Vi behövde två bullseye för att vinna, Jerka och jag. Jag hade tre lånade pilar i handen. Följde rutinen: Titta ner i golvet på ingenting. Andas ut. Slappna av. Lyft blicken mot målet. Fokusera. Inget annat finns. Sikta. Sänk handen och slappna av igen. Lyft handen och sikta på det enda som finns. Mjuk rörelse. Släpp.
KABOOM! Dubbel bulle och två onödiga pilar i handen. Tack för god match.
Visst är jag glad för att Sverige tog sista chansen och fixade en plats i EM och gjorde den kommande sommaren extra spännande. Men det bleknar ändå när jag någon timme senare är i zonen vid darttavlan. Kraften är med mig. Herre på täppan. Skåne och Gotland sopar tavlan med Brittiska imperiet.
Skrytsamt? Ja. Ödmjukt? Nix. Det är en kick för stunden som gör mig glad och viktig. Jag blir föremål för med- och motståndarnas mer eller mindre motvilliga beundran.
Men segern – och de ytterligare två under kvällen – hamnar inte i något register. Jag kan inte skriva in dem i mitt CV. De får inte flickorna att flockas runt mig. De höjer inte min lön och hamnar inte i tidningen. Men de får mig att må bra just nu. Jag beskriver detaljerna för mina gäspande kompisar och jag njuter av stunden.
Det är inte varje dag man är i zonen. Man måste ta vara på de tillfällen i livet då kraften är med en. Det är viktigt att trivas här och nu. Sen tycker jag att fler tjejer borde inse hur värdefullt det är att en man är bra på att kasta pil.
- En röst i kulturskymningen - En skunk i dunklet - Sista skriket från vildmarken - Ett nödrop i krösamoset -
torsdag 22 november 2007
tisdag 13 november 2007
Fri parkering för miljöbil bidde en fingertutt
Som nybliven ägare av en miljöbil ser jag såklart mig själv som korsriddare för miljön, den globala uppvärmningens baneman, värd folkets jubel och samhällets eviga och gränslösa tacksamhet. Eller i alla fall gratis boendeparkering.
Det får mina likar i Göteborg och Stockholm. I Malmö har kommunen bestämt att "marknadsföra Malmö som miljöbilsstad" genom att ge miljöbilar fri parkering den första timmen på kommunens parkeringar i centrum fram till då bilen är tre år gammal. Det enda som krävs är ett särskilt parkeringstillstånd. Det kostar 300 kronor.
Jag bor så centralt att jag nästan alltid går eller cyklar i stan. Om den förmånen ska löna sig för mig måste jag göra många korta, onödiga bilturer och bidra till trängseln de närmaste tre åren för att utnyttja min fria timme.
Politikerna i Malmö vill att förmånerna främst ska gynna dem som bor i kommunen. Då väljer de att gynna de miljöbilister som behöver ta bilen till centrala stan, och ratar dem som betalar för att parkera där de bor. I Malmö. Logiskt?
Vi halkar efter Stockholm och Göteborg i statistiken över antalet miljöbilar, konstaterar beslutsfattarna. Och så fattar de beslutet att införa förmåner som är pinsamt mycket sämre än i de större städerna.
Ja, jag talar i egen sak. Men nog är det underligt att de visionära politikerna tar futtiga icke-beslut när de kan visa att de tar ställning för en bättre miljö?
Det får mina likar i Göteborg och Stockholm. I Malmö har kommunen bestämt att "marknadsföra Malmö som miljöbilsstad" genom att ge miljöbilar fri parkering den första timmen på kommunens parkeringar i centrum fram till då bilen är tre år gammal. Det enda som krävs är ett särskilt parkeringstillstånd. Det kostar 300 kronor.
Jag bor så centralt att jag nästan alltid går eller cyklar i stan. Om den förmånen ska löna sig för mig måste jag göra många korta, onödiga bilturer och bidra till trängseln de närmaste tre åren för att utnyttja min fria timme.
Politikerna i Malmö vill att förmånerna främst ska gynna dem som bor i kommunen. Då väljer de att gynna de miljöbilister som behöver ta bilen till centrala stan, och ratar dem som betalar för att parkera där de bor. I Malmö. Logiskt?
Vi halkar efter Stockholm och Göteborg i statistiken över antalet miljöbilar, konstaterar beslutsfattarna. Och så fattar de beslutet att införa förmåner som är pinsamt mycket sämre än i de större städerna.
Ja, jag talar i egen sak. Men nog är det underligt att de visionära politikerna tar futtiga icke-beslut när de kan visa att de tar ställning för en bättre miljö?
söndag 11 november 2007
Jag gjorde en dubbel Schenström
Att gå på krogen när man har beredskap kan stå en dyrt. Det vet väl hela svenska folket efter Ulrica Schenströms omsusade restaurangbesök tillsammans med Anders Pihlblad. För att om möjligt undgå samma öde gör jag nu en preventiv pudel. Kanske borde jag utmana Ulrica - som Laszlo Carreidas utmanar Rastapopoulos i "Plan 714 till Sydney" - om vem som egentligen är det ondas genius.
I min ficka ligger denna vecka den fruktade kibbofonen, den telefon som vandrar likt en svartepetter och talar om vem som ska rycka in om det blir kris i Skåne. Det är en ansvarsfull plikt som kräver att man är beredd att rycka in, pigg och alert, när som helst på dygnet.
Nu har jag gjort en dubbel Schenström. I går sågs jag tillsammans med min vän Magic Firefall, hängande vid en bardisk vid Davidshall. En öl, varken mer eller mindre, blev det efter biobesöket. I dag ringde Böna och försökte locka mig till puben. Eftersom alternativet var en tråkig NHL-match nappade jag på betet och drog iväg. En Guinness, en kopp kaffe och ett glas isvatten senare cyklade jag hem. Notan landade på 49 kronor. Åklagaren kan komma och hämta den när han vill.
Jag funderar på vilka avslöjande bilder Aftonbladet ska publicera av mig och mitt sällskap. Det skulle vara när den väl förfriskade bälgsäljaren Artur, enligt Böna med världens största mage, tafsade mig på låret. Han bedyrade att han skulle hänga sin keps på en krok under disken, men det syns ju inte på bild.
En sen lördagkväll på puben skiner vackrare genom ögon som grumlats av alkohol. De geniala lösningarna på världens problem smids bäst av hjärnor stadda i samma grad av berusning. Men även om man håller sig till isvatten är det roligare än en NHL-match.
I min ficka ligger denna vecka den fruktade kibbofonen, den telefon som vandrar likt en svartepetter och talar om vem som ska rycka in om det blir kris i Skåne. Det är en ansvarsfull plikt som kräver att man är beredd att rycka in, pigg och alert, när som helst på dygnet.
Nu har jag gjort en dubbel Schenström. I går sågs jag tillsammans med min vän Magic Firefall, hängande vid en bardisk vid Davidshall. En öl, varken mer eller mindre, blev det efter biobesöket. I dag ringde Böna och försökte locka mig till puben. Eftersom alternativet var en tråkig NHL-match nappade jag på betet och drog iväg. En Guinness, en kopp kaffe och ett glas isvatten senare cyklade jag hem. Notan landade på 49 kronor. Åklagaren kan komma och hämta den när han vill.
Jag funderar på vilka avslöjande bilder Aftonbladet ska publicera av mig och mitt sällskap. Det skulle vara när den väl förfriskade bälgsäljaren Artur, enligt Böna med världens största mage, tafsade mig på låret. Han bedyrade att han skulle hänga sin keps på en krok under disken, men det syns ju inte på bild.
En sen lördagkväll på puben skiner vackrare genom ögon som grumlats av alkohol. De geniala lösningarna på världens problem smids bäst av hjärnor stadda i samma grad av berusning. Men även om man håller sig till isvatten är det roligare än en NHL-match.
tisdag 6 november 2007
Döden är ingen vän till dem som blir kvar
En vän till mig dog i morse.
Det är svårt att förstå att vi inte kommer att stöta på varann på gården eller ta en fika tillsammans. Hans grävande efter bilder och fakta om vår bostadsförenings historia kommer inte att bli färdigt. Jag kan inte ringa honom för goda råd när jag trotsar sunt förnuft och försöker fixa något i hemmet på egen hand.
Det är såklart fruktansvärt för hans hustru och två tonåringar. Att förlora en förälder i den mest omvälvande åldern i livet måste vara otänkbart jobbigt.
Min far dog när jag var 5, min mor när jag var 42. Jag har bara svaga minnen av när far dog, och när Mojan dog häromåret var jag såklart fruktansvärt ledsen, men oroade mig på något sätt mer för mina barns sorg över sin farmor.
En gång trodde jag själv att mina barn skulle förlora mig inom en ganska kort tid. Och då var det just det, att jag inte skulle få vara med när barnen växte upp, som gjorde ont. Jag kände väldiga samvetskval för att jag skulle svika dem. Jag tvekade inför att lämna sjukhuset och tillbringa helgen hemma, trodde inte jag kunde se barnen i ögonen.
Den månad av isolering som lyckligtvis fixade sjukdomen den gången var en ansträngande tid. Jag hade då en vän som tog sig tid och besökte mig på sjukhuset ett par gånger, lyste upp min sjuka och smärtfyllda tillvaro. En riktig kompis.
Det är svårt att förstå att vi inte kommer att stöta på varann på gården eller ta en fika tillsammans. Hans grävande efter bilder och fakta om vår bostadsförenings historia kommer inte att bli färdigt. Jag kan inte ringa honom för goda råd när jag trotsar sunt förnuft och försöker fixa något i hemmet på egen hand.
Det är såklart fruktansvärt för hans hustru och två tonåringar. Att förlora en förälder i den mest omvälvande åldern i livet måste vara otänkbart jobbigt.
Min far dog när jag var 5, min mor när jag var 42. Jag har bara svaga minnen av när far dog, och när Mojan dog häromåret var jag såklart fruktansvärt ledsen, men oroade mig på något sätt mer för mina barns sorg över sin farmor.
En gång trodde jag själv att mina barn skulle förlora mig inom en ganska kort tid. Och då var det just det, att jag inte skulle få vara med när barnen växte upp, som gjorde ont. Jag kände väldiga samvetskval för att jag skulle svika dem. Jag tvekade inför att lämna sjukhuset och tillbringa helgen hemma, trodde inte jag kunde se barnen i ögonen.
Den månad av isolering som lyckligtvis fixade sjukdomen den gången var en ansträngande tid. Jag hade då en vän som tog sig tid och besökte mig på sjukhuset ett par gånger, lyste upp min sjuka och smärtfyllda tillvaro. En riktig kompis.
torsdag 1 november 2007
Ska det va ska så ska det va Skatalites
Fyra blåsande gubbar i blandad ålder mixar unisona slagdängor av Beatles med gamla filmlåtar till ett stadigt och variationslöst men dansant komp av klaviatur, gitarr, bas och trummor.
Ingmar Nordströms? Nej, The Skatalites.
Man fattar konstruktionen ganska snabbt. Först spelar farbröderna melodin två gånger unisont. Sedan tuggar kompet vidare, medan hornblåsarna solar loss i en blandning av beboppekoral och snuttar från andra klämmiga melodier. Sedan tar de ett par vändor tillsammans igen och så är det slut. Samma modell gäller, oavsett om det är Beatles "I should have known better", landsmännen Melodians "Rivers of Babylon" eller filmteman som "James Bond" eller "Guns of Navarone".
Tråkigt? Icke. Med ett smittande gott humör och ett sjuhelsikes sväng levererar gubbarna - några av dem var med redan när bandet startade som någon sorts skolorkester i början av 60-talet - precis vad den väldigt blandade publiken vill ha. De har renodlat den gammal jamaicanska traditionen att plocka melodiska ädelstenar från brittisk och amerikansk populärmusik och slipa om dem till ska- och reggaediamanter.
Sångerskan Doreen Shaffer tillhör också relikerna som varit med i över 40 år. Lyckligtvis är hennes stund på scenen ganska kort. För då intar hon fronten och de glada lurtutarna reduceras till en vanlig blåssektion. Och Doreen får ursäkta, men hon är inte någon Mavis Staples.
Nej, den vokala höjdpunkten är "Simmer down" hiten där Skatalites i originalet kompade The Wailers. Men högst hoppar jag av glädje när de river av favoriten från förr, den gamle medlemmen Roland Alphonsos höjdare - tyvärr utan den kompletta texten som också är låtens titel: Phoenix City.
Ungdomarna troppar av från KB mot slutet av de närmare två timmarna. Jag går till souvenirbordet och köper varsin tröja till mina barn. Också.
Ingmar Nordströms? Nej, The Skatalites.
Man fattar konstruktionen ganska snabbt. Först spelar farbröderna melodin två gånger unisont. Sedan tuggar kompet vidare, medan hornblåsarna solar loss i en blandning av beboppekoral och snuttar från andra klämmiga melodier. Sedan tar de ett par vändor tillsammans igen och så är det slut. Samma modell gäller, oavsett om det är Beatles "I should have known better", landsmännen Melodians "Rivers of Babylon" eller filmteman som "James Bond" eller "Guns of Navarone".
Tråkigt? Icke. Med ett smittande gott humör och ett sjuhelsikes sväng levererar gubbarna - några av dem var med redan när bandet startade som någon sorts skolorkester i början av 60-talet - precis vad den väldigt blandade publiken vill ha. De har renodlat den gammal jamaicanska traditionen att plocka melodiska ädelstenar från brittisk och amerikansk populärmusik och slipa om dem till ska- och reggaediamanter.
Sångerskan Doreen Shaffer tillhör också relikerna som varit med i över 40 år. Lyckligtvis är hennes stund på scenen ganska kort. För då intar hon fronten och de glada lurtutarna reduceras till en vanlig blåssektion. Och Doreen får ursäkta, men hon är inte någon Mavis Staples.
Nej, den vokala höjdpunkten är "Simmer down" hiten där Skatalites i originalet kompade The Wailers. Men högst hoppar jag av glädje när de river av favoriten från förr, den gamle medlemmen Roland Alphonsos höjdare - tyvärr utan den kompletta texten som också är låtens titel: Phoenix City.
Ungdomarna troppar av från KB mot slutet av de närmare två timmarna. Jag går till souvenirbordet och köper varsin tröja till mina barn. Också.
Varför ska teknik vara så himla krångligt?
Internet är en välsignelse - när det fungerar. Men jag fattar inte varför man måste vara dataingenjör för att få de tekniska prylarna att fungera.
Det trådlösa nätverket dog häromdagen. Jag mindes med fasa den skärseld jag gick genom när jag försökte installera det för några år sedan. Det slutade med att jag fick bjuda hem min begåvade brorsa. Även han var nära vansinnets gräns, men efter ett antal timmars fixande och ett halvdussin samtal till supporten lyckades han få det att fungera.
Därför bestämde jag mig för att vända mig till användarnas vän, enkelhetens fanbärare: Apple.
Med löften från säljaren att det var en enkel biff kopplade jag in min Airport i nätverksuttaget, slängde i startskivan och väntade på att allt skulle funka. Fem timmar senare har jag fått igång nätet. Däremellan fanns virvelstorm av TCP/IP, Ethernet, primalskrik, IP-adresser, DNS, svordomar, nätmasker, vredesmodiga promenader, hungriga barn, gateways, LAN och hans moster.
Vad jag slutligen gjorde för att få igång skiten vet jag inte. Barnens maskiner har jag ännu inte lyckats koppla upp. Men de är kloka nog att inte klaga.
Detta stärker min tes om datorfolkets brister. De tar för givet att alla har avancerade kunskaper om datorn och dess terminologi. De hasplar ur sig obegripliga bokstavskombinationer som om de talade om vädret. Genom att kalla sin vetenskap för informationsteknik drar de det goda och hedervärda begreppet "information" i smutsen. De har till och med lyckats driva mitt skrå på flykten från sitt eget namn. Vi som tidigare kallade oss "informatör" har nu tagit vår tillflykt till det ännu obesudlade "kommunikatör".
Det trådlösa nätverket dog häromdagen. Jag mindes med fasa den skärseld jag gick genom när jag försökte installera det för några år sedan. Det slutade med att jag fick bjuda hem min begåvade brorsa. Även han var nära vansinnets gräns, men efter ett antal timmars fixande och ett halvdussin samtal till supporten lyckades han få det att fungera.
Därför bestämde jag mig för att vända mig till användarnas vän, enkelhetens fanbärare: Apple.
Med löften från säljaren att det var en enkel biff kopplade jag in min Airport i nätverksuttaget, slängde i startskivan och väntade på att allt skulle funka. Fem timmar senare har jag fått igång nätet. Däremellan fanns virvelstorm av TCP/IP, Ethernet, primalskrik, IP-adresser, DNS, svordomar, nätmasker, vredesmodiga promenader, hungriga barn, gateways, LAN och hans moster.
Vad jag slutligen gjorde för att få igång skiten vet jag inte. Barnens maskiner har jag ännu inte lyckats koppla upp. Men de är kloka nog att inte klaga.
Detta stärker min tes om datorfolkets brister. De tar för givet att alla har avancerade kunskaper om datorn och dess terminologi. De hasplar ur sig obegripliga bokstavskombinationer som om de talade om vädret. Genom att kalla sin vetenskap för informationsteknik drar de det goda och hedervärda begreppet "information" i smutsen. De har till och med lyckats driva mitt skrå på flykten från sitt eget namn. Vi som tidigare kallade oss "informatör" har nu tagit vår tillflykt till det ännu obesudlade "kommunikatör".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)