Nätköp med komplikationer

Det har sina sidor att handla på nätet. Jag antydde en gång i en kommentar att jag hittat intressanta saker på en amerikansk bryggerisajt. Det var några tröjor från Flying Dog-bryggeriet med motiv tecknade av bryggeriets och författaren Hunter S Thompsons hovkonstnär Ralph Steadman. Finkläder för en öltok som jag. Jag halade upp mitt Visakort och betalade utan att tveka något som visade sig bli 571 kronor och 30 öre för fyra fina t-tröjor.

I dag kom en avi från Posten, som glatt meddelade att jag kunde hämta ut mitt paket på Hemköp mot den facila summan av 284 kronor. Det visade sig vara 221 kronor i tull och 63 kronor i speditionsavgift till Posten. Då var redan bra mer än en tredjedel av det ursprungliga pröjset frakt. Jag anade att Tullverket skulle hålla sig framme, men inte att jag skulle få lägga nästintill på kronan 50 procent till priset.

Mannen på Hemköp var mycket förstående och berättade att tullens avgifter, som han uppfattade det, verkade väldigt godtyckliga. Han rekommenderade att man bad någon vän i USA köpa varorna och sedan skicka dem som gåva. "Har du inga vänner däröver? Då är det bara att sätta igång och chatta!"

Häromdagen stod jag i samma Hemköpkö för att hämta ut en tullfri laddning från Ginzas 40-kronorsrea (kolla, där finns en hel del fynd). Det sura inköpet i paketet var bluesfilmen "Lightning in a bottle" som jag köpt från samma butik någon månad tidigare, men som plötsligt bara försvunnit. Nåja, 40 spänn, tänkte jag och beställde en ny. Att sedan fyra plattor, varav en till fullpris, fick slå den följe var både bonus och minus.

Nåja, när jag stod där i kön knackade min granne musiknörden mig i ryggen. Han log glatt och sa "Vilken tur att jag träffade dig. Jag har haft så dåligt samvete för att jag inte har lämnat tillbaka filmen som jag lånade av dig på gårdsfesten".

Nu står jag med två exemplar av filmen. Lova att inte tala om det, men jag tänkte ge min dublett till en kompis som säkert skulle uppskatta den.

Jag missade det där med att vara vuxen

Ibland när jag ser mig omkring får jag intrycket att jag har missat nånting. Inte minst på min arbetsplats, den stora regionala myndigheten, känner jag mig ofta omgiven av tanter och farbröder som ofta är betydligt yngre än jag. Deras kläder och frisyrer är tantiga och farbroriga, och de pratar, rör sig och tänker som farbröder och tanter.

Det jag har missat är det där med att bli vuxen. I jeans och en tröja med fånig text sruttar jag runt bland kostymer och kjolar med matchande kavaj. Jag försöker ta saker med en klackspark och kanske en vits, men det funkar liksom inte när runtomkringet tycker att allting är så fruktansvärt allvarligt.

Många gånger har jag tittat med avsmak på den andra sorten av vandrande anakronismer, människor som klär sig väldigt mycket yngre än de är. Gamlingar i alldeles för tajta jeans, tanter i flickkläder, gubbar med brallsnitt som visar kalsingarna och hiphopkeps på tvären. Nu börjar jag tro att jag är på väg att bli en av dem.

Kanske borde jag, om jag var vuxen, klä mig i skjorta och slips och tjacka in mig på några kostymer och blazrar. Men nu har jag konstaterat att mitt liv går direkt från ungdom till ålderdom, utan att passera "vuxen". Så jag tror jag fortsätter med min slashasiga stil.

Då återstår bara frågan om jag tagit steget in i ålderdomen eller fortfarande är att beteckna som ung. Det finns tecken som tydligt pekar på det det förstnämnda. Men hoppets låga har inte slocknat helt. Om jag har blivit gammal så måste jag vara en av de barnsligaste gamlingarna i kvarteret. Dessutom gladde det mig Storlien - som vi säger i Jämtland (tack, Sigurd) - när jag häromdagen fick ett brev i lådan, adresserat "Till målsman för Bengt F". Men det kanske mest är ett tecken på att jag behöver en sådan.