Jag vägrar vårdeppa – trots guldläge

Framdäcket på cykeln har varit platt två morgnar i rad.

Vårfloden av pengar tog ut sin rätt och det blev ebb i kassan. Jag gick till min personliga bankpojke och redde ut det värsta. När den akuta ekonomiska krisen var åtgärdad lovade han att jag kunde deklarera på nätet – lätt som en plätt – bara jag fixade ett BankId via internetbanken. Jag gjorde som jag blev tillsagd, och resultatet blev såklart att jag blev portad från nätbanken helt och hållet.

Eftersom jag helt saknar självförtroende när det finns pengar med i bilden var jag övertygad om att det var mitt fel när både tidningen och sonens linslangare slutade leverera. De är båda anslutna till autogiro – som verkar innebära att de när de vill får plocka ut hur mycket de vill från mitt konto – och jag trodde förstås att kontot varit tomt när de stuckit in sin pengasug. Men det visade sig att pengarna var på plats och att det brustit någonstans i byråkratin. Bladet och linslössen skyllde på banken som skyllde tillbaka.

Medan de skyller på varann går sonen utan linser och jag utan tidning, och konstaterar att det där med autogiro verkar ruskigt mysko. Inte en enda påminnelse har jag fått från något av hållen, utan de stryper bara leveranserna utan att höra av sig. När jag ringer till dem lovar de att skicka faktura så att jag kan återställa den ekonomiska balansen. Men ingen av dem har skickat nånting efter knappa två veckor. En gång tyckte jag autogiro verkade smart.

Det mesta skiter sig, verkar det. Jag har inte ens nämnt en trippel i duscholyckor på ett par veckor eller en svindyr bilreparation. Men jag vägrar deppa. Okej, en liten stund då och då, men inte på riktigt. På fredag kör jag ut och städar ut vintern ur stugan, och sedan är allt som det ska.

Glad påsk. Det ska jag ha.

Svärtan går inte ur typerna från Arbetet

Fredagens after work blev en sådan i dubbel bemärkelse. Den nygamla tidningen EfterArbetet gav ut sitt första riktiga nummer och bjöd till kalas på Inkonst. Det kunde jag ju bara inte missa, jag som fanns med under de sista femton åren hos föregångaren Arbetet.

En tidning som doftade trycksvärta var det första jag fick i handen. Sen fanns där Pelle Ossler och Staropramen och högtidstalande chefredaktörer, en hel del gamla stötar från Arbetet-tiden, men i övrigt inte särskilt mycket folk. Det kom dock fler inramlande under kvällen, så till slut var det en ganska anständig trängsel.

Det var en intressant upplevelse att återse mina gamla arbetskamrater, som jag i många fall inte träffat på de åtta år som gått sedan Arbetet lades ner. De exarbetare som kom på festen var nästan bara män. Är det så att kvinnorna kastar loss och går vidare, medan vi män lever kvar i det förgångna?

Flera av de kamrater jag träffade har liksom jag lämnat journalistiken. Men karaktärerna hade de kvar. Den resonerande analytikern drog igång långa diskussioner om den nya tidningen. Traditionalisten tyckte den var för lite av gamla Arbetet och den som följt med utvecklingen tyckte precis tvärtom. Festprissen ville inte prata jobb, och så blev det i viss mån eftersom vi pratade om saker som var jobb för tio år sen.

Och så var han där, den bittre egocentrikern som växer genom att få andra att krympa. Med dräpande och nedlåtande kommentarer visar han upp ett destillat av avadå-attityden. Att inte låta sig imponeras räcker inte; den som har något att berätta kan tamefan fara och flyga. Den här figuren har bytt bana och arbetar nu i en verksamhet där han har stort ansvar för andra människor. Om de tvingas leva i en så förgiftad atmosfär som den han skapar kan det ta en ände med förskräckelse. Jag hoppas innerligt att den negativa attityd vi fick stå ut med var ett återfall till Arbetet.

Kvällan förutsåg den sege ryssen

Det är dags för en avbön. Kära Kvällsposten, kan du nånsin förlåta mig. Den rubrik som jag gjorde mig lustig över visade sig i ljuset av dagens händelser, resultatet av Eurovisionens sångtävling, vara framsynt, till och med profetisk.
Det var inte ett "k" som saknades. Inte ens ett "r".

Inget är som en rejäl rubriktavla

Det är väl redan kommenterat och klart, men jag kan ändå inte låta bli att notera den skånska kvällstidningens feta rubrik efter melodifinalen. Det är bäddat för en hagelskur av mer eller mindre vitsiga kommentarer, men dem överlåter jag till den eventuelle läsarens fantasi.

Men jag vet hur ruskigt pinsamt det är att göra en sådan här tavla. Fel gör jag ju ständigt. Ingen dag är komplett utan ett tramp i klaveret. Men de riktigt monumentala prakttavlorna dyker inte upp varje dag.

På en numera avsomnad lokaltidning i Göteborg slängde jag en sen kväll ihop den hopplöst fantasilösa men väldigt feta rubriken "RIK krossade Warta". Nästa morgon stod kollegan Curt, som satt i Wartas styrelse, och väntade på mig. Han förklarade väldigt pedagogiskt skillnaden mellan Hisingslaget Warta och Stockholmsklubben Hellas, som var det lag som verkligen förnedrats av Redbergslid kvällen före. Jag rodnade så det värkte i skinnet. Och det tog några dagar innan pikarna slutade regna från kamraterna.

Nu ska jag inte jämföra min blygsamma sportsida med ettan på en kvällstidning som står vid varenda kiosk i Skåne. Om rodnaden står i proportion till upplaga och synlighet är falu rödfärg blå i jämförelse med nyllet på en viss redigerare.

Men det går över. Om inte annat kan det användas som bränsle i ett halvdant blogginlägg någon gång i framtiden.