Adelsohn fattar inte hur medierna funkar

Ulf Adelsohn, den gamle dansören, manar sina vänner till bojkott mot Svenska Dagbladet. Uffe, som vännerna kanske kallar honom, tycker att allt i tidningen är fel: Ledarsidan angriper regeringen från höger, nyhetsredaktionen är vänstervriden. Sammantaget är SvD "en starkt bidragande orsak till regeringens dåliga opinionstal". Han tycker också att familjen "har det mycket trevligare vid frukostbordet nu sedan vi sagt upp vår prenumeration".

Jag har hört en del "makthavare", politiker och andra, som gnäller över mediernas okunnighet och illvilliga vinklingar när nyheterna inte passar dem. Jag vet inte hur många gånger jag försökt förklara att de har fel.

Det finns massor av positiva nyheter i tidningarna. Många av dem är resultat av beslut som fattats av dem som förvaltar våra skattepengar. Det kan vara vetenskapliga framgångar, tätare tågtrafik över Öresundsbron, liv som räddas eller bara människor som får en god utbildning och mår bra. En del av bakgrunden är att de som fått förtroendet använt våra pengar på ett bra sätt.

Men när de goda resultaten uppmärksammas är det ingen Oscarsgala. Det blir inga tal där alla som har den minsta del i framgången ska nämnas och hyllas. Journalisterna har inte, och ska inte ha, intresse av att dissekera en bra historia för att alla ska få en rättvis del av äran. Och den som för tillfället är hjälte har oftast inget intresse av att dela med sig.

När det i stället är dåliga nyheter, då vill ingen vara syndabock. Då är det lätt att skylla på dåliga beslut och bristande resurser - som säkert är åtminstone en del av sanningen. Då landar skulden i knät på politiker och andra fattare av beslut.

Ulf Adelsohns hustru, kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth, har uppenbarligen fattat detta. Hon håller bara med sin make på en punkt, nämligen att frukostarna är trevligare nu när hennes make inte hetsar upp sig över morgontidningen.

Kanske bäst att veta så lite som möjligt...

Halkade in på Radioteaterns uppsättning av Sankt Laurentii tårar, en kriminalhistoria av Kasper Hoff. En bit in i pjäsen ringer huvudpersonen, en undersökande journalist som med blandad framgång försöker förena ett ganska färskt äktenskap med den obetvingliga driften att gräva fram det stora scoopet (har vi hört den förut?), till försvarsstaben för att få besked om en rapport om mystiska händelser i Skåne. När damen på försvarsstaben efter en häpen paus frågar "Får jag fråga var du fått den informationen ifrån?" faller historiens trovärdighet under min nollnivå.

Svaret på hennes fråga är för mig, som tidigare jobbade som journalist och numera på en offentlig myndighet, glasklart: Nej! Hon får inte fråga var han fått informationen ifrån. När hon ställde frågan bröt hon mot grundlagen. Källskyddet och efterforskningsförbudet som är inskrivna i Yttrandefrihetsgrundlagen innebär att en myndighet inte ens får ställa frågan var en journalist fått sina uppgifter från. Den kunskapen sitter i ryggmärgen på varje journalist och varenda offentliganställd som på något sätt har kontakt med medierna.

Men det vet kanske inte den genomsnittlige lyssnaren, så troligen lider inte pjäsen så stor skada av detta misstag(?).

Men jag tänker vidare: Detta är ett område som jag behärskar ganska bra, och då uppdagar jag vissa smärre misstag i olika typer av medier. Hur är det då på alla andra områden, de som andra begriper men inte jag? På åttiotalet gjorde jag lumpen i Flygvapnet, och minns hur mina flygnördiga kamrater gick i taket när TV hade nyheter om J37 Viggen som ständigt illustrerades med bilder av J35 Draken (det var före JAS-eran).

Säkert sitter kirurger, fiskare, cirkusdirektörer och rörmokare och förbannar tidningen eller radion för att de rapporterar tokigheter om just deras område. Men det är förstås naturligt att mediernas representanter inte har detaljkoll på alla områden. Den ena dagen skriver man om svinavel, nästa dag om regionstyrelsens senaste möte.

Det är bra om journalister, författare och andra som förser oss med nyheter och radiopjäser har god koll på detaljerna för att bli trovärdiga. För oss andra - för att slippa en massa onödig irritation - kanske det är bäst att veta så lite som möjligt.