söndag 27 januari 2008

Viktiga frågor är svåra att prata om

Ta chanserna i livet. Var uppriktig mot din omgivning, håll inte inne med vad du känner. Lev nu, du vet inte vad som händer i morgon. Då kanske de saker du inte kommit dig för att säga inte längre går att säga - eller höra. Tankarna som väcks efter att ha sett "Fjärilen i glaskupan" är viktiga och påträngande, ibland svåra att hantera, men också att se bort ifrån.

Filmen handlar om den hyllade och framgångsrike modejournalisten som drabbas av slaganfall och förlorar all förmåga att röra sig, frånsett det ena ögonlocket. Med hjälp av det och en hängiven talterapeut och en tålmodig assistent blinkar han sedan ihop sin memoarbok.

Julian Schnabels film berättar Jean-Dominique Baubys historia på ett lågmält och poetiskt sätt, ofta med en befriande dos humor. Den ställer på ett intelligent sätt, utan att vara påträngande eller pretentiös, många frågor som vi alla behöver ställa oss.

Efter filmen slinker jag tillsammans med en god vän in på Bullen för en nattmössa. Och då dryftar vi såklart de stora frågorna i livet? Icke. Vi sätter oss ner och pratar jobb och jogg. Jag brukar behöva distans till en film, en bok eller vad jag nu upplevt innan jag kan diskutera och analysera. Men vem vet, i morgon kanske det är för sent...

torsdag 24 januari 2008

Tyskt frisyrfusk fällde svenskarna

Gastkramande var bara förnamnet på Sveriges snöpliga förlust mot Tyskland i handbolls-EM. Jag anser mig inte vara särskilt nationalistisk, men när det dyker upp gula tröjor och blå byxor på en idrottsarena tar en patriotisk parasit över hela organismen, jag får hjärtklappning och svettningar och reagerar inte på andra intryck än hur det går för de svenska. Går det bra blir jag sprudlande lycklig, går det illa blir jag sur och gnällig.

När det gäller matchen mot Tyskland tycker jag att svenskarna var värda platsen i semifinalen. Tyskarnas målvakt var alldeles för stor, det fanns liksom ingen vinkel kvar att sätta straffarna. Men framförallt menar jag bestämt att man skulle dra av två mål för tyskarna eftersom de hade så fruktansvärt fula frisyrer. Det måste ha stört de svenska spelarna och är att betrakta som osportsligt uppträdande. Infärgade mohikaner, hockeyfrillor och tuppkammar borde likställas med doping. Tränarens mustasch var dessutom så stor att den hindrade svenska kontringar på kanten.

Det blir ganska mycket snack om denna brottning med boll numera. Om Sverige gått till semi hade jag varit rejält avundsjuk på Olala. Han är på väg till Norge för att fjäska för handbollshöjdare så att VM-finalen om tre år spelas i Malmö. Hoppas att han lyckas, och att det till dess kommer en regel som förbjuder stötande hårkreationer.

tisdag 22 januari 2008

Vem i hela friden kan man lita på?

Inte nog med att jag fick finna mig i att bli rejält bortdribblad av en slipad säljartyp när jag köpte en miljöbil i höstas. Okej, jag visste att etanol inte var det absolut bästa alternativet för miljön, men allt talade för att det var väldigt mycket bättre än den klassiska soppan. Nu får man höra att etanolen är rena döden för miljön om man ser till hela produktionskedjan. Jag får reda på att jag inte bara skitar ner miljön, utan också tankar min bil med den mat som skulle fött de svältande massorna i tredje världen.

Det är fan inte lätt att veta vad som är bra och vad som är inte. Särskilt när förståsigpåarna med övertygelse berättar hur bra den här nya produkten är. Och kanske kan man inte förvänta sig att ens de ska förstå. Kunde man förvänta sig att läkarna skulle inse riskerna med att skriva ut Neurosedyn till gravida kvinnor? Min tandhygienist tipsade för några år sedan entusiastiskt om tandkräm med triklosan. Borde hon förstå att "undermedlet" hade den dåliga smaken att ta kål på allt liv när det via avloppet hamnade i naturen?

Jag tycker det är svårt nog att genomskåda den försåtligt övertygande reklamen, som så effektivt lurar på mig "sanningen". När sedan opartiska experter kommer och slår vad som visar sig vara blå dunster i ögonen på mig vet jag varken ut eller in. Och jag har inte ens nämnt någonting om den verkliga artisterna, den grundlösa tvärsäkerhetens giganter: börsanalytiker.

fredag 4 januari 2008

Nu fryser tungsinnets tårar

Den bitande kylan får det svenska tungsinnets tårar att frysa till is.

Visst låter det poetiskt på gränsen till patetiskt. Men det är alldeles sant. Jag upptäckte den prekära belägenheten hos Marie-Louise Ekmans skulptur Det svenska tungsinnet, mer känt som Brons-Gösta, under en lunkrunda i morse.

Är det kanske något man bör fundera över? Gör vårt bistra klimat att tårarna biter sig fast, att vi har svårt att släppa sorgerna? Eller bara att man inte ska fälla tårar i minusgrader, särskilt om man är gjord av brons?