Inget är som första gången

Det finns två sorters människor: bloggare och läsare. Om man läser en del bloggar - och inte minst de kommentarer som bihänger dem - så kan man få intrycket att det bara finns en sorts människor; bloggare kommenterar varann.

Jag tror vi har uppnått läget då varje människa är en bloggare. Det har blivit det primära medlet för kommunikation i världen. Vida överlägset det talade ordet: Avståndet spelar ingen roll. Man kan - trots Arne Ankas principer - tänka först och tala sedan.
Om några hundra generationer kommer människans talorgan att vara borta, i stället har vi ungefär 60 fingrar, en för varje tangent på tangentbordet. Att skriva ett blogginlägg tar en bråkdel av den tid det skulle ta att säga det.

Sen kommer vi säkert på en lösning på det där med tänkandet under resans gång. Eller så rationaliserar vi bort det. Det kanske är överreklamerat.

Jag har faktiskt bloggat förut. Det var på hösten 2001. Jag hade ingen aning om vad en blogg var, och ingen annan i min bekantskapskrets heller, för den delen. Men en blogg var det, om än under mindre angenäma omständigheter. Och läsare hade jag, det blev jag varse när jag senare pratade med min omgivning.

Nu kanske det är dags för en fortsättning. Jag vet inte om jag blir flitig, intressant, läst eller uppskattad. Men skutan är satt i rullning.