En sportmåndag att minnas

Tillbaka på jobbet efter semestern. Drygt 200 mejl att plöja genom utan att egentligen vet hur man gör när man jobbar. Någon berättade att jag mitt i denna förvirring dessutom var tillförordnad förvaltningschef. Så innan veckan är slut ska jag ha skapat ordning, först i min skalle och sedan i det skånska näringslivet.

I skuggan av detta gjorde några ungdomar och en obetydligt äldre halvgud måndagen till en dag att minnas även i sportens värld. Först spurtade 15-åriga Sarah Sjöström hem VM-guld och ännu ett världsrekord på 100 meter fjärilsim. Det är väl ganska troligt att hon fixade ett bragdguld på kuppen. Det ska mycket till för att ta det ifrån henne, möjligen att Christian Olsson chockar världen, eller att svenska fotbollslandslaget trotsar oddsen och tar sig till VM. Fast i det sista fallet är det väl tveksamt om man ska premiera att man tar sig ur en knipa man själv försatt sig i.

Efter drygt månader utan seger tog Malmö FF tre poäng borta mot Halmstad. Men det satt långt inne. Wilton Figueiredo hade effektivt spritt bollarna över läktarna på Örjans Vall innan Halmstads annars duktige målvakt Magnus Bahne gav 18-årige Jiloan Hamad en hjälpande hand (?). Sedan fyllde inhoppande 19-åringen Agon Mehmeti på med två bollar i samma maska.
En stilla förhoppning är att detta kan vara en vändpunkt för MFF, att de kan börja ta de segrar som både spelarmaterialet och spelet fram till straffområdet gör dem förtjänta av. Men en match gör ingen sommar och även i dag såg vi nästan 70 minuter av akut målkramp.

Och så är Zlatan klar för Barca. Om rykteskarusellen kring Zlatans framtid beror på att han är extra intressant eller att han möjligen har en sällsynt mediekåt agent låter jag vara osagt. Men nog har väl beskeden om att han hamnar i olika engelska eller spanska klubbar, blandat med att han stannar i Inter, varit ganska pinsamma. Men nu spelar han där jag vill ha honom, i den rödblå tröjan med "Unicef" på bröstet.
Den gode Zlatan förnekar sig inte. I TV sa han något om att "har drömt om att spela för Barcelona. Det har alltid varit min favoritklubb". Jag vill minnas att jag har hört honom säga liknande saker när han kom till både Inter och Juventus. Fast om de klubbarna. Och hur var det egentligen med Ajax? Men det är väl tillåtet att ha en favoritklubb i varje land. Och två i Italien.
Iniesta, Messi, Bojan, Xavi, Henry, Ibra. Nu blir det fest på Camp Nou. För att inte tala om i TV. Nu får vi hoppas att TV4 Sport fortsätter med sina generösa La Liga-sändningar, och inte skickar över Barcelonas matcher till Canal Plus eller något ännu värre. Men med Viasat-gängets hantering av Champions League i färskt minne är det väl troligt att vi ska behöva pröjsa dyrt även för de här godbitarna.

Mysko paket väcker omgivningens intresse

Jag var en kvarts promenad hemifrån, hade sju kaffemuggar i två halvmeterlånga rör av grov papp, ingen väska och det spöregnade. Jag gick in i butiken med ett spretigt sortiment av billigt krimskrams för att uppfylla mina akuta behov: ett paraply och en rejäl plastkasse.

När jag stod i kassakön med mina varor och tre tjugor knackade mannen mig försynt i ryggen, pekade på papptuberna som jag med viss möda balanserade under armen, och frågade: "Var hittade du dem?" Jag förklarade att jag hade dem med mig in, och då försökte han igen: "I vilken butik hittar man sådana?"

Jag vet inte vad han inbillade sig att det fanns i rören. Det kunde vara korta med grovkalibriga pansarskott, exklusiva tapeter eller avancerade sexleksaker i diskret förpackning. Att de innehöll kaffemuggar, en gåva från en stor förening av offentliga organisationer, kunde han inte ha en aning om.

En tilltalande förpackning kan betyda mycket för själva produkten. Ibland tycker man omslaget verkar mer påkostat än innehållet. För att inte tala om varumärken. Med rätt logga kan man ta grova pengar för vilket skräp som helst. Det kanske var det som lockade den frågvise denna gången. På papprören stod nämligen med logotyp och allting: "Sveriges Kommuner och Landsting".

Jobbets hjältinna värd en guldstjärna

Fredag morgon på mitt nya jobb. Vid den sedvanliga fredagsfrukosten är det lika sedvanlig utdelning av guldstjärnor. Trots att jag bara tjuvstartar på arbetsplatsen får jag en stor stjärna och blir stolt som en tupp. I sanningens namn ska erkännas att nästan alla fick guldstjärnor, men bara två fick större än jag, och det var för synnerligen heroiska insatser, som att de fixat konferensen i Stockholm på föredömligt sätt och kört bussen till kickoffen utanför Hässleholm.

Låter det mellanstadiet? Hela ceremonin genomförs såklart under stor munterhet och med glimten i ögat. Men den, och den gemensamma fredagsfrukosten, är ett viktigt skäl till den goda stämningen på jobbet.

Den som verkligen förtjänar en guldstjärna i mastodontformat har aldrig fått någon. Kontorets fasta punkt, hon som ser till att allting fungerar, som stöttar och tillrättavisar, som ser till att frukosten står på bordet och fixar det mesta av vikt, är enväldig domare och utdelare av guldstjärnorna.

Jag har stött på ett par sådana tidigare i mitt arbetsliv, dessa damer som med glatt humör, enkla medel och perfekt fingertoppskänsla kan få den mest hårdhudade direktören att rodna som en fjärdeklassare för en berömmande kommentar. De visar alltid genuint intresse för sina kamrater och hinner alltid, hur överlupna med jobb de än är, med en glad kommentar eller en kort pratstund om ingenting.

Det går inte att mäta hur mycket som en sådan person betyder. Det kan krylla av viktigpettrar som flyger och far och tecknar avtal och bärgar kontrakt och skriver nyhetsbrev, men hon - är det alltid en kvinna? - är det hjärta som ger liv åt arbetsplatsen, som knyter ihop helheten och skapar trivsel och sammanhållning. Är inte sådant värt en guldstjärna?

Detta är en bra dag att leva

Den första – ruskigt sega – jobbveckan efter semestern är över. Jag åt en avskedslunch i dag tillsammans med mina sommarkompisar inför deras återresa norrut. Sommaren försöker tala om för mig att den inte tänker vara för evigt. Saken blir inte bättre av att jag backar på en stolpe i ett parkeringshus och ger bilen en andra buckla. Nu har jag två, en från Bryssel och en från Lund.

Det är med lite mer än en gnutta depp som jag rullar hem till stugan, mikrar ett par gamla grillkorvar och couscous och slår upp en håglös fulöl.

När jag sitter och rafsar i mig röran kommer grannen förbi, vinkar och ropar "vad sägs om en öl"? "Såklart" svarar jag såklart, och det gör hela skillnaden. Ett par timmar senare har vi delat på ett par danska finöl, några Gammeldansk och två belgiska glädjespridare, inte minst en Orval som jag köpte på ort och ställe, på trappistklostret i Belgien, nära den franska gränsen.

Vi fyllnar till ganska bra medan skymningen faller, kvällsvinden skojar med oss och släcker ständigt fotogenlampan. När grannen vinglar hem vacklar jag in, och Little Big Man rullar på TV:n. Dustin Hoffmans indianfarfar tjatar om "detta är en bra dag att dö". Men jag säger emot: "Detta är en bra dag att leva".

Jag passar tiden som en tvättmaskin

Jag kommer in i tvättstugan och maskinens lyser att det tar en minut innan tvätten är klar. När den sagt "01" i två minuter ändrar den till "00", men fortsätter glatt centrifuga i några minuter, innan den utan att skämmas växlar om till "02" och fortsätter spinna...

Precis så är det. Det man tror ska ta en minut tar fem. Någonting kommer emellan, något som är mer brådskande, viktigare och kanske roligare. Då kan man inte alltid hålla tiden. Och som en urbota optimist lär man sig aldrig, utan fortsätter med glädjeprognoser som leder till stress och irritation.

Lyckligtvis lever jag i en värld med många likasinnade. På jobbet börjar mötena sällan förrän tio minuter efter utsatt tid, och hemma går barnen såklart i pappas aningen försenade fotspår. Problemen uppstår när man kolliderar med personer som har en mer traditionell syn på tiden. Mina argument sviktar när de grå männen börjar jämföra kalendrar med armbandsur.

Den som har svårt att sova fick ett tips i radion: "Ingen klocka i sovrummet. Det spelar ingen roll vad klockan är när du vaknar." Jag tycker det låter som en bra regel att följa dygnet runt. Om du inte kollar klockan blir du mindre stressad och får mer gjort.

Sen är det förstås de gånger då flera personer behöver vara på samma ställe samtidigt. Jag jobbar vidare på att lösa det problemet.

En dag på jobbet kan göra dig galen

Vad är det för jävla liv man lever?

Så här va: I går ringde nån och sa att banken ringt och sagt att personalbladet inte fick plats i lönekuverten denna månaden. Jag känner ett visst ansvar för bladet, så jag tyckte det var dumt att 34.000 medarbetare inte skulle få läsa intervjun med sin sprillans nya jättechef.

I morse satte jag igång Uppdrag Granskning och försökte få soppan att klarna. Ett dussin samtal senare visste jag att lönelapparna skulle komma en dag för sent och att bladen med Budskap från Högsta Ort hade curlat sig i en maskin i Stockholm, och därför inte skulle finnas med. En dag för sent betyder i morgon i stället för i dag. Lönen betalas dock ut som den ska i morgon, onsdag.

Hela dagen gick åt till att ta reda på detta och att meddela alla som behövde veta. Jag meddelade min favoritdirektör, som i sin tur skickade vidare till andra direktörer av olika storlekar. Jag skrev om det på intranätet och skickade bud till kamrater som kunde bidra till att lindra chocken för alla de tusentals människor som skulle gå miste om månadens höjdpunkt. Jag tröstade den stackars redaktören, som var vid oväntat gott mod när han gick från jobbet.

Strax efter sju kommer jag hem och tycker att jag i alla fall gjort vad jag kunnat för att gjuta olja på den stormvåg som ändå ska följa i morgon. Jag kliver som vanligt över en liten hög av post innanför dörren och ser ett brev som är misstänkt likt ett lönebesked. Inte en dag för sent.

Min redan matta hjärna virvlar av tankar (ungefär två stycken) när jag känner att brevet innehåller mer än ett papper. Jag river upp kuvertet och håller i min hand ett lönebesked - och ett blad med en sprillans ny jättechef som retsamt triumferande stirrar mig rakt upp i ansiktet.

Blir du förvirrad? Fattar inget? Gissa då hur jag känner mig.