Det enkla behöver inte vara så himla svårt

Med överrocken på och med gitarväskan i näven kliver han upp på scenen. Han slänger rocken och plockar fram sin akustiska nylonsträngade gitarr. Den är tillsammans med några sparsamt använda bjällror, en trummis som inte gör mer än han behöver och ett strålande gott humör de enda redskap som Jonathan Richman använder för att trollbinda kanske 500 personer på KB i Malmö.

Det är roligt, engagerat, tänkvärt och framför allt enkelt. Snubben har uppenbarligen förbannat kul själv. Det är inga krusiduller. Ibland får han prova sig fram till tonarten han ska sjunga i, men det bryr sig varken han eller publiken om.

Han sjunger om det enkla och viktiga, om vardagen och livet: "Den här låten är instrumental och handlar om hur det känns att gå hem från high school när löven faller. Jag tyckte inte om high school, och det hörs på låten". Typ.

Jag har inte hängt med Richmans på senare år, men ett par gamla godingar dök upp. En liten version av Egyptian Reggae och den personliga hyllningen till Vincent van Gogh. När han sedan smyger in en bit av Desmond Dekkers 007 (Shanty Town) i en av sina låtar kan det inte bli annat än tjolahopp. En tydlig publikfavorit är "Dancing in the lesbian bar".

I stället för att springa av scenen och på igen ställer han den raka frågan: "Vill ni höra en låt till?". Svaret är givet. Till slut packar han ner gitarren, tar på sin överrock och vankar iväg med väskan i hand, på väg mot nya själar att befria.