Nästa år siktar jag på drömmilen

I går deltog jag i Upploppet på Malmö högskola. Nej, ingen behövde kalla in hemvärnet, och inga radikala studentgrupper ockuperade aulan och krävde kungens avgång och högre studiemedel. Även om det kanske skulle behövas. Det handlar i stället om den löptävling som, möjligen efter VM och OS, måste ha fått flest spaltmeter per löpmeter. Läs bara här, eller här, eller kanske här eller här. Det är inte illa för ett jippo där något hundratal glada springpojkar och -flickor flåsar en engelsk mil, 1609 meter, bland bokhyllorna i högskolans bibliotek Orkanen.
Jag lyckades undvika sistaplatsen i herrklassen. Fyra hela farbröder hade jag bakom mig, och jag sprang hela vägen utom när jag stapplade uppför de sista av de enligt uppgift 120 trappstegen. Av någon anledning fick man inte ta hissen. Det där med hissen anade jag i förväg, så min träning har bestått i att jag de senaste veckorna nobbat hissen på jobbet. Det har blivit 116 trappsteg ett par gånger om dan, och mina arbetskamrater har haft koll på när jag kommer till jobbet genom det karaktäristiska högljutt rosslande flåsandet.
Vart vill jag då komma med denna betraktelse över 9 minuter och 33 sekunder av mitt liv? Ingenstans. Det var bara himla kul, och jag siktar på att vara med även nästa år. Förhoppningsvis kan jag då lura med mig ett par arbetskamrater i ett Skånelag, och då ska jag baske mig klara drömmilen, som i mitt fall är nio minuter.

En alldeles särskild dag

Spåren av söndagens sol hettar i ansiktet, jag känner mig lite skitig och när jag slänger mig på soffan kan jag inte hålla mig vaken medan Barcelona förintar stackars Valencia. Sedan väl deklarationen blivit klar på lördagen vände helgen till att bli den lisa för själen och stärkare av kroppen som den är avsedd att vara.

Lördagkvällen var så varm och vacker att jag grävde fram några överblivna ungerska korvar i kylen och improviserade en grillkväll med ungdomarna. När mörkret fallit och inte ens den kvarvarande grillglöden mäktade att trotsa nattkylan klättrade jag uppför trapporna och lämnade en handfull tonåringar som gått i barndom och lekte dunkgömme i gårdens kolmörker. När de som var mina väl kom hem var söndagsdygnet purfärskt.

Ungarna sov fortfarande när jag vid åttatiden gav mig ut och slaktade mitt pers i joggingspåret. Brons-Gösta klagade visserligen på att jag ignorerade pulsmätarens varningar, men det kan jag leva med när jag kapar 20 sekunder och kan hålla 5.15 per kilometer i drygt en halvmil.

Sedan följer biltur med dottern till landet, lunch med favoritfastern och hennes charmige gnällspik till make på Sjöbo Gästis - jag kan rekommendera silltallriken - tillbaka till stugan, på med shortsen, fram med gräsklipparen medan unga fröken gräver ned sig med fröpåsar i rabatten. Inte ens störtregnet som avlöste solskenet för en stund kan dämpa humöret.

När vi lämnar stugan i vårvädret känns den mer som ett lockande semestermål än ett muggigt ruckel i en vildvuxen djungel. Musskiten i hörnen bekymrar jag mig om senare - precis som morgondagens arbete och annat krafs.

Etablissemanget är ute efter mig

Jag bara frågar: Är jag att betrakta som ett hot mot samhället? Några incidenter de senaste dagarna får mig att misstänka att Makten har något emot mig – eller i alla fall mitt för tillfället ganska flitiga motionerande.

Häromdagen när jag tog en morgonrunda, och precis utanför polishuset sprang jag över gatan mot en kraftfullt lysande grön gubbe. När jag tog steget över mittrefugen hörde jag en motor som gasade på till höger. En polisbil – med blåljus, utan sirener – körde mot rött i hög fart rakt mot mig. Jag tvärstannade och den vitblå projektilen rusade förbi någon decimeter ifrån mig.

Dagen efter hände ungefär samma sak, fast denna gång inte lika dramatiskt, och med en gul regionbuss i stället för en polisbil. Och på ett stort men vanligt övergångsställe utan färgade gubbar. Men tvärstanna fick jag för att inte mosas av den framstormande bussen. Jag dängde näven i plåten, men lyckades inte få åbäket på fall.

Den senaste händelsen är kanske mer att betrakta som obstruktion än mordförsök. Jag lunkade genom Kungsparken och skulle fortsätta över Slottsgatan när det plötsligt stod ett långt staket mitt i vägen. Jag var tvungen att springa en omväg på säkert 50 meter för att komma förbi.

Vad har jag gjort för att förtjäna denna obehagliga uppmärksamhet? Umgås jag i skumma kretsar? Köpte jag alltför många mystiska tesorter på Pappas sist? Är det misstänkt att jag tillbringar många tidiga morgonimmar lunkande på gatorna i Malmö?

Det kanske är mitt slöbloggande som har givit utslag på någon indikator för samhällsomstörtare. Jag kanske skriver för lite. Knappast för mycket... Men troligen skriver jag fel. Så det är väl bara att fortsätta. Till slut kanske det blir rätt, och då kan jag göra mina arla lunkar i lugn och ro.