträdde förra året. Om arbetet i klubbledningen säger han "Vi har en jädra sammanhållning och go"...
Nej, det är i stället kommentarerna till artikeln i Sydsvenskan som är intressanta. Under någon halvtimme har de ökat från 12 till 31, och de lär väl fortsätta rassla in. Tidigt i kommentarsfloden gnäller någon och säger att han inte ska köpa årskort nästa år, vilket väcker vreden hos det gäng som är ämnet för dagens föreläsning (nästan rekordlång inledning, eller hur?).
Jag blir fascinerad av dessa motgångssupportrar, som verkar trivas bäst när det går dåligt. Då finns det nämligen gott om deras favoritföda: Inte ledningen, inte spelarna, inte motståndarna – utan Svikarna. Medgångssupportrarna. De som säger upp sitt årskort. De som vägrar gå till Stadion för att bli besviken över ännu en uddamålsförlust.
Resten är ganska logiskt: När det går bra för laget är det svårt att se skillnad på den sanne supportern och den potentielle desertören. Ju sämre det går för laget, desto fler svikare avslöjar sig, och desto renare och ädlare är de som står kvar där på ståplats. Så idealet är kanske att laget fortsätter sin kräftgång i tabellen och seriesystemet tills en ensam, utmärglad och sliten men Sann Supporter står där och höjer sin halsduk. Är det så fotbollsfakiren uppnår sitt Nirvana?

Renoveringar håller mig vaken

Nu har jag ingenstans att ta vägen. Vare sig jag är på landet eller i stan blir jag väckt i arla morgonstund på grund av renoveringsarbeten.
Skolan formerly known as Värnhemsskolan tar ansvar för sina gamla elever och har i flera år sysselsatt stora mängder byggjobbare i olika förändringsarbeten. Nu på sommaren startar arbetet på skolan, den som var en och blev tre och nu är två, punktligt klockan sju på morgonen. Ett framträdande inslag i denna morgonkonsert är den backande lastbilens karaktäristiska ”bip-bip-bip-bip”.
Här i Skrotafat sysselsätter jag mig själv med att i min egen takt renovera fönster, vilket leder till att vissa hål i väggen endast täcks av en tunn masonitskiva. Dessa skivors ljudisolerande förmåga är ganska begränsad. Därför väcks jag tidigt, i dag klockan halvfem, av fågelsjunget – detta gissel, denna varböld i den rurala audiosfären. Varje morgon sveper det lokala gänget av svartklädd ungdom in över mitt körsbärsträd och smörjer kråset under högljutt kraxande. Råkorna låter som uppvärmning i målbrottskören, och fågelmålaren säger att det är just vad det är. Ungfåglarna, som nu är större och fetare än sina föräldrar, har visserligen lämnat boet men kräver fortfarande att bli matade. Och man hör tydligt att deras tiggande läten – om än högljudda – ännu inte är färdigt utvecklade kraxanden.
Till detta kommer den dolda syrenskränarens ”tjipp-tjipp-tjapp”, den blåvingade storkvindans ”gniii” och från grusvägen en och annan bilarla med sitt överraskande ”schkrooom”.
Jag trotsar dessa ogästvänliga förutsättningar och hänger kvar i Torkasaft. Visserligen med en och annan kul kulturtur till diverse storstäder – på tisdag Little Feat i Malmö (Rag-and-Bone och Richard Lindgren som förband gör det fria inträdet ännu mer prisvärt) och på fredag Leela James i Köpenhamn – men någon måste ju sila flädersaften och skrapa fönstren. Och – när vädret inte hindrar – kolla hållfastheten i hängmattan.

Viktigare att delta i diskussionen än att vinna quizen

När kamraterna på landet rest till sina egna långväga land blev det lite tomt i byn. Eftersom det var onsdag udda vecka körde jag hem till stan för att dra mitt strå till quizstacken och träffa mina stadskamrater.
Tvåan är som bekant den förste förloraren, och därför blev själva frågesporten en tung besvikelse. Jag bidrog kanske med några svar som tog oss till straffläggning, men jag sköt också, likt en James Milner eller David Beckham, straffen tre decennier åt helvete. Laget som alltid vinner (utom i finalen) hade pratat om när Storbritannien senast vann herrsingeln i Wimbledon, och satte en säker bredsida i burgaveln.
Som vanligt var quizen bara förspelet till ett antal mer eller mindre bisarra diskussioner. Denna kväll höll sig tveklöst på mer-sidan. Först fick jag en god vän att ta till flykten genom att hävda min rätt att ha en åsikt om Iran utan att veta namnet på fler städer än huvudstaden. Sedan hade jag en passiv roll i en lång monolog av en ateistisk taliban som omväxlande hävdade att jag var katolsk pedofil och fundamentalistisk agnostiker.
Slutet blev på denna kväll att jag satt som nätet i en verbal tennismatch mellan min gode vän, till vilken jag har en relation god nog att klara en mindre meningsskillnad, och den gudsförnekande talibanen som hade väldigt stor mun i förhållande till sina öron. Jag kunde till slut inte annat än skratta åt eländet.
Och så tänkte jag att det kanske är detta som är skillnaden. Vi kan sitta på puben och vräka ur oss åsikter om precis vad som helst – bokstavligt talat mellan himmel och jord. Det är kanske inte lika gångbart i Teheran eller Mashhad, eller för den delen i Ishafan, Tabriz eller Shiraz? Och har det i så fall någon betydelse?