Ali Khan går igen i Nora

Hade en av kvällsblaskorna som sällskap när jag åt min lunchsushi idag. När jag läste deras plankning av denna artikel kom jag att tänka på Ali Khan.
Ali Khan var det mycket träffande och ganska elaka namn som biologilärarna på min skola satt på den alkoholiserade kajan som under minst en vinter bodde i en bur i skolan. Somrarna ägnade fågeln åt att flyga runt mellan grillfester och andra tillställningar i villaträdgårdarna för att tigga sprit.
Fågeln kunde flyga fram och sätta sig på axeln på en människa, förutsatt att vederbörande hade ett glas i handen. Ofta skrämde han såklart vettet ur oförberedda kalasgäster. Redan då, i mitten av 70-talet, fanns en viss hygienmedvetenhet i lilla Ängelholm. Därför fick Ali Khan oftast ett eget glas med fulgrogg som någon ställde fram på marken. När han druckit sig lagom berusad hoppade han till närmaste buske, skuttade – att flyga klarade han inte – upp på lägsta grenen och satte sig att sova.
Jag inser att jag utan att veta hur det egentligen förhåller sig beskriver Ali Khan som en hane. Men skit samma.
En kul likhet med den aktuella händelsen i Nora är att Ali Khan gärna satte sig på backspeglarna på bilar. Han försökte sedan sitta kvar så länge han kunde när föraren ökade farten.
Förklaringen till backspegelfetischismen finns i Ali Khans bakgrund och uppväxt. Ett par mil söderut ligger Ödåkra, där för övrigt min farfar Gereon Andersson drev ICA-affär i sisådär 30 år. I byn fanns också en spritfabrik. Det var arbetarna på fabriken som redan i späda år – kajans alltså – tagit sig an fågeln. För att skoja med förare av besökande transportfordon lärde de kajan att sitta på backspeglarna, och belönade honom med spritindränkt bröd. Fågeln blev såklart tam och fogade sig för att bli bjuden på sprit.
1976 lades spritfabriken i Ödåkra ned. Den stackars kajan hade såklart inte haft en chans att överleva på egen hand. Räddningsinsatsen från Hembygdsparken i Ängelholm, lärarna på Kungsgårdsskolan och generösa villaägare i patricierkvarteren kring Thorslundsgatan lyckades i alla fall hålla kräket vid liv ett par år.
Undrar om det är en släkting som nu härjar i Västmanland. Det ligger också nära till hands att fundera kring varför just denna fågelart ska kopplas ihop med spritmissbruket – inte bara "alika", utan också "fyllekaja". Men det är klart, Ali Khan är den enda alkoholiserade fågel jag känt till...

På begäran: 28 oktober 2001

Efter en nostalgisk diskussion på Facebook grävde jag i bloggarkivet. Detta är den del av det inlägg jag skrev den 28 oktober 2001:

En sommardag 1966 ville lille Bengt, fem och ett halvt år, förbättra sin relation till kamraterna. Han tog sin börs, i vilken han visste att det fanns en krona, och gick ut på gatan där de stora killarna sparkade boll.
– Vilka vill följa med och köpa glass, frågade Bengt glatt. Jag bjuder.
Storkillarna Uffe, åtta år och Botte, kanske nio, nappade och slog följe med den rike lille parveln till Café Rönnevik nere vid Rönneå.
Bengt, som var en hejare att räkna trots sin låga ålder, bestämde vid ankomsten till cafét att han själv skulle få en 40-örespinne medan Uffe och Botte skulle bjudas på var sin 30-öres. Till det skulle kronan som han visste fanns i börsen räcka.
Tanten på cafét plockade snällt fram de tre glasspinnarna. Storkillarna öppnade sina och började äta, medan Bengts 40-örespinne låg kvar på disken medan han öppnade sin börs och grävde efter kronan han visste fanns där.
Det kändes som om en iskall näve grep tag om hans hjärta. Börsen var tom. Kronan var borta.
Cafétanten reagerade blixtsnabbt. Bengts 40-örespinne åkte tillbaka i frysen, och hon störtade runt disken, ryckte 30-örespinnarna från Uffe och Botte och kastade de kvartsätna glasspinnarna i papperskorgen.
Sen avkrävde cafétanten Bengt hans telefonnummer, som han med sitt utvecklade siffersinne kunde väl. Hon ringde hem till pojkens mor, som lovade att genast komma till cafét och göra rätt för sin son.
Under tiden funderade Bengt på vart enkronan tagit vägen, och erinrade sig ett bråk med storebror Anders i barnkammaren. Anders, sju och ett halvt år, som gillade att retas med sin lillebror, hade sagt att han kastade bort Bengts pengar. Bengt, som inte ens förstod att Anders hade tag i den yngre broderns börs, struntade i och glömde snart storebrors hot.
Efter en kort stund dök Bengts mor upp, och nu såg det ut som om den iskalla näven grep tag i cafétantens hjärta i stället för Bengts. Den unga trebarnsmodern kom in i lokalen helt klädd i svart, som det förväntades av en nybliven änka i mitten av 60-talet. Hon löste snabbt ut sitt barn från hans skuld, och tog med de tre pojkarna tillbaka till hemmet.
Den ångerköpta cafétanten var så förkrossad över att hennes vrede drabbat redan så hårt utsatta människor att hon några dagar senare gick fram till Bengts mor vid ett besök på torget och bad ytterligare tusen gånger om ursäkt för sitt handlande.

Därför var jag ingen annanstans

Den här helgen borde jag egentligen varit någon annanstans.

Jag borde ha varit i barndomsstaden Ängelholm. Morsan hade fyllt 75 i lördags, och det hade väl varit passande att lägga en blomma på graven, träffa brorsorna och deras familjer och visa att mojan fortfarande finns med oss. Dessutom passade brorsdottern idag på att bli matchens lirare när Engelholm defilerade hem SM-guldet i volleyboll. Nog borde farbror Bengavoice och kusinerna stått på läktaren och hejat?

Och jag borde ha varit på nya Stadion i Malmö och sett det första derbyt på den gräsmattan. Nu blev det MFF:s första poängförlust i årets allsvenska, och jag undrar hur mycket det är mitt fel. Jag säger som jag brukar: Skyll på mig, det är helt okej.

Den engagerade läsaren river sig säkert nu i kalufsen och undrar: Varför var han varken här eller där? Och var var han verkligen?

Jag inleder svaret med några bilder från dagens promenad längs bäcken i Skartofta:

Taket därborta sitter på mitt hus.


Jag behöver väl inte förklara vidare? Att jag fick jackpot i ungdomslotteriet var ren bonus: Jag fick med mig inte bara mina egna två, utan även en extra 16-åring, som såg chansen till skogsäventyr och luftgevärsskytte. Jag vill inte generalisera, men det känns lite som beviset på att två minus blir plus.

Till detta ska läggas ett bländande briljant väder, vin och nattliga cigarrer med glada grannar, åtta kilometer på löpvänliga grusvägar och årets första grillning. Vad slår det?

Filmen som skulle ha stannat i skallen

Det började en kväll i mitten av 70-talet. Jag satt ensam hemma och slöglodde på sånt som visades på bästa sändningstid dåförtiden, en gammal svartvit film som ingen nånsin hört talas om, varken förr eller senare.

Men handlingen i den här rysaren fastnade i mitt minne. Jag mindes en magisk spegel som visade en ruskig händelse som den speglat en gång för längesen. En buktalares docka som levde sitt eget liv - och tog andras - fastnade också i mitt huvud. Och den finurligt fördömda ramhistorien där slutet blir början och början förebådar slutet. Men jag hade ingen aning om vad filmen hette och var den kom ifrån.

Under de följande åren beskrev jag ofta filmen för olika vänner när vi pratade om film, i hopp om att någon skulle känna igen den och veta mera. Men de eviga frågetecknen i mina vänners ansikten fick mig ibland att tro att jag drömt ihop hela storyn och att en halvtaskig hjärnskrynklare skulle kunna använda den till att ställa en skrämmande diagnos om min mentala hälsa.

I slutet av 80-talet, under en resa till London, köpte jag ett begagnat exemplar av Halliwell's Filmgoers Companion. Med skakig handstil står det på försättsbladet "To Michael. Best wishes. Don't ever change. From your Dear Friend June". Vad Michael inte skulle byta får vi nog aldrig veta. Hoppas det inte var kalsingar. Boken bytte han uppenbarligen, annars hade jag nog aldrig kunnat bläddra upp ordet "ventriliquist" och äntligen, efter kanske femton år, få visshet. Filmen finns, den gjordes 1945, innehåller flera episoder av olika regissörer (bland dem Charles Crichton, som 43 år senare skulle göra "A fish called Wanda") och heter "Dead of Night".

Steven Spielberg, Jon Landis och några till använde förresten 1983 konceptet med en ramhandling och inflätade rysarhistorier av olika filmskapare i "The Twilight Zone".

När jag nu fått ro i mitt sargade sinne satte jag mig ner och väntade tålmodigt på Internets ankomst.

En dag för några år sedan beställde jag filmen från Amazon.com. När jag regionsbefriat min dvd-spelare, bryggt en kanna te och satt mig tillrätta i soffan återupplevde jag sedan 103 av de minuter som satt starkast prägel på min ungdom.

Det skulle jag kanske inte ha gjort. Jag, som vägrar se skräckfilmer och som fortfarande förvånas över att jag vågade gå och se "När lammen tystnar", blev inte det minsta rädd. Jag blev knappt ens berörd, vilket gör mig illa berörd. Den film som fanns i mitt huvud var väldigt spännande, den skymtade bara fram som skrämmande fragment, bleka skuggor i mörkret.

Någon dag snart ska jag ge filmen en ny chans. Skadan är ju redan skedd, kanske kan en ny titt med lägre förväntningar ge mig en balanserad uppfattning om filmen. Men den hade mått bäst av att stanna i min skalle.