Döden är ingen vän till dem som blir kvar

En vän till mig dog i morse.

Det är svårt att förstå att vi inte kommer att stöta på varann på gården eller ta en fika tillsammans. Hans grävande efter bilder och fakta om vår bostadsförenings historia kommer inte att bli färdigt. Jag kan inte ringa honom för goda råd när jag trotsar sunt förnuft och försöker fixa något i hemmet på egen hand.

Det är såklart fruktansvärt för hans hustru och två tonåringar. Att förlora en förälder i den mest omvälvande åldern i livet måste vara otänkbart jobbigt.

Min far dog när jag var 5, min mor när jag var 42. Jag har bara svaga minnen av när far dog, och när Mojan dog häromåret var jag såklart fruktansvärt ledsen, men oroade mig på något sätt mer för mina barns sorg över sin farmor.

En gång trodde jag själv att mina barn skulle förlora mig inom en ganska kort tid. Och då var det just det, att jag inte skulle få vara med när barnen växte upp, som gjorde ont. Jag kände väldiga samvetskval för att jag skulle svika dem. Jag tvekade inför att lämna sjukhuset och tillbringa helgen hemma, trodde inte jag kunde se barnen i ögonen.

Den månad av isolering som lyckligtvis fixade sjukdomen den gången var en ansträngande tid. Jag hade då en vän som tog sig tid och besökte mig på sjukhuset ett par gånger, lyste upp min sjuka och smärtfyllda tillvaro. En riktig kompis.

Faderskap är diplomati och hyckleri

Att vara förälder borde vara en god merit för kandidater till jobb som FN-medlare och fotbollsdomare. Med ett upphöjt lugn (ibland mer upphöjt än lugnt) ska man utöva gudomlig rättvisa, genomskåda bluffar, fejk och rackarspel och dessutom stå ut med att bli kallad saker som på allmän plats hade varit straffbara.

Den som till exempel är pappa till en fjortonåring som tycker att World of Warcraft är en mycket viktigare värld än skolan har inte alltid så himla kul. Särskilt inte om han är övertygad om att den spelintresserade ynglingen kan - och ska - göra bättre ifrån sig i skolan. Om den gode fadern dessutom använder sin föräldramakt genom att förbjuda datorspelande på vardagar blir tillvaron stundtals en hagelskur av fula ord.

Pappan försöker såklart förklara för den bångstyrige att både tjat och datorstopp är för hans eget bästa. Att resultat i skolan ger goda betyg, goda betyg ger möjligheter till utbildning, utbildning ger chans till bra jobb, bra jobb ger hög lön och hög lön gör att sonen kan försörja sin gamle fars vidlyftiga liv.

När fadern på detta sätt försöker presentera den allvarliga situationen med glimten i ögat kan han för ett ögonblick skapa ett kort utrymme för samtal i en sansad ton. Sonen blixtrar också till i ett leende som visar att han fattar mycket mer än han vill. Och pappans övertygelse om att ynglingen verkligen kan mycket bättre än han vill blir starkare.

Sedan tänker fadern tillbaka på sin egen skoltid, när han hellre spelade in tramsiga filmer tillsammans med kompisarna, eller bläddrade i skivbackar, eller spelade flipperspel än ägnade sig åt de läxor som hans föräldrar tyckte var så himla viktiga.

Han konstaterar att det var mycket analogare då. Och mycket viktigare nu.