Inget Stadionbesök utan byxångest

Säga vad man vill om Malmö FF, men man får i alla fall valuta för pengarna. För varför går Malmöborna till Stadion, om inte för att smittas av den ångest och krampaktiga osäkerhet som präglar de blåtröjade på planen. Det är i alla fall den enda vara som erbjudits i butiken de senaste åren.

När kvällens match Örebro nått halvvägs tänkte jag en förbjuden tanke: Jag nästan trodde på en enkel resa, att vi skulle hålla ett tryggt avstånd och vinna utan att slutet blev en nagelbitare. Då hade MFF efter 10 minuter på straff fått 1-0 i mål och 11-10 i spelare. Våra hjältar dominerade totalt resten av halvleken och Daniel Andersson hann med att göra sitt andra mål.

Men bbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbb (ursäkta, det var katten som la tassen på tangentbordet) det skulle såklart bli en rysare, annars vore det inte 2008 och Malmö FF. Det första som hände efter pausen var att Robert Åhman-Persson ägnade sig åt brottning i eget straffområde och det blev 2-1 på straff. Sedan fick blev det trekvarts servering av den malmöitiska normalkosten - ängslig försiktighet, skak i knäna och svid i magen.

Hopp blandades med förtvivlan, det bokstavligen bjöds på chanser framför båda målen. Och när Örebro i en sista desperat ansträngning skickade upp hela laget på en frispark fanns det ingen svarttröja kvar som kunde stoppa Edward Ofere när han ångade in 3-1.

Det var länge sedan jag var på Stadion utan ont i magen. Det är tydligen ganska många som tänker på sin hälsa, för vi var trots den härliga höstkvällen bara sextusen nånting som var där. Men nu kan dysterkvistarna i praktiken lägga ner snacket om nedflyttning. Så låt oss avsluta säsongen utan den ängslan som verkar ha satt sig i de ljusblå tröjorna och skaffa lite trygghet och självförtroende som vi kan bygga vidare på nästa säsong. För då jävlar...