Engqvist säkrar sista karrlärsteget

Det är en ganska imponerande karriär han har, Lars Engqvist. Våra vägar korsades när han var chefredaktör på Arbetet i Malmö på 80-talet. Dessförinnan hade han bland annat varit SSU-ordförande, och senare har han hunnit med att vara finanskommunalråd i Malmö, chef för Filminstitutet, socialminister, vice statsminister och landshövding.
Nu ska han ta det slutliga steget i karriären. Ungefär så här berättade han i P1:s Kristi himmelsfärdsmorgon i morse:
"Som alla andra radikala lämnade jag Svenska kyrkan när jag var ung. Men jag har funderat mycket, och för tio-femton år sedan blev jag medlem igen. Man kan ju inte vara säker på att det inte finns någon högre makt. Så jag gick med i kyrkan för säkerhets skull. Om man kan komma till himlen efter det här livet, då vill jag vara med."
Det är så man baxnar. Att spekulera på en plats i himmelriket, och dessutom berätta om det i radio, det vittnar väl mest om – jag vet inte vad.
Om inträdesbiljetten till Himlen betalas med medlemsskap i rätt samfund, mängder av pengar, en framgångsrik karriär – ja vad som helst utom att man varit en god människa som behandlat sin omgivning väl – då kan Engqvist få behålla sin plats. Jag stannar hellre utanför.

Motgångssupportrarna – fotbollens fakirer

Det går lite knackigt för Malmö FF. Fotbollsoraklen har, visa av historien, inte tippat laget som guldkandidat detta år. Men trots en mer blygsam placering i förhandstipsen är klubbens resultat, när årets allsvenska nu går mot halvtid, sämre än de flesta väntat sig.
Som en sann svensk ansvarstagande företagsledare går nu MFF:s vd Pelle Svensson ut och tar på sig det yttersta ansvaret och levererar en knippe betydelselösa uttalanden som "Kris är det om man inte har en handlingsplan. Vi har en plan." och – inför jubileumsåret 2010 – "Vi har en kaxigt ödmjuk attityd, där vi säger att vi ska vilja och kunna vinna allsvenskan. Istället för att säga att vi skall vinna." (Den sista är tänkvärd: Vi kan vinna. Vi vill vinna. Och vadå? Struntar i det?)
Pelle Svensson har väl egentligen inte givit mig något skäl att omvärdera den bild jag befarade när han tillträdde förra året. Om arbetet i klubbledningen säger han "Vi har en jädra sammanhållning och go"...
Nej, det är i stället kommentarerna till artikeln i Sydsvenskan som är intressanta. Under någon halvtimme har de ökat från 12 till 31, och de lär väl fortsätta rassla in. Tidigt i kommentarsfloden gnäller någon och säger att han inte ska köpa årskort nästa år, vilket väcker vreden hos det gäng som är ämnet för dagens föreläsning (nästan rekordlång inledning, eller hur?).
Jag blir fascinerad av dessa motgångssupportrar, som verkar trivas bäst när det går dåligt. Då finns det nämligen gott om deras favoritföda: Inte ledningen, inte spelarna, inte motståndarna – utan Svikarna. Medgångssupportrarna. De som säger upp sitt årskort. De som vägrar gå till Stadion för att bli besviken över ännu en uddamålsförlust.
Resten är ganska logiskt: När det går bra för laget är det svårt att se skillnad på den sanne supportern och den potentielle desertören. Ju sämre det går för laget, desto fler svikare avslöjar sig, och desto renare och ädlare är de som står kvar där på ståplats. Så idealet är kanske att laget fortsätter sin kräftgång i tabellen och seriesystemet tills en ensam, utmärglad och sliten men Sann Supporter står där och höjer sin halsduk. Är det så fotbollsfakiren uppnår sitt Nirvana?

Viktigare att delta i diskussionen än att vinna quizen

När kamraterna på landet rest till sina egna långväga land blev det lite tomt i byn. Eftersom det var onsdag udda vecka körde jag hem till stan för att dra mitt strå till quizstacken och träffa mina stadskamrater.
Tvåan är som bekant den förste förloraren, och därför blev själva frågesporten en tung besvikelse. Jag bidrog kanske med några svar som tog oss till straffläggning, men jag sköt också, likt en James Milner eller David Beckham, straffen tre decennier åt helvete. Laget som alltid vinner (utom i finalen) hade pratat om när Storbritannien senast vann herrsingeln i Wimbledon, och satte en säker bredsida i burgaveln.
Som vanligt var quizen bara förspelet till ett antal mer eller mindre bisarra diskussioner. Denna kväll höll sig tveklöst på mer-sidan. Först fick jag en god vän att ta till flykten genom att hävda min rätt att ha en åsikt om Iran utan att veta namnet på fler städer än huvudstaden. Sedan hade jag en passiv roll i en lång monolog av en ateistisk taliban som omväxlande hävdade att jag var katolsk pedofil och fundamentalistisk agnostiker.
Slutet blev på denna kväll att jag satt som nätet i en verbal tennismatch mellan min gode vän, till vilken jag har en relation god nog att klara en mindre meningsskillnad, och den gudsförnekande talibanen som hade väldigt stor mun i förhållande till sina öron. Jag kunde till slut inte annat än skratta åt eländet.
Och så tänkte jag att det kanske är detta som är skillnaden. Vi kan sitta på puben och vräka ur oss åsikter om precis vad som helst – bokstavligt talat mellan himmel och jord. Det är kanske inte lika gångbart i Teheran eller Mashhad, eller för den delen i Ishafan, Tabriz eller Shiraz? Och har det i så fall någon betydelse?

Gudalik godsak i fredagsfärgen

"Bättre sent än aldrig" säger jag liksom fredagsfärgen själv. Det har blivit aldrig någon vecka nu, men det finns hopp om bättring. Och visst inger även budskapet på anslagstavlan i Strömstad ett visst hopp?

Vad går det att göra något åt?

Jag såg det gula tältet på avstånd och trodde först att det var något telefonbolag som krängde abonnemang. Sedan upptäckte jag ett kors på taket, och tänkte att kanske Stadsmissionen hade soppkök eller värmestuga för uteliggare och köldnupna lördagsflanörer.

När jag läste texten "Det går att göra något åt det" tänkte jag: Vare sig de säljer tro eller telefoner så har de skaffat sig en riktigt usel slogan. Pratig, uddlös och intetsägande. Sedan såg jag texten runt korset, "Scientology volunteer minister", och förstod sammanhanget. Det var världsmästarna i förföriskt pseudovetenskapligt babbel som var i farten.

Kanske gick jag i den fälla som dessa skoningslösa lurendrejare gillrat för oss svaga och problemtyngda människor när jag klev in för att ta reda på vad "det" var, det man kunde göra något åt. Knappt var jag inne i tältet förrän en av de leende vindjackorna var framme och skulle hjälpa mig.

– Vad menar ni med "det"? frågade jag vänligt.

– Vad menar du med det? blev jackans ännu vänligare motfråga.

Innan vi förvandlades till Abbott och Costello förklarade jag mig, och fick mig raskt till livs en välrepeterad beskrivning av "det". "Det" är alla möjliga motgångar och problem som finns i livet. Jag fick veta att scientologerna kunde påskynda läkning av en skada, av exempelvis en kniv. De kunde också stilla min oro för hur det skulle gå för mina barn, eller för om jag skulle få behålla mitt jobb.

När jackan kommit en bit i rabblandet avbröt jag honom och sa att jag skulle försöka klara mig utan scientologernas hjälp. "Det är ditt val", kände han sig tydligen nödgad att säga, och jag vandrade tillbaka till mitt vanliga ostädade problemfyllda syndiga liv.

Jag blev lite oroad av att det fanns fler än jag som gick in i tältet och snällt lyssnade på vad jackorna hade att säga. Det är lätt att gå på deras snack och inbilla sig att det finns en patentlösning som kan lösa allt som skiljer ens liv från att vara perfekt. Men jag hoppas att alla liksom jag inser att det perfekta livet är en omöjlighet. Att oro, sjukdomar och andra problem är naturliga delar av livet. Och att de förstår att scientologerna gör svaga människor svagare och tar deras pengar.

Sedan kan man ställa den kritiska frågan: Vad fan menar ni med det?

Hippt munköl på amerikanska

Det finns ingen fyndigare dryck än öl. I Belgien, där kloster och munkar är bär de tyngsta traditionerna i bryggarbranschen, har det sedan länge funnits en hädisk motvikt. Delirium Tremens, Satan, De Verbooden Vrucht, Judas och Lucifer är några av de sådär 450 etiketter som man kan hitta på väggen i min toalett.

Den unga nationen USA har ju inte haft möjlighet att bygga upp egna traditioner, så de får låna från mer mogna kulturer. Jag medger gärna att de ofta gör det med den äran. Sedan får Horace Engdahl säga vad han vill...

Nåja, varför de nödvändigtvis skulle göra en egen version av The Office har jag aldrig förstått. Men det på ölfronten finns det många bryggerier som fått de gamla fördomarna om amerikanskt öl på skam.

Men det där med religion verkar vara lite för känsligt i Förenta Staterna. Om den amerikanska ungdomen drabbades av ett öl uppkallad efter Vår Herre eller Hin Håle skulle det vara orsaken till varje vansinnesdåd i landet där begreppet vapenfri betyder något helt annat.

Så när North Coast Brewing Company i Kalifornien ska brygga ett öl i belgisk klostertradition gör man sin egen variant av munkbegreppet. De hittar den hippaste munken av alla, tillägnar ölet jazzlegenden Thelonious Monk och kallar det "Brother Thelonious".

Att sedan ölet, trots att det är starkare än de flesta belgiska klosterkanoner, ligger alltför nära svagdricka i smaken är en annan sak. När det handlar om öl är det så mycket annat än smaken som är viktigt.

Död och uppståndelse i vår rådande religion

Det har under de gångna dagarna pratats mycket om döden, uppståndelsen, färden till himmelriket samt syndernas straff och förlåtelse. Mäktiga män – de är nästan alltid sådana – säger sig veta vad de högre makterna vill, vart vi är på väg och vad den lilla människan ska göra för att komma så lindrigt undan som möjligt.

Ja, det är religion jag pratar om, men inte kristendomen och påsken. Jag menar dödsdomen mot den civiliserade världen som avkunnades förra veckan när amerikanska låneinstitut hotades i den där rådande fastighetskrisen. Dagen efter var det plötsligt uppåt värre, sedan repo-mannen i USA sänkt sin ränta och några rapporter förkunnat att läget plötsligt inte var så risigt som gårdagens sanning gjort gällande. Nästa gång solen gick upp var det dags för nya orakel att utfärda sina varningar, och plötsligt var det om inte domedagen så i alla fall betydligt sämre tider än igår. Sedan kom påskhelgen, med Jesu död och uppståndelse, som en befriare.

Prästerskapet i denna västvärldens dominerande religion är horder av experter, analytiker, direktörer och rådgivare som mer eller mindre trovärdigt underblåser den för dagen rådande trenden. Denna bergodalbana göds av rykten, tydande av obskyra tecken och ren vidskepelse. Den drivs av spåmännens megefoner, de ekonomiprogram och börsbilagor som varje medieföretag med självaktning håller sig med. Helt okritiskt ger A-ekonomi, Dagens Industri och allt vad de heter utrymmet åt spådomarna, taktfast kompade av dagens börsnoteringar.

Värst av alla är de svarta kostymer som tagit på sig ansvaret att tala om för människorna att detta är straffet för deras synder. Vi kan ha valt fel regering, tvingat till oss för höga löner, köpt för lite prylar eller jobbat för dåligt för att få den låga inflation och höga tillväxt som hör himmelriket till. Jag får frossbrytningar när jag hör Stefan Fölsters milda och insmickrande stämma förklara för de okunniga massorna varför de ska vara glada och fattiga medan direktörerna som axlar alla bekymmer förtjänar jättelöner.

Denna spekulationslära har till och med tillåtits inrätta något som många tror är ett Nobelpris, och som Fölsters morfar har fått. (Mormor, däremot, har fått ett riktigt Nobelpris.) Vad blir nästa grej – ATG:s pris i travtips till Alfred Nobels minne?

Man kan undra hur det varit om andra religioner fått samma okritiska draghjälp från de fria och kritiskt granskande medierna. Egna bilagor och avdelningar i dagstidningarna, egna program och stort utrymme i radios och TV:s nyhetsprogram, där tveksamt underbyggda profetior betraktas som ovedersägliga sanningar. På sina håll i världen är det säkert så. Där har också den rådande religionen samma makt över människorna som kommersialismen har i vår västliga värld. Och, handen på plånboken, hur trovärdiga är de?