Renoveringar håller mig vaken

Nu har jag ingenstans att ta vägen. Vare sig jag är på landet eller i stan blir jag väckt i arla morgonstund på grund av renoveringsarbeten.
Skolan formerly known as Värnhemsskolan tar ansvar för sina gamla elever och har i flera år sysselsatt stora mängder byggjobbare i olika förändringsarbeten. Nu på sommaren startar arbetet på skolan, den som var en och blev tre och nu är två, punktligt klockan sju på morgonen. Ett framträdande inslag i denna morgonkonsert är den backande lastbilens karaktäristiska ”bip-bip-bip-bip”.
Här i Skrotafat sysselsätter jag mig själv med att i min egen takt renovera fönster, vilket leder till att vissa hål i väggen endast täcks av en tunn masonitskiva. Dessa skivors ljudisolerande förmåga är ganska begränsad. Därför väcks jag tidigt, i dag klockan halvfem, av fågelsjunget – detta gissel, denna varböld i den rurala audiosfären. Varje morgon sveper det lokala gänget av svartklädd ungdom in över mitt körsbärsträd och smörjer kråset under högljutt kraxande. Råkorna låter som uppvärmning i målbrottskören, och fågelmålaren säger att det är just vad det är. Ungfåglarna, som nu är större och fetare än sina föräldrar, har visserligen lämnat boet men kräver fortfarande att bli matade. Och man hör tydligt att deras tiggande läten – om än högljudda – ännu inte är färdigt utvecklade kraxanden.
Till detta kommer den dolda syrenskränarens ”tjipp-tjipp-tjapp”, den blåvingade storkvindans ”gniii” och från grusvägen en och annan bilarla med sitt överraskande ”schkrooom”.
Jag trotsar dessa ogästvänliga förutsättningar och hänger kvar i Torkasaft. Visserligen med en och annan kul kulturtur till diverse storstäder – på tisdag Little Feat i Malmö (Rag-and-Bone och Richard Lindgren som förband gör det fria inträdet ännu mer prisvärt) och på fredag Leela James i Köpenhamn – men någon måste ju sila flädersaften och skrapa fönstren. Och – när vädret inte hindrar – kolla hållfastheten i hängmattan.

Därför var jag ingen annanstans

Den här helgen borde jag egentligen varit någon annanstans.

Jag borde ha varit i barndomsstaden Ängelholm. Morsan hade fyllt 75 i lördags, och det hade väl varit passande att lägga en blomma på graven, träffa brorsorna och deras familjer och visa att mojan fortfarande finns med oss. Dessutom passade brorsdottern idag på att bli matchens lirare när Engelholm defilerade hem SM-guldet i volleyboll. Nog borde farbror Bengavoice och kusinerna stått på läktaren och hejat?

Och jag borde ha varit på nya Stadion i Malmö och sett det första derbyt på den gräsmattan. Nu blev det MFF:s första poängförlust i årets allsvenska, och jag undrar hur mycket det är mitt fel. Jag säger som jag brukar: Skyll på mig, det är helt okej.

Den engagerade läsaren river sig säkert nu i kalufsen och undrar: Varför var han varken här eller där? Och var var han verkligen?

Jag inleder svaret med några bilder från dagens promenad längs bäcken i Skartofta:

Taket därborta sitter på mitt hus.


Jag behöver väl inte förklara vidare? Att jag fick jackpot i ungdomslotteriet var ren bonus: Jag fick med mig inte bara mina egna två, utan även en extra 16-åring, som såg chansen till skogsäventyr och luftgevärsskytte. Jag vill inte generalisera, men det känns lite som beviset på att två minus blir plus.

Till detta ska läggas ett bländande briljant väder, vin och nattliga cigarrer med glada grannar, åtta kilometer på löpvänliga grusvägar och årets första grillning. Vad slår det?

Jag vägrar vårdeppa – trots guldläge

Framdäcket på cykeln har varit platt två morgnar i rad.

Vårfloden av pengar tog ut sin rätt och det blev ebb i kassan. Jag gick till min personliga bankpojke och redde ut det värsta. När den akuta ekonomiska krisen var åtgärdad lovade han att jag kunde deklarera på nätet – lätt som en plätt – bara jag fixade ett BankId via internetbanken. Jag gjorde som jag blev tillsagd, och resultatet blev såklart att jag blev portad från nätbanken helt och hållet.

Eftersom jag helt saknar självförtroende när det finns pengar med i bilden var jag övertygad om att det var mitt fel när både tidningen och sonens linslangare slutade leverera. De är båda anslutna till autogiro – som verkar innebära att de när de vill får plocka ut hur mycket de vill från mitt konto – och jag trodde förstås att kontot varit tomt när de stuckit in sin pengasug. Men det visade sig att pengarna var på plats och att det brustit någonstans i byråkratin. Bladet och linslössen skyllde på banken som skyllde tillbaka.

Medan de skyller på varann går sonen utan linser och jag utan tidning, och konstaterar att det där med autogiro verkar ruskigt mysko. Inte en enda påminnelse har jag fått från något av hållen, utan de stryper bara leveranserna utan att höra av sig. När jag ringer till dem lovar de att skicka faktura så att jag kan återställa den ekonomiska balansen. Men ingen av dem har skickat nånting efter knappa två veckor. En gång tyckte jag autogiro verkade smart.

Det mesta skiter sig, verkar det. Jag har inte ens nämnt en trippel i duscholyckor på ett par veckor eller en svindyr bilreparation. Men jag vägrar deppa. Okej, en liten stund då och då, men inte på riktigt. På fredag kör jag ut och städar ut vintern ur stugan, och sedan är allt som det ska.

Glad påsk. Det ska jag ha.

Detta är en bra dag att leva

Den första – ruskigt sega – jobbveckan efter semestern är över. Jag åt en avskedslunch i dag tillsammans med mina sommarkompisar inför deras återresa norrut. Sommaren försöker tala om för mig att den inte tänker vara för evigt. Saken blir inte bättre av att jag backar på en stolpe i ett parkeringshus och ger bilen en andra buckla. Nu har jag två, en från Bryssel och en från Lund.

Det är med lite mer än en gnutta depp som jag rullar hem till stugan, mikrar ett par gamla grillkorvar och couscous och slår upp en håglös fulöl.

När jag sitter och rafsar i mig röran kommer grannen förbi, vinkar och ropar "vad sägs om en öl"? "Såklart" svarar jag såklart, och det gör hela skillnaden. Ett par timmar senare har vi delat på ett par danska finöl, några Gammeldansk och två belgiska glädjespridare, inte minst en Orval som jag köpte på ort och ställe, på trappistklostret i Belgien, nära den franska gränsen.

Vi fyllnar till ganska bra medan skymningen faller, kvällsvinden skojar med oss och släcker ständigt fotogenlampan. När grannen vinglar hem vacklar jag in, och Little Big Man rullar på TV:n. Dustin Hoffmans indianfarfar tjatar om "detta är en bra dag att dö". Men jag säger emot: "Detta är en bra dag att leva".

Jag är för dum för att fatta vad fåren säger

Medan Göteborgsklacken i bakgrunden högljutt stöttar sitt lag i UEFA-cupmatchen mot Basel sitter jag i aftonsvalkan och glor ut över min äng och betesmarkerna där bortom.

Med en ruskig samordning hör jag plötsligt ett antal människolika röster som ropar "Bää, bää, bää...". Jag ser då att hela Larssons fårskock har något gemensamt att säga mig. Alla de sisådär 20 fåren tittar rakt på mig – de är kanske 50 meter bort – och skanderar sitt entoniga "Bää, bää, bää". De verkar väldigt eniga, engagerade och fokuserade.

Två frågor sätter sig i mitt huvud, och jag har ännu inte funnit något svar:
A. Vad är det de försöker säga mig?
B. Vad händer när lammen tystnar?

Lyckligt lantliv dinglar på dongeln

Tack, Telia, för att du räddar den lantliga familjefriden. Och detta trots att jag varit svekfull och sagt upp den fasta telefonen i stugan. Jacken och den hornformade utomhusklockan sitter kvar som lämningar av den tid som flytt.
Under våren och den tidiga sommaren hade jag vissa problem med att få mina tonåriga barn intresserade att följa med till landet. Min möda att motivera var om sanningen ska fram större med det ena än det andra.
Men så kom du, Telia, med lösningen på alla mina våndor. Sedan jag köpte det mobila bredbandet, som jag dessutom inte behöver betala för förrän nästa år, har ungdomarnas tolerans av vistelse på landet vuxit till något som nästan liknar ett intresse.
Den senaste veckan har de båda unga dessutom fått låna sin väna moders bärbara dator med tillhörande bredbandsdongel. Så nu sitter de i stugan och bloggar, surfar och chattar medan jag går ute i solskenet och klipper gräs, sågar ned träd och håller hängmattan i trim.

Lugnt lantliv hänger på mattan

Livet levs bäst i en hängmatta. Jag vaknar tidigt och känner mig lite seg efter gårdagens samkväm i stationshuset. Himlen är blå och vinden svag, perfekt läge för att hissa den brasilianska mellan poppel och björk.
Det är rätt kyligt så tidigt, men jag vet att solen snart klättrar över annexets tak. Denna lite frusna vetskap är nästan lika skön som de värmande strålarna när de väl kommer.
Här somnar jag om en stund innan jag masar mig upp för att mecka första morgonkaffet. Ett par talgoxar joxar runt i björken under glada skratt och kvitter. Larssons lamm vandrar bräkande till den södra delen av storhagen. Vinden lockar löven till ett stillsamt brusande.
Tre bilar kör förbi på två timmar, den tredje kommer med tidningen. Jag får kramp i vaden när jag krånglar mig ur hängmattan och trampar i en grop på väg tillbaka från brevlådan så att jag måste tömma tofflan på grus.
Vet inte riktigt varför jag skulle kliva ur över huvud taget.

Ett oväntat möte i naturens stillhet

I gårdagens betraktelse över naturens välsignelser citerade jag kort Philemon Arthur & the Dungs låt Naturen, "Tänk vad naturen är underbar, tänk vad naturen är fin".

Sången är nog, om sanningen ska fram, inte en renodlad hyllning till naturen, utan innehåller kanske en del iakttagelser av mänsklig påverkan som kan förleda betraktaren att tolka det som naturens gåvor:

Känner du lukten från havet och skogen?
Det är grannens septiktank
Hör du vågorna som slår mot stranden?
Det är grannens vattenklosett

Jag satt i den stilla kvällningen med en öl medan lugnet spann sin väv omkring mig. En lätt bris dröjde sig kvar och lockade poppelns löv att sjunga sin stilla sång. Fåren på Larssons äng bräkte ibland, och ett par kråkor hade ett kort kraxande kvällsgräl.

Då hörde jag det plötsligt långt borta i fjärran, det välkända, oftast välkomna, men i denna miljö så sällan hörda ljudet. Hemglassbilen. Den haltande Helan och Halvan-melodin ljöd omisskännligt någonstans i nordost.

Jag blev både upprörd och irriterad. Även om jag vetat var glassbilen befann sig hade jag ju ingen chans att hinna dit innan den tutade i nästa by. Dessutom hade jag redan köpt glass på Ica i Sjöbo.

Tänk vad naturen är underbar

I dag fällde jag en fem meter hög björk. Med ren handkraft. Jag blev lite besviken för att jag inte fick använda min nya motorsåg, men björken var så gammal och murken att den bara behövde en knuff för att falla. Jag kan använda sågen till att stycka upp kadavret.

På kvällen, när jag kommit hem från en långjogg via Magnaröd, Orås och Brunslöv stretchade jag i solnedgången medan fladdermössen höll flyguppvisning över min äng.

Häromdagen stod jag på samma plats när Musse och Hilda kom cyklande runt kröken. De skrämde upp en råbock som inte såg mig, utan ganska lugnt sprang över min äng mot den skyddande skogen. Den var mindre än tio meter från mig. Jag kände mig som Helen Mirrens Drottning Elizabeth vid den ihopsäckade jeepen på Balmoral i The Queen, när fjortontaggaren plötsligt bara stod där. Inte riktigt lika häftigt kanske, men så är jag ju inte heller kunglig. Lustigt att just den scenen dök upp när jag zappade mellan kanalerna i dag.

På en morgontidig joggingrunda kan jag stöta på ett halvdussin rådjur. Hägrar och igelkottar möter jag även i stan, men där kryllar det inte av glador och vråkar. Jag har sett bastardsvin och grävlingar.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jag tror att den skånska musikeliten fångat det bättre än jag någonsin kan. Peps Persson sjöng "Livet på landet, det är vad jag vill ha" och Philemon Arthur & the Dung gav den nyanserade beskrivningen "Tänk vad naturen är underbar, tänk vad naturen är fin".

Men det är klart, samtidigt är det skönt att Timbuktu finns där och håller dörren öppen: "Vi drar till Malmö".

En alldeles särskild dag

Spåren av söndagens sol hettar i ansiktet, jag känner mig lite skitig och när jag slänger mig på soffan kan jag inte hålla mig vaken medan Barcelona förintar stackars Valencia. Sedan väl deklarationen blivit klar på lördagen vände helgen till att bli den lisa för själen och stärkare av kroppen som den är avsedd att vara.

Lördagkvällen var så varm och vacker att jag grävde fram några överblivna ungerska korvar i kylen och improviserade en grillkväll med ungdomarna. När mörkret fallit och inte ens den kvarvarande grillglöden mäktade att trotsa nattkylan klättrade jag uppför trapporna och lämnade en handfull tonåringar som gått i barndom och lekte dunkgömme i gårdens kolmörker. När de som var mina väl kom hem var söndagsdygnet purfärskt.

Ungarna sov fortfarande när jag vid åttatiden gav mig ut och slaktade mitt pers i joggingspåret. Brons-Gösta klagade visserligen på att jag ignorerade pulsmätarens varningar, men det kan jag leva med när jag kapar 20 sekunder och kan hålla 5.15 per kilometer i drygt en halvmil.

Sedan följer biltur med dottern till landet, lunch med favoritfastern och hennes charmige gnällspik till make på Sjöbo Gästis - jag kan rekommendera silltallriken - tillbaka till stugan, på med shortsen, fram med gräsklipparen medan unga fröken gräver ned sig med fröpåsar i rabatten. Inte ens störtregnet som avlöste solskenet för en stund kan dämpa humöret.

När vi lämnar stugan i vårvädret känns den mer som ett lockande semestermål än ett muggigt ruckel i en vildvuxen djungel. Musskiten i hörnen bekymrar jag mig om senare - precis som morgondagens arbete och annat krafs.

Tavlan blev slutet för rishögen

När jag kom fram till stugan på lördagkvällen hade grannens hästgäst parkerat på min infart. Jag fick försöka backa in på den igenväxta vägen mot den raserade carporten. Det slutade med att min fina miljöbil blev hängande på en stor sten som doldes i det rikliga gräset i vägkanten.

När jag sedan kom in i huset insåg jag att jag tagit med digialbox, kort och kabel. Men jag hade glömt fjärrkontrollen, vilket gjorde stugan helt TV-fri sedan digitalreformen. Men jag fick läsa lite och somnade tidigt, så det var väl okej.

På den fantastiska söndagmorgonen gick det inte att undvika en löprunda, och sedan började jag klippa gräs. Det var torrt och soligt, så jag vågade inte tända på den rejäla hög av grenar, ris och gräs som låg på ängen. Jag valde det slitna och sönderrostade oljefatet för att bränna det avklippta gräset.

Efter en stund grejade jag med annat och tappade kollen ett tag. När jag vände mig om hade elden spritt sig till rishögen som nu stod i ljusan låga. Jag slängde ihop några hinkar vatten och fick till slut ihop vattenslangen. Innan dess var väl brandfaran ganska överhängande, men efter en stund var det ganska skönt att bli av med skiten.

Bilen hjälpte grannen och hästgästen mig att knuffa loss. Ett litet skrapsår på buken läker säkert ganska snabbt.