Motgångssupportrarna – fotbollens fakirer

Det går lite knackigt för Malmö FF. Fotbollsoraklen har, visa av historien, inte tippat laget som guldkandidat detta år. Men trots en mer blygsam placering i förhandstipsen är klubbens resultat, när årets allsvenska nu går mot halvtid, sämre än de flesta väntat sig.
Som en sann svensk ansvarstagande företagsledare går nu MFF:s vd Pelle Svensson ut och tar på sig det yttersta ansvaret och levererar en knippe betydelselösa uttalanden som "Kris är det om man inte har en handlingsplan. Vi har en plan." och – inför jubileumsåret 2010 – "Vi har en kaxigt ödmjuk attityd, där vi säger att vi ska vilja och kunna vinna allsvenskan. Istället för att säga att vi skall vinna." (Den sista är tänkvärd: Vi kan vinna. Vi vill vinna. Och vadå? Struntar i det?)
Pelle Svensson har väl egentligen inte givit mig något skäl att omvärdera den bild jag befarade när han tillträdde förra året. Om arbetet i klubbledningen säger han "Vi har en jädra sammanhållning och go"...
Nej, det är i stället kommentarerna till artikeln i Sydsvenskan som är intressanta. Under någon halvtimme har de ökat från 12 till 31, och de lär väl fortsätta rassla in. Tidigt i kommentarsfloden gnäller någon och säger att han inte ska köpa årskort nästa år, vilket väcker vreden hos det gäng som är ämnet för dagens föreläsning (nästan rekordlång inledning, eller hur?).
Jag blir fascinerad av dessa motgångssupportrar, som verkar trivas bäst när det går dåligt. Då finns det nämligen gott om deras favoritföda: Inte ledningen, inte spelarna, inte motståndarna – utan Svikarna. Medgångssupportrarna. De som säger upp sitt årskort. De som vägrar gå till Stadion för att bli besviken över ännu en uddamålsförlust.
Resten är ganska logiskt: När det går bra för laget är det svårt att se skillnad på den sanne supportern och den potentielle desertören. Ju sämre det går för laget, desto fler svikare avslöjar sig, och desto renare och ädlare är de som står kvar där på ståplats. Så idealet är kanske att laget fortsätter sin kräftgång i tabellen och seriesystemet tills en ensam, utmärglad och sliten men Sann Supporter står där och höjer sin halsduk. Är det så fotbollsfakiren uppnår sitt Nirvana?

Äntligen nån som vårdar de blå skallarna

Nu har tydligen mitt budskap nått ända fram till Malmö FF:s vd Pelle Svensson. Klubben anställer – i alla fall på deltid – en idrottspsykolog som kan tala med spelare och ledare, individuellt och i grupp.

Jag har fått ganska mycket mothugg av kamrater när jag hävdat att Malmö FF behöver en psyktränare. Min tolkning av motargumenten är ungefär "riktiga män behöver inte psykologer". Tidigare räknade jag Pelle Svensson till det grabbiga gänget med ett gammalmodigt synsätt på hur man leder en idrottsverksamhet, det ska erkännas. Nu kan jag bara säga en sak: Förlåt.

En samling högt kvalificerade spelare som presterar långt under sin gemensamma förmåga. Det har de senaste åren blivit ett kännetecken för Malmö FF:s allsvenska fotbollslag. Dyra nyförvärv av nästintill internationell klass förvandlas till osäkra och ängsliga fegspelare i samma stund som de drar på sig den himmelsblå tröjan.

Jag är övertygad om att samtal med en tränad terapeut kan lösa många knutar i förtroendet till sig själv och sina medspelare. Sedan tror jag att fler än spelarna behöver reda ut sina relationer i föreningen. Relationen mellan tränaren och sportchefen ska kanske redas ut, och vilken påverkan ordförandens ibland överdrivna intresse och åsikter om detaljer påverkar vilka beslut ledare på olika nivåer tar.

Från Saltkråkan till racing och fotboll

När kvällskylan tvingar mig in i stugan låter jag TV:n stå på i bakgrunden. SVT 1 visar den gamla racingfilmen "Le Mans" från 1971 med Steve McQueen. Väldigt mycket motorvrål, experimentella bildvinklar och närbilder på tidstypiska detaljer. Men i brist på annat låter jag den rulla.

Plötsligt ser jag att Malin på Saltkråkan till slut dumpade den där tvålfagre Peter och gifte sig med en tysk racerförare. Den allvetande Internet Movie Database ger mig rätt, rollen som Anna Ritter spelas av Louise Edlind. Hon heter nu även Friberg och satt en vända i riksdagen för folkpartiet häromåret. Jag trodde hon helt avstått från en internationell filmkarriär. Tydligen blev det en rulle, och när man ser resultatet kan jag förstå varför det inte blev fler. Okej, jag var ingen uppmärksam tittare, men ändå...

Det påminner mig om mitt möte med hennes älskade lillebror Pelle. Stephen Lindholm lät sin skådespelarkarriär stanna vid rollen som Pelle på Saltkråkan. Han blev sedan journalist och fackligt aktiv i Journalistförbundet.

Vid förbundets kongress 1989, närmare bestämt den 14 juni, hade jag någon timmes lucka i programmet medan de flesta övriga ledamöterna hade olika gruppmöten. Jag lyckades hitta en TV och tittade på fotbollslandskampen mellan Danmark och Sverige. Så fort Stephen fick en paus i sitt möte kom han ut, såg mig framför TV:n, och frågade hur det gick i matchen.

Hur trovärdig är en journalist när inte ens hans kollegor i fackförbundets högsta beslutande organ vägrar lita på vad han säger? Den gode Stephen hann säga både "Lägg av", "Sluta skoja" och "Men alltså vad blev det egentligen?" innan han motvilligt förstod att jag talade sanning: Danmark vann med 6–0.

Nu växer gubbväldet i MFF

Tjejerna ska kanske vara glada att de kommit undan Malmö FF i tid. Det rådande gubbväldet i klubben blir säkert ännu starkare med Pelle Svensson som vd.

Jag känner inte Pelle Svensson och vet inte mer om honom än det jag upplevde på en presskonferens för någon månad sedan. Men de intrycken var å andra sidan så starka att det borde ligga något i dem.

Skånetrafiken presenterade de nya pågatågen, som Pelle Svenssons företag Alstom ska bygga. Buss- och tågentusiasterna på Skånetrafiken har inte för vana att låta tjejerna vara med och leka, och på presskonferensen var det så gott som enbart karlar som pratade. Men när Pelle Svensson öppnade munnen exploderade grabbigheten framför ögonen och öronen på de samlade skånska medierna.

Pelle Svensson bullrade ut ogenomtänkta kommentarer tlll höger och vänster. Hans MFF-själ lyste genom redan då, när han föreslog att tågen skulle vara himmelsblå och undrade vad Löfbergs Lila betalat för att tågen har den färg de har. Han tyckte att ett av de nya tågen skulle döpas till Bosse Larsson, men fick veta att tågen bara uppkallas efter avlidna personer.

Sydsvenskans Anja Gatu skriver i sin krönika: "Madsen skrockade när jag påpekade att han lyckats hitta någon som slänger uttalanden omkring sig värre än han själv gör." Jag tror hon slår huvudet på spiken. En pratig go' gubbe i en ryggdunkande grabbkultur kanske är en guldgruva av pratminus för sportjournalisterna. Men jag tror inte att han utvecklar en modern och framåtblickande organisation. Det känns som om Rolle Nilsson blir mer och mer ensam...