Därför var jag ingen annanstans

Den här helgen borde jag egentligen varit någon annanstans.

Jag borde ha varit i barndomsstaden Ängelholm. Morsan hade fyllt 75 i lördags, och det hade väl varit passande att lägga en blomma på graven, träffa brorsorna och deras familjer och visa att mojan fortfarande finns med oss. Dessutom passade brorsdottern idag på att bli matchens lirare när Engelholm defilerade hem SM-guldet i volleyboll. Nog borde farbror Bengavoice och kusinerna stått på läktaren och hejat?

Och jag borde ha varit på nya Stadion i Malmö och sett det första derbyt på den gräsmattan. Nu blev det MFF:s första poängförlust i årets allsvenska, och jag undrar hur mycket det är mitt fel. Jag säger som jag brukar: Skyll på mig, det är helt okej.

Den engagerade läsaren river sig säkert nu i kalufsen och undrar: Varför var han varken här eller där? Och var var han verkligen?

Jag inleder svaret med några bilder från dagens promenad längs bäcken i Skartofta:

Taket därborta sitter på mitt hus.


Jag behöver väl inte förklara vidare? Att jag fick jackpot i ungdomslotteriet var ren bonus: Jag fick med mig inte bara mina egna två, utan även en extra 16-åring, som såg chansen till skogsäventyr och luftgevärsskytte. Jag vill inte generalisera, men det känns lite som beviset på att två minus blir plus.

Till detta ska läggas ett bländande briljant väder, vin och nattliga cigarrer med glada grannar, åtta kilometer på löpvänliga grusvägar och årets första grillning. Vad slår det?

Utan ord den 4 november

Utan ord är liksom inte min vanliga stil. Men nu gör jag debut bland bilderna som talar för sig själv. Resten finns här.

Lugnt lantliv hänger på mattan

Livet levs bäst i en hängmatta. Jag vaknar tidigt och känner mig lite seg efter gårdagens samkväm i stationshuset. Himlen är blå och vinden svag, perfekt läge för att hissa den brasilianska mellan poppel och björk.
Det är rätt kyligt så tidigt, men jag vet att solen snart klättrar över annexets tak. Denna lite frusna vetskap är nästan lika skön som de värmande strålarna när de väl kommer.
Här somnar jag om en stund innan jag masar mig upp för att mecka första morgonkaffet. Ett par talgoxar joxar runt i björken under glada skratt och kvitter. Larssons lamm vandrar bräkande till den södra delen av storhagen. Vinden lockar löven till ett stillsamt brusande.
Tre bilar kör förbi på två timmar, den tredje kommer med tidningen. Jag får kramp i vaden när jag krånglar mig ur hängmattan och trampar i en grop på väg tillbaka från brevlådan så att jag måste tömma tofflan på grus.
Vet inte riktigt varför jag skulle kliva ur över huvud taget.